Jaha, då lider det mot 2010 nu då. Ett nytt år med nya möjligheter. 2009 blev fyllt av ledsamheter även om det inte BARA varit sorgeämnen, men en hel del. Varje nytt år tänker jag – "Det HÄR ska bli det bästa i mitt liv!" och att det nog inte kan bli värre än det varit. Men ack så fel jag haft om och om igen. Det kunde bli värre och det blev det också. Meeeeeeeen jag har inte slutat att se med positiva ögon på framtiden. En sak som är bra med allt är att jag njuter av det "vardagslilla" och blir glad över små saker som inte rörde mig i ryggen tidigare.

Och inte ens det hemskaste hemska för endast dåliga saker med sig. Oooo, nej, inte alls! Det finns ALLTID något positivt att plocka upp i alla livssituationer. När vi är mitt uppe i något svårt, en livskris, kan det vara svårt att se det. Men när saker lägger sig och dimman lättar ser vi med nya ögon. Min pappa har dött i år och jag saknar honom enormt mycket. Han är med mig varje dag, jag tänker på honom och pratar med honom. Ibland gråter jag. Ibland ler jag av fina minnen. Och jag njuter av det som är kvar här av honom i mitt hem.

Jag tänker på pappa när jag ser ankaret på byrån. Han var sjöman i unga år och har alltid haft en stark dragning till naturen. Och han är en riktig globetrotter vilket alla mynt och sedlar från forna länder vittnar om. Pappa lever här hemma hos oss även om vi inte kan få krama honom eller prata med honom. Men jag vet ju att en dag kommer jag att åka dit där han är. Det salta på mina kinder blir lättare att ta med den vetskapen i bakhuvudet.

Om inte pappa blivit så sjuk hade jag inte fått lära känna hans vänner. Min sociala krets har blivit än större. Och det medför att också min trygghet har utökats. Jag har fått kontakt med mina släktingar i Nyköping (min födelseort). Och jag har fått träffa min kära kusin igen och skrivits med hennes föräldrar. Våra gamla grannar från Stenby i Eskilstuna kom på begravningen. Det var nästan 25 år sedan vi bodde grannar men vi minns varandra med glädje. Mannen i huset sa med tårar "Ni var de bästa grannar vi någonsin haft!" (Han syftade på mina föräldrar för jag var ju bara en liten busunge då.)

Tänk att mänskliga band kan knyta oss till varandra på ett sådant sätt att vi finns kvar för varandra livet igenom. Det är förunderligt. Men ett glädjeämne!

Gud, ge mig sinnesro
att accepter det
jag inte kan förändra.

Mod att förändra
det jag kan.

Och förstånd att inse skillnaden.

Kram på er där ute 🙂