Dagen efter vaknar vi i salen en efter en och jag har ont i nacken efter att ha legat med nackkragen lite fel. Dum som jag är har jag inte bett någon justera den för att inte störa så nu har jag ont där den skavt. Bifyndet ligger lånngt bak i medvetandet då det känns mer när att tänka på hur barnen har tagit det och hur vi ska ta oss från Östersund och hem. Sköterskan konstaterar att läkarna kommer vid lunchtid och då får vi veta vad som ska hända.

När de kommer konstaterar de att ingen av oss visar skador på skelett i nackar eller ryggar och att vi kan åka hem med värktabletter och alvedon som hjälp. Åsså påpekar läkaren för mig att han har skickat bilderna på mitt aneurysm till Umeå och kommer att skicka ett brev också för "Det där måste åtgärdas. Hör du inget måste du ringa dem." Åsså vänder han sig om för att gå. "Vilka dem ska jag ringa?". "Neurokirurgen" – det börjar gå upp för mig att det är min hjärna som har den där blåsan inuti sig.