Han som ska göra’t

Jag får besök av läkarna. Först han som rekommenderat åtgärden, stent och coiling, sedan av han som ska utföra ingreppet. Vi sitter och pratar så länge som jag behöver för att få klart för mig vad som ska ske och hur det kan påverka mig.

Från ljumsken går man med en tunn plastslang upp till mitt aneurysm. I den plastslangen finns coilen som är en metalltråd. När läkaren förklarade hur den fungerade sa jag "Memorywire?" "Ja" svarade han och såg frågande ut, så jag fick förklara att jag använt en betydligt grövre variant när jag gjort smycken. Memorywire är en metalltråd som vill återgå till en spiral av bestämd diameter.

När man nått fram med slangen som ska coila går man upp samma väg med ännu en slang. Den slangen för med sig en stent, en metalltub. Den stent man lägger i min åder är gallerformad. Syftet med stenten är att blodkärlet öppet, i viss mån styra blodströmmen till huvudådern och hindra coilen från att söka sig tillbaka ut i huvudådern.

När man coilar aneurysmet har man måtten på blåsan och väljer första tråden så nära diametern som möjligt. Så fort tråden lämnar slangen vill den rulla ut till rätt dimension. Man matar på med tråden och skapar ett skal av metall inuti blåsan. Därefter byter man till en wire som har minnet av en något mindre diameter och fyller med den osv. Man matar in ett par meter tråd tills man har fyllt i stort sett hela blåsan med metall. Minst 25% av volymen ska vara fylld av tråd och i mitt fall trodde läkaren att de skulle kunna nå 40%. Metallen kommer att stimulera blodkroppar att koagulera kring den och stänga av cirkulationen i blåsan. När ingreppet är klart kommer jag att ha en liten tub av metall med en metallboll brevid inne i huvudet, men risken för blödningar finns inte längre.

När man coilar min blåsa kommer man att stänga av den åder som utgår från toppen av den. Det innebär att jag kommer att få en infarkt. Dvs en bit av min hjärna kommer att dö. Det visste jag sedan tidigare, men nu tog jag chansen att fråga hur jag kommer att uppleva det. Jag fick veta ett par mycket lugnande saker. Den del som kommer att dö är en del som jag "Kan ha och mista". Det brukar inte påverka någon funktion över huvud taget. På frågan om jag kommer att känna av infarkten så är svaret. "Jag tror inte det, men om du känner något är det huvudvärk, illamående och trötthet." Det känns riktigt lugnande att än en gång få bekräftat att det är ett rutiningrepp.

Risker då? Under själva ingreppet är det en hög med främmande föremål i blodådern. Då kan blodkroppar ansamlas för att påbörja bekämpning och bilda en propp som lossnar och åker iväg någon annan stans. Det är därför jag ska äta den medicin jag fått utskrivet. Det ska jag sedan fortsätta med i ungefär tre månader.

Infarkten kan i vissa fall ge upphov till epilepsi eftersom det är en skada på hjärnan.