I en sal på lasarettet

När jag kliver in genom dörren söker sig ögonen till fönstret och där ser jag Svampen. Det känns så tryggt att den står där och vakar över mig. Den svamp som under min uppväxt hjälpte mig att orientera mig när jag var ute på exkursioner och äventyr med Fältbiologerna. Tallarna på Lilljansberget vajar försiktigt sina kronor i vinden och de nya husen på Mariestranden sticker försiktigt upp sina takåsar.

Jag har fått tala med annan sköterska och en annan avdelningsläkare denna gång. Undersökningen som han gjorde gav inte några hinder. Nu väntar jag bara på att få tala med den läkare som ska operera mig. Han i sin tur väntar på att svaren från blodproverna. Sex rör lämnade jag. Ett av dem ska visa om den nödvändiga medicineringen inför ingreppet har fungerat som tänkt.

"Coila aneurysm gör vi flera gånger i veckan och de brukar vara pigga efter ingreppet." svarar sköterskan på min fråga hur man brukar må efter ingreppet. Jag blir än mer trygg i att jag kommer att må bra efteråt. Visst är varje fall unikt, och mitt aneurysm lite större och placerat i en förgrening. Men jag tror att det ska bli bra.

Kvällen och morgonen ska ägnas åt fasta och dusch med speciella desinfektionssvampar så att jag är helt ren i morgon.