Häftigt att se sin egen hjärna

…eller i alla fall en bild av hur kärlen ser ut. När jag kom ner till röntgenavdelningens rum för angiografi så var det samma sköterska och samma läkarpar som tog hand om mig som jag behandlats av och som genomförde den förra kontrollen. Denna gång var det ingen läkarstudent med, så ”min” läkare gjorde alla moment själv. Det märktes på hur fort det gick. När de skickar ledaren och katetern genom kroppen följer de spetsen med en röntgenapparat för att se att allt går bra. den åkte från ljumskhöjd till brösthöjd ungefär lika fort som man drar ut en meter garn från en härva. Kroppspulsådern är rena E4:n i kärlväg. Inga böjar och ett ordentlig flöde. Det tog lite längre tid att ta sig förbi aortabågen och upp i rätt halskärl, men även det gick väldigt smidigt.

Så var det då dags för kontrasten. Jag vet inte om det var för att jag förväntade mig en hästspark eller om jag var mer avslappnad denna gång, men den här gången kändes det mer som en varm tyngd av smärta innanför höger ögonbrynsbåge. Vissa känningar i vänster sida av kroppen,men de var snabbt övergående. De tar en serie av bilder medan kameran förs runt huvudet för att få en tredimensionell bild av ådrorna. Då kan de också se hur flödet år genom kärlen. De mäter inte flödet på detta sätt utan följer det bara.

När undersökningen var klar kom ”min” läkare ut igen och hans kollega lade upp olika bilder på skärmen. Jag hade efterlyst en skärm i taket där jag själv skulle kunna följa det de gjorde. Men den här lösningen var nog bättre. För nu kunde han förklara och jag fråga. Jag kunde på en gång se att mitt aneurysm helt ändrat utseende. Förut såg det ut som en liten hjärna i formen 16 mm i genomskärning. Nu var den triangulär. Det finns ett flöde genom det som går dels till kärlet på toppen, det som de hade tänkt stänga av, och dels till de förgreningar som de upptäckte vid ingreppet och som gjorde att de avbröt efter en coil. Sedan byttes bilden och jag insåg att jag såg aneurysmet sedan de precis lagt in coilen. Man kunde tydligt se hur memorywiren låg tätt mot kärlväggen i spiral. Slutligen fick jag se en filmsnutt från när de lade in ledaren för stent och coil. Hur häftigt som helst!!!

Vilka underbara människor jag har mött under detta år inom vården. Jag har lärt mig en sak. Om jag frågar får jag svar, och jag kan ställa vilka frågor som helst. Jag har också lärt mig att det är bra att ha en hjärnspecialist och en kärlspecialist inkopplad. De har olika erfarenheter som grund för sina slutsatser och när de tvingas bryta sina kompetenser mot varandra så blir behandlingsresultatet i slutänden mycket bra.

Är jag färdigbehandlad då? Troligen inte, men den behandling som nu gjorts har köpt mig tid. Jag löper ingen akut risk för bristning utan kan i lugn och ro fortsätta med mitt liv. Aneurysmet är dock 9 mm, de rekommenderar åtgärd för sådana som är > 7 mm. Det finns nya stentar som skulle kunna hjälpa, men det får de resonera vidare med varandra om. Jag tänker koncentrera mig på annat och se mig som frisk i hjärnan nu.