I väntrummet

Jag sitter i väntrummet på anestesimottagningen. Jag ska få träffa en narkosläkare för att få veta mer om hur det är att bli sövd. Jag gick igenom ett sådant samtal inför åtgärdandet av mitt aneurysm. Det var väldigt bra att få göra det. Massor av slangar och sladdar satt fästade till min kropp när jag vaknade och jag anar att man gjort erfarenheten att vissa patienter fylls av ångest när de vaknar upp i samma skick. Att veta vad syftet är med alla apparater hjälper mycket mot det. För den nyfikne, läs mig, så är det en fantastisk chans att få svar på en mängd frågor.

Sist jag satt här och väntade fick jag möjligheten att sticka några varv på världens längsta halsduk. Idag hittar jag en liten bok istället. ”Jag är en skrivbok som samlar in ord för Västerbottens landsting i projektet ord.14.” Jag skriver en rad. Det går inte att motstå. Tänk att samla de ord och tankar som människor vill dela med sig av från väntrum runt om i landstingets lokaler. Spännande!

Väntar. Tittar. Lyssnar. Ser lite på TV. Spelar Candy crush. Skriver. Läser en skylt som talar om att det finns tre avdelningar och att jag ska få träffa någon från min avdelning. Därför kan det hända att människor som anländer efter mig får gå före. Det gör det. En å två å tre… Väntar lite mer. Konstaterar att en av mina medpatienter är en före detta kollega, men känner mig för asocial för att göra mer än att nicka glatt igenkännande. Han ser lika ointresserad ut av att göra mer än så. Trött blir jag. Trött i huvudet, trött i kroppen. Vill sova, fast det kan man ju inte göra här bland alla människor.

Så blir det då min tur och jag får gå in i ett rum och tala med narkosläkaren.