Idag kom så beskedet från Alliansen om en gemensam klimat och energiöverenskommelse. Det är en klok energistrategi för Sverige eftersom den vilar på tre ben: vattenkraft, vindkraft och annan förnybar energi samt kärnkraft. För svensk industri och vår totala konkurrenskraft är det oerhört viktigt att det finns en långsiktighet i vår energiförsörjning. Av de 150 TWh som vi gör av med i Sverige årligen står vattenkraften för ungefär hälften, kärnkraften för den andra hälften och vindkraft för 1%. Jag är för vindkraft men under överskådlig tid kan vi inte i vår vildaste fantasi tro att vi kommer att producera uppåt 75 TWh eftersom det kommer att behövas någonstans kring 50 000 vindkraftverk för detta. Åtminstone inte med energipriser som gör att basindustrin överlever. Därför behöver vi och kommer att behöva kärnkraft. Dagens beslut att ta bort förbudet att bygga nya kärnkraftverk som ersätter de gamla när de tjänat ut är oerhört viktigt. Det kommer att garantera en säker och konkurrenskraftig tillgång på el, samtidigt som vi ställer om till förnybra energikällor.
Som av en händelse var jag i Oskarshamn igår och besökte SKB. Det blev besök på kapsellaboratoriet där man utvecklar metoden för att kapsla in använt kärnbränsle i stora kopparkapslar. Sedan ett besök i Äspölaboratoriet där man på 450 meters djup testar och utvecklar metoden för slutförvaret av kärnbränslet. Sista besöket för dagen blev CLAB, centrallagret för använt kärnbränsle. Det är ett mellanlager där använt kärnbränsle får ligga i ungefär 30 år och kyla ner sig innan det så småningom ska slutförvaras. Mitt intryck av hela processen med att arbeta fram en hållbar lösning för slutförvaret är: IMPONERANDE! Om det är någon som tvivlar på att man är seriös när det gäller att räta ut alla frågetecken kring slutförvaret, åk dit! Jag tror speciellt att kärnkraftmotståndare som ser detta har det jobbigt. Dels så är det ju befängt att kräva att kärnkraften avvecklas på grund av att den står för hälften av vår elproduktion, dels är det befängt eftersom vi redan har 4912 ton använt kärnbränsle i bassängerna i CLAB som måste tas omhand. I ivern att vara emot hittar man på den ena tokigheten efter den andra. En är att det skulle vara en bättre metod för slutförvar att borra ett hål som är en dryg meter i diameter och några kilometer djupt för att sedan släppa ner kapslarna. Har man kontroll på processen då?? Vad händer om en kapsel fastnar på halva vägen? Eller att kapseln näst längst ner blivit skadad och behöver repareras? Nej, en kontrollerad hantering där det finns möjlighet att backa ett steg om så skulle behövas måste vara det enda rätta. Jag är övertygad om att KBS-3 metoden, som den heter, kommer att bli godkänd både av strålskyddsmyndigheten och miljödomstolen när SKB lämnar in sin ansökan för slutförvaret nästa år.