Håller just på att avsluta min första dag på ett NATO-möte. Denna gång hålls mötet i ett regnigt Paris. Som ni kanske vet så har Sverige samarbetat med NATO sedan 1994 inom ramen för Partnerskap För Fred, PFF. Genom samarbetet i PFF har vi haft möjlighet att utveckla våra styrkor som deltar i internationella operationer att fungera enligt NATO-standard. Oavsett om man gillar NATO eller inte, så är det den enda internationella standard som finns för olika nationella försvar att samarbeta och fungera tillsammans. Det är ju en fördel om den ena stridsgruppen vet vad den andra gör, så att man inte skjuter på varandra. Inom ramen för PFF är Sverige engagerade i Kosovo, Afghanistan och i operation Atalanta utanför Somalias kust.
Den här första dagen har varit fullspäckad med allt från möte med Frankrikes försvarsminister, Hervé Morin, till ett besök i underjorden hos frankrikes Military Operational Center, vad det nu heter på svenska. Ledningscentral kanske. I denna labyrint långt under Paris gator pågick ledning och informationsinhämtning av franska operationer runt om i världen. När jag blev förevisad en del av ’det innersta’ i Frankrikes försvarsförmåga slog det mig att det kanske inte är så många svenskar som fått tillfälle att se detta. Något att berätta för barnbarnen.
Att fransmännen är ett stolt folk går inte att ta miste på. Vid varenda presentation av deras deltagande i internationella operationer så utgår man hela tiden från det storslagna franska bidraget. Typ ’vi var först med att hjälpa till utanför Somalias kust’ och ’vi är bäst på informationsinhämtning i Europa. Vi delar gärna med oss av vår underrättelseinformation, men för att inte vara beroende av någon annan (läs USA) så skickar vi upp egna satelliter när det behövs’. Ingen svensk blygsamhet här inte!
Under dagen har det också varit en hel del fokus kring det faktum att Frankrike återigen blivit fullvärdiga medlemmar av NATO igen. Fakum är att detta möte som jag är med på är det försa NATO-möte som hålls efter deras återinträde.
Frankrikes general de Gaulle blev i slutet av 50-talet riktigt sur på USA och Storbritanien för deras totala dominans i NATO och bestämde att Frankrike skulle dra sig ur den militära delen av NATO. Det slutade med att Frankrike 1966 slängde ut alla utländska styrkor, inklusive NATOS högkvarter, från landet. Huvudkontoret fick flytta till Bryssel. 1995 försökte dåvarande presidenten Jaques Chirac att ändra på detta, men fick nobben av parlamentet. Den nuvarande presidenten, Sarkozy, har varit mer lyckosam. Han är mycket mer USA-vänlig än sina företrädare och han har också argumenterat starkt för att det inte känns rätt för Frankrike att äventyra sina soldaters liv i t.ex. Afghanisatan utan att ha varit med och beslutat om operationerna. Så lagom till NATO’s 60-års jubileum nu i april så meddelade Frankrike att de nu är fullvärdiga medlemmar av NATO igen. Och det tycker alla övriga medlemmar är bra.
I morgon 07:00 bär det av till Nancy Air Force Base. Där blir det förevisning av det franska flygvapnets förmågor. Säkerligen blir det också en del införsäljning av fransmännens nästa stolthet, stridsflygplanet Rafale, som hittills inte varit någon internationell försäljningssuccé. På min portfölj har jag en pin av JAS 39 Gripen, det ska bli intressant att se om någon reagerar på den svenska konkurrenten.
På onsdag bär det av hemåt till Skellefteå, man får ju inte missa 1:a majtåget 🙂

Vi hörs!
/// UlfG