Min skyddsutrustning var tillräckligt tung att bära i 45-gradig värme. Men det var inget mot soldaterna som varje dag släpar på 40 kg utrustning, puh!

Så är jag då hemma igen efter resan till Afghanistan. En på många sätt omtumlande resa. Många av mina förutfattade meningar om varför vi är där med svenska soldater har fått sig en rejäl uppdatering. Jag har aldrig tvivlat i övertygelsen om att våra soldater, tillsammans med övriga ISAF-styrkorna gör nytta och att se verkligheten på nära håll gjorde övertygelsen ännu starkare.
Afghanistan har genom alla tider varit indraget i krig och konflikter med olika imperiers arméer. Både Alexander den store och Djingis Khan har härjat här men den konflikt som vi ser resterna av idag startade redan 1977 då det afghanska kommunistpartiet tog makten genom en militärkupp. När dessa kommunister inte längre klarade av att styra landet fick de ’hjälp’ av sin större kusin i norr, Sovjetunionen, som invaderade Afghanistan 1979. Under det kriget, som pågick i tio år, stödde USA en motståndsrörelse vid namn Mujaheddin, det var kanske därför som kriget kunde vara så länge.
I de flyktingläger som upprättades i grannlandet Pakistan startade 1994 en islamistisk rörelse vid namn Taliban. Deras största tillgång var det hat mot både kommunismen och väst som frodades i flyktinglägren. Den enkla lösningen som framförallt unga män såg som den bästa utvecklingen, var att tillämpa strikta traditionella islamska regler. Rörelsen fick snabbt fotfäste och redan 1996 styrdes Afghanistan av talibanerna med stöd av grannlandet Pakistan. Talibanernas strikta tolkning av islam och dess sharia-lagar har slagit hårt mot det afghanska folket. Kvinnor förbjöds att arbeta och flickor fick inte gå i skola efter åtta års ålder. Sedan gällde burka för alla som någon gång fick lämna hemmet. Pojkarna fick gå i speciella koranskolor istället för i vanliga skolor. Tokerierna om hur man skulle underkuva folket frodades ända fram till 2001 då USA invaderade Afghanistan som en följd av attackerna mot World Trade Center och störtade talibanregimen. För det var inte bara talibaner som hittat en fristad i Afghanistan, utan även andra banditgäng som al-Qaida med Usama Bin Ladin i spetsen.
I slutet av 2001 beslutade FN’s säkerhetsråd att den nye presidenten och talibanmotståndaren Karzai skulle få internationell hjälp med säkerheten i landet. International Security Assistance Force, ISAF, bildades och i den militära styrkan ingår bland andra Sverige.

Den svenska militära styrkan på ca 500 personer håller till i norra Afghanistan. Deras uppgift är att hjälpa till med träningen av den afghanska armén och förse den med underrättelseinformation. Det går till så att svenska soldater följer med på uppdrag tillsammans med den afghanska armén och stödjer dem i deras uppdrag. Det innebär att det är skarpt läge varje dag. Vår sista dag hos svenskarna bekräftade också vilken risknivå som finns i landet när en grupp svenskar och afghaner blev beskjutna under flera timmar av talibaner. Lyckligtvis dog inga soldater den gången.

Det höjs röster här hemma, från framförallt vänsterhåll, att vi ska dra oss ur engagemanget i Afghanistan och lämna landet åt sitt eget öde. Motivet är att Afghanistan ligger så långt bort att vi kan skita i om landet åter faller i talibanernas händer. En demokrati mindre här i världen är tydligen en förlust vänstern här hemma är beredd att ta. Att låta Afghanistan åter igen bli en fristad för värsta sortens kvinnoförtryck och för al-Qaida och andra banditgäng, tycks inte heller vara något som bekymrar. Jag är av en annan åsikt.