Så är då andra dagen av Folk och Försvars årliga rikskonferens om svensk försvars- och säkerhetspolitik avslutad. I dag var dagen då den rödgröna vänsterkartellen skulle berätta för oss alla hur Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik egentligen ska hanteras. Dom hade gjort allt för att hypa offentliggörandet, t.o.m. stoppat ordföranden i försvarsutskottet, sosssen Anders Karlsson, från att hålla sitt anförande igår med rubriken "Vårt försvarspolitiska alternativ". Allt i syfte att Mona skulle få möjligheten att släppa en stor och viktig nyhet – att vänsterkartellen är överens! Det bidde ett stort gäsp. "Vi kommer att komma överens om våra internationella engagemang i april eller maj, när regeringen presenterat sin vårbudget". "Vi tänker inte störa försvarsmaken med att riva upp ett beslut om ny personalförsörjning". "Vi vill göra kraftfulla satsningar för att värna svensk försvarsindustri". Gäsp, gäsp, gäsp! Mona får börja sitt anförande, för att inte totalt framstå som ett våp, att slå fast att 6 av 7 partier är sååå överens om inriktningen för svensk försvars- och säkerhetspolitik. Sen kommer ett långt linjetal som till och med innehåller att vi SKA samarbeta med NATO "men med klara riktlinjer" och att "vi ska tillsätta en utredning om värnplitken". Nej, det här är helt enkelt inte seriöst! Och det visar sig flera gånger vad det verkliga målet är, hon säger säkert tre gånger under hennes framträdande att det enda som är säkert om de rödgröna vinner valet är att HON blir statsminister.

Det parodiska i detta blir när vi under eftermiddagen diksuterar situationen i Afghanistan. Där kritiseras deras politiker för att deras politiksa engagemang utgår ifrån en strävan av självuppfyllelse i första hand, inte en strävan att förbättra för landet och dess befolkning. Men det är ju Mona, Ohly och Eriksson i ett nötskal, tänker jag.

För egen del hann jag med lite skidåkning också, morgonpigg som jag är.