Ibland är politiken förunderlig. Vi lägger stor möda och kraft på att berätta vem som gjorde fel för 5, 10 ja 20 år sen. Det visar inte minst den senaste debatten om vems fel snökaoset är. De flesta är överens om att underhållet på vägar och järnvägar är eftersatt. Men istället för att blicka framåt för att hitta lösningar på problemen så passar en del politiker på att skruva lite i historiebeskrivningen och på fullt allvar påstå att det bara är de senaste 3 åren som underhållet eftersatts. Före det var allt frid och fröjd. Att 18,000 km järnväg som är allt ifrån nybyggd till över hundra år gammal helt plötsligt skulle rasa ihop samtidigt, låter inte som den troligaste förklaringen. Framförallt så löser en sån diskussion inte problemen. Jag skulle hellre se att man ställer högre krav på den verkställiga ledningen hos våra myndigheter och affärsverk. Det är ju trots allt de som ska se till att verksamheten bedrivs optimalt och att rätt prioriteringar görs.

 

Jag tycker att politiker i allmänhet, och här är jag inget undantag, lägger för lite tid på att blicka framåt. Vilka är kommunernas, länets och landets utmaningar om 1, 5,20 år? Och vad behöver vi göra nu och sen för att möta dessa utmaningar? En sån utmaning är att möta den demografiska utvecklingen så att Sverige även i fortsättningen är ett rikt och välmående land. Här har faktiskt Alliansregeringen lagt mycket tid och kraft på att försöka vända skutan. Den kanske svåraste utmaningen är att få kontroll på kostnadsutvecklingen inom socialförsäkringen. Vi lägger ungefär 60% av vår totala statsbudget på det sociala området, så en stor del av Sveriges konkurrenskraft ligger i att inte låta kostnaderna skena som de faktiskt gjort under rätt många år. Som jämförelse lägger vi 0,8% på näringslivsutveckling. Med en allt äldre befolkning kommer trycket på socialförsäkringen att öka. Därför är det viktigt att den arbetsföra delen av befolkningen också arbetar och betalar skatt. Våra politiska motståndare försöker få detta till att Alliansregeringen bedriver en hetsjakt på svaga och sjuka. Sanningen är att ambitionen är den precis motsatta: för att vi även i fortsättningen ska ha ett skyddsnät för svaga och sjuka måste utgångsläget vara att människor som kan försörja sig själva och sin familj också ska göra det. Och att lönen efter skatt räcker till. Därför är det viktigt att samhället tar sig an varje individ som är i behov av hjälp och stöd och erbjuder en väg tillbaka till arbetslivet. Förut var samhällets synsätt inte så utan då klumpades både sjuka, handikappade och arbetslösa ihop och placerades utanför arbetsmarknaden. I den här omställningen i samhällets synsätt så är det fullt förståeligt att det blir både positiva och negativa reaktioner bland människor. En del tycker att det är fantastiskt att äntligen bli sedd och erbjuden hjälp, medan andra blir förbannade just för att de blir sedda. När det här nya arbetssättet får sätta sig så tror jag att vi får ett bra system för både sjuka och de som behöver hjälp tillbaka.