Pratade i helgen med ännu en sosse. Det var ett intressant samtal, inte minst därför att vi delar grundsynen att man ska arbeta och göra rätt för sig. Och betala skatt så att de som inte själva har förmågan att klara sig själv får hjälp och stöd av samhället. Ungefär som sossarna resonerade förr i tiden. Det är klart att vi hade olika åsikter också, men det hör ju liksom till. Men det intressanta, och faktiskt lite skrämmande, är att de flesta sossar som jag pratat med på allvar tror att det blir en socaldemokratisk politik om vänsterkartellen vinner valet. Så blir det nog inte. Det har inte minst de gemensamma utspelen under våren visat. Det är särintressen som styr vänsterkartellens politik. Och dessa särintressen heter vänsterpartiet och miljöpartiet. Däremellan finns sossarna som inte får göra annat än kompromissa för att deras kartell överhuvudtaget ska hålla ihop fram till valet. I riksdagens korridorer pratas det allmänt om framförallt vänsterpartiets sätt att förhandla. I fråga efter fråga som de ska komma överens i så ställer helt enkelt vänsterpartiet utlimatum. Om de inte får sin vilja igenom så hotar de att lämna samarbetet. Det måste vara oerhört frustrerande för Mona att hela tiden få gå på defensiven och lämna politikområden åt vänsterpartiet att styra. Det senaste exemplet är Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Här har sossarna helt abdikerat. Istället är det vänsterpartiets Hans Linde och Lars Ohly som för vänsterkartellens talan i utrikes- och säkerhetsfrågor. Med allt vad det innebär. I ett något desperat försök från sosssarna att försöka ta tillbaka frågan så kör man nu hårt med att vi inte ska gå med i NATO. Det känns som en avledande manöver, inte minst med tanke på att det var sossarna som såg till att vi blev associerad medlem i NATO’s parlamentariska församling.