I förrgår ringde en orolig granne till mina föräldrar till oss och undrade var de håller hus. Det gjorde mig orolig eftersom min mor sitter i rullstol efter en stroke och min far, som sköter henne dygnet runt, är 83 år. Dom tar sig inte iväg så lätt och definitivt inte på kvällstid. Så det var bara att från lägenheten i Stockholm börja efterforska var de kan ha tagit vägen. Första gissningen visade sig vara rätt: Skellefteå lasarett. Jag fick tag på en sköterska på en medicinavdelning som berättade att han kommit in med ambulans på grund av andnöd och att han var ganska förvirrad. Jag frågade om min mor också var där eftersom hon inte klarar sig själv hemma. Nej, det var hon inte. Till slut hittade jag henne på ett tillfälligt boende som hemtjänsten har på ett äldreboende. Där var hon väl omhändertagen och det var naturligtvis en oerhörd lättnad att båda föräldrarna var omhändertagna. Men lättnaden byttes ganska snabbt i stor irritation. Varför meddelar ingen mig? Vare sig hemtjänsten eller lasarettet. Ska jag nästa gång få reda på att en har dött eftersom ingen öppnar hos dem? Den här dagen kommer att ägnas åt att få svar på den frågan, var så säker!

För att nu ytterligare spä på eländet så slutade också flygen att landa i Skellefteå igår. Som tur var hade jag ordnat en "plan B", en hyrbil. Halv åtta igår kväll kunde jag hälsa på min far på lasarettet. Han hade piggnat till riktigt bra så vi kunde föra en normal konversation. Och nu ska jag iväg och se hur min mor har det. Som sagt, livet är inte bara politik.