När vi dör

Har haft en disskussion på facebookchatten med en katolsk tjej som är god vän till våran familj. Min mamma var katolik men hon dog för 3 år sedan. Jag minns när jag skulle åka upp och ”se” henne då hon hade dött. En av mina bröder samt en katolsk präst var med när vi gick in i hennes rum på Äldreboendet. Det kan tyckas konstigt men jag kände en glädje då jag såg henne. Hennes sista år hade inte varit som hon tänkt sig.

Vi satte oss ner vid hennes köksbord och prästen undrade om vi ville samtala om något. Min bror tyckte att mamma såg fin ut där hon låg. Jag förklarade för honom att hon inte låg där och min bror såg mycket förvånad ut och undrade nog innerst inne om det hade slagit om för mig! Av en händelse så låg en banan i en skål på bordet så jag tog bananen och skalade den och åt upp den. Sedan lade jag skalet på bordet och sa. ”Det där är mamma”

Prästen nickade och förstod min liknelse medan jag tror min bror bara blev ännu mer fundersam. Ja det är så det händer då man dör. Min mor hade en tro och jag är helt övertygad att hon inte alls låg där på bädden utan det var bara ett skal. ”innehållet” fanns på en bättre plats nämligen hos våran fader och jordens och universums skapare. För mig var det en stor befrielse och lycka då hon dog. Ja det kan tyckas vara ett märkligt resonemang men jag skulle anse det vara värre om hon varit helt pigg och omkommit i en olycka eller om det gäller ett barn som får en sjukdom. Jag har själv varit nära döden och i det läget kände jag mig konstigt nog inte rädd!

Visst finns det stunder då man saknar sin mor för jag skulle vilja att hon närvarade fysiskt och att jag fick se hennes glädje över vilket bra liv jag ändå har.