En vanlig historia

I början av 2000 så flyttade jag till Robertsfors och till min blivande fru. På den tiden så respekterade jag kyrkan och det var liksom deras ensak vad de höll på med. Min mamma var exempelvis katolik så jag hade flera gånger följt med henne på katolska mässor.

Vad jag däremot hade emot så var det Pingstkyrkan! Hur kunde människor gå dit överhuvudtaget. Det var för mig mycket märkligt. Jag hade enorma fördomar mot Pingstvänner i största allmänhet. Dock så var jag intresserad av att diskutera religion och i Robertsfors så stötte man på en och annan Pingstvän.

Av en händelse fick jag år 2003 ett erbjudande att gå en sk Alphakurs i Pingstkyrkan. Det var liksom en kurs i kristen tro och om livets frågor. Ok tänkte jag det kan man väl göra men att jag bara därför skulle gå med i Pingstkyrkan nja det var nog inte riktigt min melodi. Jag tyckte det var intressant med Alphakursen och blev bekannt med dåvarande pastor Roland Pettersson. Efter Alphakursen var klar (det var vid 15 tillfällen) så berättade Rolle att han tänkt starta en mansgrupp som skulle träffas en gång i veckan. Jag frågade hur många som var med och fick till svar ”just nu är det bara du och jag”.

Helt plötsligt började jag delta i kyrkans aktiviteter och jag fick mycket goda vänner där som visade sig vara äkta vänskap. Jag läste mer och mer i Bibeln och såg mycket positiva saker som Jesu liv handlar om. Jag började se ett samband och blev helt övertygad om att det som stod i Bibeln var äkta.

Vi blev fler och fler i Mansgruppen och jag talade med Rolle om dopet men i den vevan så flyttade han upp till Skellefteå så dopet fick dröja till ett senare tillfälle.

Efter dopet hände något märkligt. Den stora förändringen var att jag slutat svära. Jag minns exempelvis ett par timmar efter dopet så såg vi på TV och jag reagerade att Gunvald Larsson svor så hemskt i Beckfilmerna! Min fru berättade att det har han väl alltid gjort. Jag slutade svära efter dopet och jag svär bara idag om jag måste citera någon.

Ganska otroligt det här för som sagt förut skulle ingen kunnat  få in mig i en Frikyrka. Jag tror min historia är ganska vanlig. Man har sina fördomar och de kan alltid ändras. Jag vet fler som kommit till tro som har liknande upplevelser.

Tonåring och totalt ovetandes om framtiden.