Barn blir inte automatiskt söta i rosa

Hej, Minna heter jag. Jag är den enda flickan i min familj, jag har fyra storebröder och jag är yngst. Mina föräldrar "försökte länge" innan dom fick en flicka och det är då jag. Min mamma hade en massa bråkiga killar så när hon fick mig gick hon i taket i förtjusning och köpte en massa flicksaker. Sänghimmel, rosa bokhyllor, porslinsdockor, en jävla massa barbies och allt var rosa rosa rosa.

Detta var något jag avskydde så när jag kom upp i tonåren och lärde mig att göra uppror gjorde jag det med måtta. Mitt långa "rapunzel" hår snaggade jag av och klädde mig enbart i svart, svart, svart. Jag ville markera att jag inte längre tänkte finna mig i att vara en "rosa" flicka. Okej jag skötte det inte såbra, men heck! Jag var femton år och hade just lärt mig ordet feminism.

Det här är såklart MIN situation, såhär gjorde jag. Men "tack vare" min mammas förkärlek till allt som är typiskt för tjejer (dockor, rosa och sånt) har jag utvecklat en slags allergi mot det idag. Jag unvdiker färgen och vägrar ha den på mig. Jag snörper på munnen när jag ser ett "typiskt" flickrum, ack vad det liknar mitt gamla! Och varför finns det bara en färg för könen? Gäller inte hela färgskalan för barn? Föräldrar får göra precis som dom vill, men jag känner medlidande för tjejer som växer upp i ett rosa lullilull-land. Jag gjorde det, och jag ville bara spy galla över hela den där prinsess-bilden som man förväntas gilla. Det är nästan så att jag kan påstå att jag känner mig traumatiserad av min mammas rosa övergrepp, haha! Min otroligt seriösa slutsats blir då : klär man en flicka i rosa blir hon som tonåring svarklädd, piercad och kommer lyssna på arg läskig musik (se bild för slående exempel, bilden till höger är jag som femtonåring).

(notera att den rosa färgen inte gjorde mig till ett vackert och bedårande barn)