Doug Seegers, Hanne Kjöller och om ord som lyfter upp istället för att bryta ned…

Jag var på Droskan igår! Umeås egna countrystjärna Ellinor Springstrike och – Doug Seegers, ni vet artisten, mannen som Jill Johnson träffade på i Nashville och gjorde en skivinspelning med. Han berättade igår att han nu varit ”clean” i sex år. Han sjöng låtar med texter om änglar och att man inte ska gå förbi den där som sitter på gatan och naturligtvis sjöng han låten från Jills veranda: I’m going down to the river to wash my soul again/I’ve been runnin with the Devil, and I know he’s not my Friend.

Och när man går därifrån känner man sig upplyft, glad, rörd, berörd och tacksam. Jills veranda, vilket bra och berörande program och jag vet att jag skrev några rader förut om när Kristian Gidlund gästade programmet och Jill och Kristian tillsammans sjöng ”Blue eyes crying in the rain”. Kristian som avled några månader senare i cancer.

För ett tag sedan skrev Hanne Kjöller i DN ett slags, ja – jag vet inte vad jag ska kalla det; en blandning mellan förakt, ”skärp-dig-attityd”, nästan hämndlystnad, som en känsla av, nu äntligen ska ni ensamma människor få veta vad ni lider av – fel personlighet helt enkelt – inramat med det införstådda att det var seriöst menat men i en ram av skämtsamhet. Det är ditt eget lilla fel att du är ensam – i artikeln Att vara ensam är ett val. Uppriktigt sagt, sådana människor som Hanne Kjöller skrämmer mig en smula. Jag fastnade speciellt för två av de nio flerstegspunkterna i hur man blir ensam:

5. När du själv styrt middagen mot din önskekost så är ett bra tips att lämna ett sent återbud. Tänk vilket avtryck du gör när ett helt middagssällskap sitter och äter din specialdiet utan att du själv är där.

Jag tycker det är lite oproffsigt att när man har en sådan arena som DN att göra en personlig vendetta mot en bekant som förmodligen känner sig aningen träffad – med sådana vänner behöver man inga fiender.

9. Håll benhårt fast vid dina åsikter och din bild av världen. Utgå från att ingen kan lära dig någonting. Om du lyssnar på den andre så gör det bara för att leta efter svagheter och för att vässa dina motargument.

Här funderar jag om inte Hanne egentligen talar om sig själv?

Ja, vad vet jag – men jag förstår också att kritik mot den här typen av artiklar med utrop som att ”relationer kostar”, ”den som inte vill ge lär heller inte få” och påminner om uttrycket ”det bästa sättet att få en vän att vara en” blir bemött med att man är humorbefriad och inte förstår ironi. Visst känns det lite som ett skuld- och skambeläggande – som om alla människor borde vara prick likadana, ha samma typ av behov (och i samma mängd och omfattning) – annars är man inte ”normal”.

Jag skulle bara vilja tillföra något litet – har ni någonsin hört om en grupp som kommit på en storartad idé? Har en grupp människor skrivit Gräset sjunger, Mot fyren eller Romeo och Julia? Är det inte så att storartade saker tillkommer i just ensamhet, på sin kammare – under idogt arbete? Men jag förstår också att det finns sanning i artikeln, man måste själv också ta initiativ, men det är kanske inte alla som orkar med att ta tag i situationen. Likadant som om man är alkoholist, matmissbrukare eller något annat…

I’ve been falling by this wayside, livin in this world of sin/I’m going down to the river, gonna wash my soul again…