Det gick inte…..

Av , , Bli först att kommentera 37

Att sluta blogga här på VK vore som att ta bort en del av mig. Så mycket händer i min närhet och ute i världen som tål att skrivas om. Vi har några bloggare i Sorsele som försöker lyfta ämnen som är viktiga och de gör ett bra jobb. Jag vet flera som skulle kunna blogga för det finns så många kloka personer i denna by med vettiga åsikter som jag önskar att fler än jag fick ta del av. Sedan tror man kanske inte att man kan skriva och låter bli för det.

Jag tror att jag KAN skriva och gör det mer än gärna, för mig är skrivandet ett sätt att ventilera tankar som jag har. Om jag inte får dela med mig av dom vet jag inte vad jag ska göra av dom, och till slut riskerar mitt huvud att bli fullt.

Den senaste tiden har jag haft tid att tänka extra mycket då jag blev sjukskriven några veckor och jag har lärt mig mycket. Jag har fått möjlighet att titta tillbaka på mitt liv och saker som hänt mig tidigare. Jag har förstått att jag inte måste vara duktig jämt och att det inte är så konstigt att jag inte alltid mår så bra. Allt har sin förklaring.

Utan att bli allt för djup så handlar det om att jobba med sig själv och våga stå upp för det man tycker är viktigt, och släppa det som är mindre viktigt.

I veckan deltog jag i fackeltåget som bla. kyrkan ordnat för att landstinget tycker att vi klarar oss utan akutvårdsplatser i Sorsele. Jag ryste när jag såg alla människor som var där och på mötet efteråt imponerades jag av alla viktiga frågor folk ställde. Det är viktigt att makthavarna får höra vad vi som bor i verkligheten tänker och tycker, för vad vet väl dom?! Detta är bara en av de saker som händer och tål att skrivas om. SÅ jag tänker skriva igen! Punkt och slut.

Ha det bra där ute!

Bli först att kommentera

Tack och hej!

Av , , 13 kommentarer 25

Jag tog en lång promenad i morse och alla som gör det ibland vet att det kan vara ett bra sätt att rensa tankarna på. Tankar som snurrar i mitt huvud så fort jag slår upp ögonen och gör det svårt att somna om igen.

Jag insåg att det jag skriver i min blogg inte gör någon skillnad. Att någon gillar det jag skriver hjälper inte mycket, visst är det roligt att få beröm men som jag sagt förut så valde jag att börja blogga för att jag tyckte det fanns viktiga saker att ta upp. Mitt liv har de senaste åren handlat om undervisning av flyktingbarn, ungdomar och vuxna. Jag har sett mycket som upprört mig och jag har fått mycket tillbaka av de människor jag träffat. Jag hoppas jag gjort något intryck på några av dem, för jag glömmer dem aldrig.

Min mamma och pappa lärde mig att bry sig om andra är viktigt, och att alltid göra sitt bästa. Jag kämpar just nu med mig själv och slits mellan mina ideal och andras. Det lutar åt att mina förlorar. Ibland måste man fråga sig vad som är viktigast i livet.

Att blogga tar för mycket av min energi och jag får inget tillbaka. Därför har jag bestämt mig för att sluta blogga här på vk.se och istället driva min egen blogg, som kommer att handla om världsliga saker som inredning, mat och bak och livet i stort. Saker som jag tycker om och förhoppningsvis andra också kan gilla.

MEN innan jag tackar för mig vill jag bara säga:

NI politiker och tjänstemän som sitter och pratar skit om mig på era privata fester, sammanträden eller i fikarummet är varmt välkomna att ta kontakt med mig och säga vad det är ni retar er på med mitt bloggande! Är det att jag har fel i allt jag skriver eller har jag kanske för mycket rätt? Skulle vara mycket roligt att höra från er. Ni vet ju vad jag heter, var jag bor och var jag jobbar så det borde inte vara några större problem.

JAG står för att jag tycker det är åt skogen att våra kvotflyktingar får tre timmars undervisning per dag och sedan ska gå hem till en lägenhet där de inte träffar en människa att prata med. Det är inte särskilt konstigt att det tar tid att lära sig svenska när man aldrig får använda språket.

JAG tycker det är åt skogen att min kollega slutar. En kollega som delat ut så många kramar och så mycket värme, fått så många att skratta mitt i eländet. Egenskaper som inte värderas så högt som de borde, och nu får någon annan ta del av hennes underbara personlighet. 

JAG tycker det Är åt skogen att man säger upp avtalet med ABF, som stod för en viktig del i integreringen och ersätter det med ingenting. 

JAG skulle kunna göra listan lång, men jag slutar där. Nu ska jag bli en i mängden, en som inte behöver bry sig, för det gör säkert någon annan. Om du har lust kan du fortsätta följa mig på:

http://lolasblogg-lolasblogg.blogspot.com/

Tack för den här tiden och ta hand om varandra där ute!

13 kommentarer

Trött är bara förnamnet!

Av , , 6 kommentarer 20

Och ett nytt efternamn har jag faktiskt förresten! Måste vänja mig vid att säga "Boström" när jag presenterar mig, och nytt körkort måste jag fixa…..

Att fixa och ställa upp, att ställa till rätta är något jag alltid varit bra på. Människor känner förtroende för mig och berättar saker för mig, på gott och ont. Att vara en god lyssnare anser jag vara en BRA egenskap, men det tycker inte alla. Vissa ser det som en belastning och en dålig sida man helst inte ska ta fram i onödan, och gör man det får man skylla sig själv om man mår dåligt .

Talar jag i gåtor? De som känner mig förstår nog precis vad jag menar och kanske också de som jobbar med människor, unga eller gamla. Vi vet att det inte "bara" är att undervisa, ge mediciner eller se till så barnen kommer in från rasten. Vi vet att det också följer med saker som omvårdnad och omtanke- att se till så att människor mår bra är minst lika viktigt. Personal är också människor och kan även de behöva att någon frågar hur man mår, har ni tänkt på det?

Jag tycker också att politikerna i den här kommunen ska sluta låtsas att kvotflyktingarna är några som behövs i framtidens Sorsele. Erkänn istället att det är en bättre affär att ta emot dem, se till att de flyttar innan de blir beroende av socialbidrag och ta sedan in nya. Låt det bli en genomströmning av människor som det är nu . Om vi som jobbar med dem kunde ställa in oss på att de flyttar efter en kortare tid, istället för att planera för att de ska stanna när vi egentligen vet att de inte kan kanske det skulle kännas lättare för oss.

Lite lättare skulle det också bli om man visste att de instanser man lämnar över problemen till tog dom på allvar och agerade därefter.

Trevligt skulle det  vara om man kunde få igång en debatt här på vk.se som så många läser, men det verkar trögt. Ibland kommer ämnet upp på "Tyck till" bara för att snart dö ut i ingenting. Många har bra och viktiga åsikter som de styrande skulle behöva höra, och min förhoppning är att de en dag tar det till sig.

Kanske tycker ni jag är negativ nu, men ni anar inte hur frustrerande det är att inte bli hörd och tagen på allvar, vare sig man är infödd sorselebo eller flykting. Jag älskar att skriva och jag älskar mitt jobb, men när man skriver utan att få några reaktioner och när man skrikit tillräckligt länge tar krafterna slut.

Ta hand om varandra där ute!

 

 

6 kommentarer

Nog

Av , , Bli först att kommentera 24

Att vakna upp till ljudet av regn börjar bli en vana nu, och i dag var inget undantag. Hösten är här på allvar och snart byts väl regnet ut mot snö……

Varför låter vissa ord eller meningar mycket bättre på engelska än på svenska? Som tex. "Enough is enough"….blir det "nog är nog", och hur dumt låter inte det? Det är i alla fall så jag känner just nu, oavsett språk. Jag önskar att det fanns superhjältar på riktigt, som kunde komma inflygande och förpassa skurkarna till en annan planet, slå näven i bordet och säga "Nu får det vara nog"! Kanske skulle man lyssna på en grön muskulös varelse med superkrafter och trikåer? Inte vet jag men när det inte räcker med de hjältar vi har i vardagen som bryr sig om andra, vill ha svar på frågor och hjälp när man inte räcker till själv inte blir hörda kunde det kanske vara ett alternativ.

Det diskuteras ny kommunchef här på vk.se och mitt bidrag till den debatten är ; välj med omsorg! Goda egenskaper som lyhördhet, intresse för verksamheten, omsorg om personalen och att kunna säga ifrån när det behövs är sidor en bra chef bör ha. Sedan behövs mycket annat också, men det är en bra början tycker jag.

Att jobba med människor tar på kafterna och just nu känns tanken på att vända plank på en fabrik väldigt lockande.

Ta hand om varandra där ute!

 

Bli först att kommentera

Vad säger man…..?

Av , , 3 kommentarer 26

Skulle lägga upp en fin bild på oss här i bloggen från vår stora dag, men då fungerar det inte…?! Två fotografer förevigade både förberedelser, vigsel och fest och de flesta bilderna finns på Facebook, men vad hjälper det när man inte använder det……

Ni får hålla till godo med vad jag skriver, helt enkelt.

Hur tackar man människor som ställt upp på alla möjliga sätt för att vårt bröllop skulle bli bra, och får dem att förstå hur tacksamma vi verkligen är? Jag vet inte, men jag gör ett försök här:

TACK Görel, Inger, Ida-Lisa, Åse, Sofia för de tre hönorna och en supergod middag istället för möhippa!

TACK Sara och Ylva för en helt oväntad möhippa med övenattning, middag, bastu och dans i Sandsjön. Kommer att leva länge på det.

TACK Mamma, moster Iréne, Görel, Inger och Isa för pajer, bröd, sås, tårta och efterrätt.

TACK Sofia Sandqvist för lånet av vinglas.

TACK Carina Sehlbrandt för den vackra brudbuketten och andra finfina blommor. Du är fantastisk!

TACK Sara och Ylva för en välplanerad och MYCKET rolig fest. Tack också för att ni fixade mitt hår, mitt smink och min klänning, mina strumpor……Tack för att ni smyckade bilen så fint också.

TACK Tobbe och Erika för lånet av fin-mercan.

TACK Hampus för din fina insats som ringbärare och chaufför.

Tack Erika för sminktips!

TACK Ida-Lisa för dina insatser som fotograf, du var superproffsig!

TACK Bror Mathias för den delikata fisken och TACK för den fina brudvalsen du gjort tillsammans med din Ulrika.

TACK vänner Manne, Fabbe, Jenny och Matts för att ni tog er tid att komma ända hit och förgylla vår dag med många glada skratt. TACK Manne för fina foton och fin sång!

TACK Elenor, Stina och Anna för att ni skötte mat, dryck och andra sysslor i köket. Tack för serveringen, ni fick oss att känna oss härligt  bortskämda!

TACK alla underbara vänner som gjorde vår dag och kväll till ett oförglömligt minne. Vi ler vid tanken och är glada att ha just er i våra liv.

 

 

 

3 kommentarer

Härligt!

Av , , 12 kommentarer 24

Ser att debatten om flyktingmottagandet i kommunen kommit upp som ämne på "Tyck till" här på VK. Tycker det är HÄRLIGT! Och tänk, ingen av kommentarerna kommer från mig, vilket säkert någon redan hunnit tro, haha.

Måste få dela med mig av vad jag fick höra av en mycket god vän till mig och som får mig att småle varje gång jag tänker på det. Hon hade av en politiker i kommunen blivit "varnad" för att umgås för mycket med mig- och att ta del av de tankar jag har för det är inte bra. Visst är det underbart!? Som om min vän inte skulle ha en egen hjärna att tänka med. Man kan se det på olika sätt, men jag undrar om det är så att man ska tycka som alla andra som politiker i den här kommunen eller får man tycka saker som sticker ut från mängden? Hmmm…..

Jag tar det som en komplimang och tänker fortsätta tycka vad jag vill, vare sig det gäller flyktingar, sjukvård eller what ever!

Men jag vill bara säga till de som tycker det är fegt att skriva anonymt att ni är ute och cyklar: i den här lilla byn kan det bli tråkiga konsekvenser om man tycker till om något och det fantastiska med Sverige är att vi FÅR yttra oss anonymt om vi vill. Men det är klart, vissa tycker nog att det är bättre att man är tyst och då är anonymiteten lätt att klanka ned på. Jag hejar på er som vill och vågar yttra er, sluta aldrig!

Nu ska jag bry mig om så världsliga saker som dukning, matlagning, brudklänning, sminkning, städning och annat som hör bröllop till.

Ha det bra där ute!

12 kommentarer

Tårar och skratt

Av , , 4 kommentarer 24

Klev upp extra tidigt i morse för att skriva ett nytt inlägg, och när jag skulle spara det jag skrivit vägrade datorn göra som jag ville! Allt försvann och jag försvann till jobbet med en känsla av otillfredsställelse. Nu gör jag ett nytt försök. Bra va?!

Den första veckan med jobb har varit både rolig och tröttande så det känns bra med fredag. I det här yrket har man inte tid att tänka så mycket på sitt eget liv och sina egna bekymmer eftersom man måste ge så mycket av sig själv och vara så fokuserad, och det är precis vad jag har behövt.

Mötte en morgon en mamma i grinden vid dagis som undrade om hon fick krama mig, vilket hon gärna fick och där stod vi med tårfyllda ögon och log mot varandra. Ibland behöver man inte säga så mycket, och den kramen värmde mig hela dagen. En kväll besökte jag en god vän som lyssnade när jag berättade vad som hände oss för tre veckor sedan medan kaffet i kopparna kallnade och tårarna rann på oss båda. Det var en bra kväll.

I går fick vi titta på de nya dagislokalerna som kommunen byggt och kramade då om en annan mamma som nyss förlorat sin pappa men ändå lyckades få mig att vrida mig av skratt resten av kvällen. Vi konstaterade båda att livet är så här- skratt och gråt avlöser varandra vare sig man vill eller inte.

Andra samtalsämnen den kvällen var hur olika sätt nätet kan användas på- medan de flesta har en användare på Facebook nöjer sig andra med att titta igenom Blocket i jakt på saker man aldrig köper eller att resa i fantasin med hjälp av kartorna på hitta.se eller google. Vi kom på en helt ny användning av byns ena anslagstavla som jag verkligen ser fram emot! Istället för statusuppdateringar på FB kommer det att sättas upp lappar med vad som händer i någons liv, en saftblandare talar om när det kommit upp en ny lapp och man kommer även att kunna "gilla". Det kommer att bli en bra anledning till en promenad varje kväll för mig i alla fall.

Vidare avhandlades ämnen som Allers, tuttar, nuddissystemet och de nya fina gungorna på gården. Till slut ville dagispersonalen gå hem och vi blev mer eller mindre ombedda att också göra det. Jag hade vid det laget ont i huvudet av allt skrattande. Så borde alla föräldramöten vara.

Ta hand om varandra där ute, och glöm inte att en kram kan betyda mycket!

4 kommentarer

14 dagar senare…..

Av , , 4 kommentarer 30

Första veckan efter vår katastrof ägnades åt att sova, prata, gråta och titta på film. Vi såg nog en tre, fyra filmer per dag och det var som rena terapin, att få fokusera på en tv-skärm och en fiktiv verklighet istället för vår. Varg Veum och Irene Huss var ett bra sällskap dessa regniga dagar.

Nu har fjorton dagar gått och ute har regnet fortsatt att falla, luften andas höst och livet går vidare. Christer jobbar igen, jag är fortsatt sjukskriven och försöker vila så gott det går. Den här veckan är barnen är ett bra sällskap och när jag berättade vad som hänt hade de en väldigt sund inställning, som barn brukar ha: "Men varför har Gud uppfunnit magsjuka och ont i magen, annars skulle vi haft en lillebror snart" och "Det kommer att växa en ny, för det brukar det göra"! Ja, vad kan man säga. Jag hoppas det har rätt.

Har mött en stor värme och omtanke från många, här på vk.se genom kommentarer, på Facebook har många skrivit och även ute på byn har vi mötts av kramar i mataffären av både personal och människor som var där för att handla. Det har glatt oss mycket och hjälper oss komma vidare. Sorgligare är det med alla som berättat att de varit med om samma sak, och de är många. De har erbjudit sig att dela med sig av sina upplevelser och att lyssna om vi vill prata. Också väldigt uppskattat och skönt att veta var de finns den dag vi vill prata om det……

Vi har bestämt oss för att göra ett nytt försök att bli gifta, men det visade sig inte vara helt lätt. Paviljongen där vi skulle ha festen var redan bokad, hindersprövningen måste göras om och det är inte ens säkert den hinns med. Prästen är fullbokad och helstressad, men har lovat viga oss ändå. Några av inbjudna gäster kan inte komma och visst kommer det att bli dyrare när vi redan hade köpt mycket av maten vi skulle laga till och någon ny annons i vk blir det inte. Allt det där spelar ingen roll för det ordnar sig ändå.

Att bli gifta känns extra viktigt nu och vi behöver något att se fram emot, något roligt.

Sköt om varandra där ute!

 

4 kommentarer

O som i Orättvist, Ofattbart och Otäckt.

Av , , 20 kommentarer 45

Jag brukar oftast vara en positiv person som ser en mening med allt som händer i livet, men den här gången är det svårt att hitta någon mening. För en vecka sedan var vi mitt uppe i förberedelser för vår stora dag- mat skulle lagas, gäster skulle hämtas och lokalen skulle fixas. Det var så mycket roligt som skulle hända!

På bara några minuter slogs plötsligt allt i spillror, spillror som vi nu försöker skrapa ihop och limma fast i en tillvaro som trots allt måste fortsätta. Jag var gravid i vecka 18 och hade sökt hjälp för smärtor i buken på sjukstugan någon dag innan. Läkaren klämde mig lite på magen och konstaterade att det nog var UVI- Urinvägsinfektion, tog prover och skickade hem mig för att vila. Lydig som jag är så gjorde jag som hon sa och gick hem. Nästa dag var det nya prover, mer vila, mer alvedon.

På torsdag mådde jag bra och kände mig lugn eftersom läkaren sagt att det inte var livmodern det var fel på. Några timmar senare blev smärtan outhärdlig och ännu ett besök på sjukstugan resulterade i ett samtal på telefon med en annan läkare i Malå, som sa till mig att gå hem och vila, ta Alvedon och lägga något varmt på magen. Jag hann aldrig komma hem. På parkeringen utanför huset var det något som brast och jag började blöda.

Dagarna som vi skulle ha till att förbereda för bröllop blev istället helikopterfärd till Umeå, blodtransfusion, operation och djupaste sorg. Vi förlorade ett barn och kom hem till ett regnigt och kallt Sorsele. Vädret passade vår sinnesstämning perfekt, och allt vi ville var att sova för att slippa tänka.

Nu har nästan en vecka gått och förutom den sorg vi känner över det vi förlorat så gör det nästan ont att dagligen behöva se sjukstugan där jag trodde jag skulle få hjälp! Den trygghet jag förut känt i att bo här är borta. Att inte ha en barnmorska på plats på nästan hela sommaren övergår mitt förstånd och hur en läkare som kommer hit från något "bättre ställe" i världen och gör oss den stora tjänsten att jobba här i några veckor ens ids göra det förstår jag inte heller. Förmodligen har de en väldigt bra lön. 

Hon som undersökte mig kan lämna Sorsele utan att bry sig om hur det gick för mig, och om jag vill att någon ska följa upp mig får jag ta tag i det själv. Nu är jag hänvisad till vila och järntabletter, och ett nummer till en kurator i Umeå om jag skulle behöva prata.

Ambulanspersonalen var underbar, och särskilt glad är jag för chuffören som gjorde allt för att jag skulle komma fram till helikoptern i Gunnarn så fort som möjligt. Där fick jag äntligen morfin och kunde slappna av lite. Personalen på Akuten i Umeå var underbar och att få ha samma läkare från ankomsten till operation och följande morgon var tryggt. För att inte tala om sköterskan som tog hand om oss hela den första natten, visade sån värme och omtanke att jag får tårar i ögonen när jag tänker på henne. Att få höra ord som "här kommer en blek men ljuvlig varelse" när man blir inrullad på operationssalen kan få den mest svaga att le mitt i allt elände.

Detta blev en lång blogg och jag har delat med mig av det mest traumatiska jag upplevt. Jag hoppas ingen ska behöva gå igenom detta och jag skulle vilja ställa frågan till de som bestämmer i sjukvården här i Sorsele: Ingen av er som jobbar kan  ha missat  att det är 15 mil till närmaste sjukhus, läkare saknas helt ibland och ändå ges rådet att "avvakta"???? Vore det inte bättre att skicka patienter en gång för mycket än chansa på att det ska gå över av sig själv. Jag vet att vårt barn förmodligen inte kunde räddas men det hade inte behövt bli så här. Ingen mamma ska i en helikopter behöva undra om hon någonsin kommer hem igen, och vem som då ska ta hand om hennes barn….

Ta hand om varandra där ute.

20 kommentarer

Ska man vara fin får man lida pin….

Av , , 10 kommentarer 18

Att det ibland behövs lite hjälp på traven för att hålla in vissa kroppsdelar kan vi nog alla hålla med om. Om fyra dagar gifter jag mig i den vackraste klänning man kan tänka sig, inköpt lagom till påsk i år. Sedan en bit in i sommaren upptäckte jag att klänningen som en gång suttit som gjuten på kroppen plötsligt inte gick att stänga!!

Katastrofen var ett faktum. I väg till Storuman för att köpa tyg och tråd, få lite tips av en duktig sömmerska och sedan tillbaka till en sykunnig syster. Hon har slitit sitt hår och hotat med att "strypa mig" om jag går upp ett hekto till, och jag kan lova att jag var nervös när klänningen skulle provas efter ändringarna! Jag fick leva ett tag till…………

För att vara på den säkra sidan har jag nu införskaffat ett par av dessa mirakelplagg: "Slim and fit aire." Det är det första plagg jag köpt som kom med en instruktion:

1. Fatta tag i linningen och rulla ned den till grenkilen. 2. Stick in benen och rulla sakta leggingen uppför låren och linningen mot höfterna. 3. Stick in handen och lyft stussen till önskat läge. 4. Justera så att den hamnar under bysten och slutar strax ovanför knäna. Hepp!

Vilken tur att det finns instruktionsvideo också för det här verkar avancerat. Tror jag vill vara ensam när jag ska krångla mig i detta plagg, det finns en viss risk för skrattanfall eller hysterisk gråt. Och hur det ska gå till när det ska av vill jag inte ens tänka på!

Ha det bra där ute!

 

 

10 kommentarer