Klev upp extra tidigt i morse för att skriva ett nytt inlägg, och när jag skulle spara det jag skrivit vägrade datorn göra som jag ville! Allt försvann och jag försvann till jobbet med en känsla av otillfredsställelse. Nu gör jag ett nytt försök. Bra va?!

Den första veckan med jobb har varit både rolig och tröttande så det känns bra med fredag. I det här yrket har man inte tid att tänka så mycket på sitt eget liv och sina egna bekymmer eftersom man måste ge så mycket av sig själv och vara så fokuserad, och det är precis vad jag har behövt.

Mötte en morgon en mamma i grinden vid dagis som undrade om hon fick krama mig, vilket hon gärna fick och där stod vi med tårfyllda ögon och log mot varandra. Ibland behöver man inte säga så mycket, och den kramen värmde mig hela dagen. En kväll besökte jag en god vän som lyssnade när jag berättade vad som hände oss för tre veckor sedan medan kaffet i kopparna kallnade och tårarna rann på oss båda. Det var en bra kväll.

I går fick vi titta på de nya dagislokalerna som kommunen byggt och kramade då om en annan mamma som nyss förlorat sin pappa men ändå lyckades få mig att vrida mig av skratt resten av kvällen. Vi konstaterade båda att livet är så här- skratt och gråt avlöser varandra vare sig man vill eller inte.

Andra samtalsämnen den kvällen var hur olika sätt nätet kan användas på- medan de flesta har en användare på Facebook nöjer sig andra med att titta igenom Blocket i jakt på saker man aldrig köper eller att resa i fantasin med hjälp av kartorna på hitta.se eller google. Vi kom på en helt ny användning av byns ena anslagstavla som jag verkligen ser fram emot! Istället för statusuppdateringar på FB kommer det att sättas upp lappar med vad som händer i någons liv, en saftblandare talar om när det kommit upp en ny lapp och man kommer även att kunna "gilla". Det kommer att bli en bra anledning till en promenad varje kväll för mig i alla fall.

Vidare avhandlades ämnen som Allers, tuttar, nuddissystemet och de nya fina gungorna på gården. Till slut ville dagispersonalen gå hem och vi blev mer eller mindre ombedda att också göra det. Jag hade vid det laget ont i huvudet av allt skrattande. Så borde alla föräldramöten vara.

Ta hand om varandra där ute, och glöm inte att en kram kan betyda mycket!

Första veckan efter vår katastrof ägnades åt att sova, prata, gråta och titta på film. Vi såg nog en tre, fyra filmer per dag och det var som rena terapin, att få fokusera på en tv-skärm och en fiktiv verklighet istället för vår. Varg Veum och Irene Huss var ett bra sällskap dessa regniga dagar.

Nu har fjorton dagar gått och ute har regnet fortsatt att falla, luften andas höst och livet går vidare. Christer jobbar igen, jag är fortsatt sjukskriven och försöker vila så gott det går. Den här veckan är barnen är ett bra sällskap och när jag berättade vad som hänt hade de en väldigt sund inställning, som barn brukar ha: "Men varför har Gud uppfunnit magsjuka och ont i magen, annars skulle vi haft en lillebror snart" och "Det kommer att växa en ny, för det brukar det göra"! Ja, vad kan man säga. Jag hoppas det har rätt.

Har mött en stor värme och omtanke från många, här på vk.se genom kommentarer, på Facebook har många skrivit och även ute på byn har vi mötts av kramar i mataffären av både personal och människor som var där för att handla. Det har glatt oss mycket och hjälper oss komma vidare. Sorgligare är det med alla som berättat att de varit med om samma sak, och de är många. De har erbjudit sig att dela med sig av sina upplevelser och att lyssna om vi vill prata. Också väldigt uppskattat och skönt att veta var de finns den dag vi vill prata om det……

Vi har bestämt oss för att göra ett nytt försök att bli gifta, men det visade sig inte vara helt lätt. Paviljongen där vi skulle ha festen var redan bokad, hindersprövningen måste göras om och det är inte ens säkert den hinns med. Prästen är fullbokad och helstressad, men har lovat viga oss ändå. Några av inbjudna gäster kan inte komma och visst kommer det att bli dyrare när vi redan hade köpt mycket av maten vi skulle laga till och någon ny annons i vk blir det inte. Allt det där spelar ingen roll för det ordnar sig ändå.

Att bli gifta känns extra viktigt nu och vi behöver något att se fram emot, något roligt.

Sköt om varandra där ute!

Jag brukar oftast vara en positiv person som ser en mening med allt som händer i livet, men den här gången är det svårt att hitta någon mening. För en vecka sedan var vi mitt uppe i förberedelser för vår stora dag- mat skulle lagas, gäster skulle hämtas och lokalen skulle fixas. Det var så mycket roligt som skulle hända!

På bara några minuter slogs plötsligt allt i spillror, spillror som vi nu försöker skrapa ihop och limma fast i en tillvaro som trots allt måste fortsätta. Jag var gravid i vecka 18 och hade sökt hjälp för smärtor i buken på sjukstugan någon dag innan. Läkaren klämde mig lite på magen och konstaterade att det nog var UVI- Urinvägsinfektion, tog prover och skickade hem mig för att vila. Lydig som jag är så gjorde jag som hon sa och gick hem. Nästa dag var det nya prover, mer vila, mer alvedon.

På torsdag mådde jag bra och kände mig lugn eftersom läkaren sagt att det inte var livmodern det var fel på. Några timmar senare blev smärtan outhärdlig och ännu ett besök på sjukstugan resulterade i ett samtal på telefon med en annan läkare i Malå, som sa till mig att gå hem och vila, ta Alvedon och lägga något varmt på magen. Jag hann aldrig komma hem. På parkeringen utanför huset var det något som brast och jag började blöda.

Dagarna som vi skulle ha till att förbereda för bröllop blev istället helikopterfärd till Umeå, blodtransfusion, operation och djupaste sorg. Vi förlorade ett barn och kom hem till ett regnigt och kallt Sorsele. Vädret passade vår sinnesstämning perfekt, och allt vi ville var att sova för att slippa tänka.

Nu har nästan en vecka gått och förutom den sorg vi känner över det vi förlorat så gör det nästan ont att dagligen behöva se sjukstugan där jag trodde jag skulle få hjälp! Den trygghet jag förut känt i att bo här är borta. Att inte ha en barnmorska på plats på nästan hela sommaren övergår mitt förstånd och hur en läkare som kommer hit från något "bättre ställe" i världen och gör oss den stora tjänsten att jobba här i några veckor ens ids göra det förstår jag inte heller. Förmodligen har de en väldigt bra lön. 

Hon som undersökte mig kan lämna Sorsele utan att bry sig om hur det gick för mig, och om jag vill att någon ska följa upp mig får jag ta tag i det själv. Nu är jag hänvisad till vila och järntabletter, och ett nummer till en kurator i Umeå om jag skulle behöva prata.

Ambulanspersonalen var underbar, och särskilt glad är jag för chuffören som gjorde allt för att jag skulle komma fram till helikoptern i Gunnarn så fort som möjligt. Där fick jag äntligen morfin och kunde slappna av lite. Personalen på Akuten i Umeå var underbar och att få ha samma läkare från ankomsten till operation och följande morgon var tryggt. För att inte tala om sköterskan som tog hand om oss hela den första natten, visade sån värme och omtanke att jag får tårar i ögonen när jag tänker på henne. Att få höra ord som "här kommer en blek men ljuvlig varelse" när man blir inrullad på operationssalen kan få den mest svaga att le mitt i allt elände.

Detta blev en lång blogg och jag har delat med mig av det mest traumatiska jag upplevt. Jag hoppas ingen ska behöva gå igenom detta och jag skulle vilja ställa frågan till de som bestämmer i sjukvården här i Sorsele: Ingen av er som jobbar kan  ha missat  att det är 15 mil till närmaste sjukhus, läkare saknas helt ibland och ändå ges rådet att "avvakta"???? Vore det inte bättre att skicka patienter en gång för mycket än chansa på att det ska gå över av sig själv. Jag vet att vårt barn förmodligen inte kunde räddas men det hade inte behövt bli så här. Ingen mamma ska i en helikopter behöva undra om hon någonsin kommer hem igen, och vem som då ska ta hand om hennes barn….

Ta hand om varandra där ute.

Att det ibland behövs lite hjälp på traven för att hålla in vissa kroppsdelar kan vi nog alla hålla med om. Om fyra dagar gifter jag mig i den vackraste klänning man kan tänka sig, inköpt lagom till påsk i år. Sedan en bit in i sommaren upptäckte jag att klänningen som en gång suttit som gjuten på kroppen plötsligt inte gick att stänga!!

Katastrofen var ett faktum. I väg till Storuman för att köpa tyg och tråd, få lite tips av en duktig sömmerska och sedan tillbaka till en sykunnig syster. Hon har slitit sitt hår och hotat med att "strypa mig" om jag går upp ett hekto till, och jag kan lova att jag var nervös när klänningen skulle provas efter ändringarna! Jag fick leva ett tag till…………

För att vara på den säkra sidan har jag nu införskaffat ett par av dessa mirakelplagg: "Slim and fit aire." Det är det första plagg jag köpt som kom med en instruktion:

1. Fatta tag i linningen och rulla ned den till grenkilen. 2. Stick in benen och rulla sakta leggingen uppför låren och linningen mot höfterna. 3. Stick in handen och lyft stussen till önskat läge. 4. Justera så att den hamnar under bysten och slutar strax ovanför knäna. Hepp!

Vilken tur att det finns instruktionsvideo också för det här verkar avancerat. Tror jag vill vara ensam när jag ska krångla mig i detta plagg, det finns en viss risk för skrattanfall eller hysterisk gråt. Och hur det ska gå till när det ska av vill jag inte ens tänka på!

Ha det bra där ute!