Ännu en måndag har passerat, i regnets och kylans tecken. Värmen som gjorde oss glada några dagar drog vidare och lämnade oss huttrande kvar. Måndagar har blivit en bra dag  för reflektioner, och att skriva ned dem i en blogg passar ganska bra en kväll som denna.

Förra inlägget handlade om att vara duktig eller inte. Alla ser vi olika på var gränserna för detta går och det är inget jag kan göra något åt- alla ska göra som de vill bara de mår bra av det. I dag funderar jag på vilka roller vi människor har och om vi alltid måste skilja på dem? Ska försöka förklara hur jag tänker. När jag var mamma och jobbade som lärare på samma skola som min son gick fick jag ständigt höra att "jag måste skija på min roll som lärare och som mamma". Därmed blev problemen mina, ingen annans. Himla smidigt för vissa. 

Nu får jag höra kommentarer som "du måste skilja på din roll som privatperson och lärare". Detta kanske för att andra är rädda för att bli ifrågasatta eller indragna i saker de inte är beredda att engagera sig i, vilket är förståeligt och något jag respekterar till fullo. Att bli ifrågasatt är aldrig roligt för någon men det handlar mycket om att kunna ge svar på tal och kunna prata för sig. Något jag jobbar på just nu. Jag blir så trött på detta resonemang och undrar om jag bara inte kan få vara Carola- en medmänniska som tycker det är viktigt att lyssna på andra och försöka hjälpa när jag kan? 

Hoppas någon förstår vad jag menar…..:-)

Ha det bra där ute!

Det är morgon, den andra maj och utanför är det grått och jag tror det är ganska kallt. Jag har just druckit mitt kaffe och ätit en mycket god frukost. På radion berättar de att Usama Bin Ladin är död, och folket i USA jublar. Bra eller dåligt, you tell me. Världen är full av dårar som säkerligen står på kö för att få ta hans plats och för mig gör det ingen större skillnad att han är borta. Livet går vidare.

Har under helgen förstått hur djupt det är rotat hur man ska vara som kvinna- hus och hem kommer före allt annat och att engagera sig i andra människor är inget som ger en stjärna i himlen. Att höra att man är duktig tror jag är något alla behöver, och jag har alltid försökt att leva upp till bilden av hur man "ska" vara. Nu förstår jag att bilden jag har av att vara duktig skiljer sig från andras, och det är inget jag kan göra något åt. Jag tänker fortsätta göra saker jag tycker är viktiga och sånt jag mår bra av, att vara andra till lags ger mig huvudvärk! De som inte gillar det jag gör behöver inte göra det.

Vad jag bara kan hoppas på är att om jag någon dag skulle bli tvungen att fly med mina barn till ett annat land är att det där ska finnas människor som är beredda att hjälpa oss. Det är en stor tanke, jag vet, men tänk om man en dag kunde se förbi hudfärg och språk och ta sig tid att lära känna människan…

Djupa tankar en vanlig måndag. Får väl se vad denna dag har att bjuda på, djup eller inte. Kanske blir den bara helt vanlig.

Ha det bra där ute!