Jag har läst igenom några av de kommentarer jag fått under mitt bloggande här på VK, och funnit att många har gjort mig väldigt glad och varm i hjärtat. Det finns så många människor som vill väl och har förstått det här med ord- det behövs inte många för att göra en annan människa glad.
Sedan finns det personer som också insett att anonymiteten på nätet ger dem en möjlighet att säga sin mening utan att behöva stå för sina åsikter. De människorna har också kommenterat mina bloggar, och oftast har jag kunnat skaka av mig orden och fortsätta som om inget hänt. I går morse kunde jag inte sova och slog igång datorn för att kolla nyheterna och kolla min blogg, eftersom det var så länge sedan jag bloggade så trodde jag inte att någon kommenterat och blev därför fövånad när jag såg att där fanns en. Intet ont anande gick jag in för att läsa, och en stund senare var hela min dag förstörd. Försökte tänka klart och förklara bort orden som stod där, men inte ens tårarna kunde skölja bort bestörtningen och det var med tunga steg jag gick till jobbet. Där kontaktade jag vkredaktionen, som genast bad om ursäkt för att inlägget publicerats och plockade bort det. Jag har lärt mig betydelsen av ett ord nu:
’Ärekränkning’: ’När någon utpekar någon som brottsling eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning.’
Ett brott som kan ge böter eller fängelse i högst två år.

Detta har fått mig att ifrågasätta mitt bloggande ännu en gång och jag har ställt mig frågan om det är värt det kära besvär det varit? Önskar jag kunde svara ja utan att tveka, men det kan jag inte den här gången. Av olika anledningar har jag mest skrivit om mina minsta barn eftersom de ännu är så små och oskyldiga, men det betyder inte att jag inte bryr mig om min förstfödde. Snarare tvärtom, jag vill inte utsätta honom för eventuella kommentarer från andra, min sista blogg var inte något undantag och jag hade inte skrivit ett ord om honom. Ändå tog sig någon friheten att komma med goda råd som jag inte behöver genom en anonym avsändare.
Kommentaren låg ute två dagar och säkert har många läst den, men jag tänker inte upprepa orden för er som inte läste. De gör för ont.

Vill bara säga: du som skrev detta vet ju uppenbarligen vilka vi är och det hade bara behövts att ta upp telefonluren och ringa mig istället för att hänga ut oss båda på en sida många läser. Jag kan ta att ni kommenterar min snöskottning, men ger ni er på mina barn så kommer jag inte att låta det gå obemärkt förbi. Hade ett muntligt prov i går med några elever där just detta med kommentarer på nätet skulle diskuteras, och en kille sa väldigt kloka saker….’åsikter som äldre fäller om ungdomar ökar klyftan mellan gamla och unga, och det gör att man inte vill umgås med varandra’. Tänkvärt tycker jag.

Ha en bra dag i solen!

Så var det söndag kväll och helgen är snart över. I morgon väntar jobb och dagis igen. Vädergudarna har verkligen visat sig från sina bästa sidor med strålande sol och lagom kyligt, i går blåste det väl mycket men jämför man med -34 som det faktiskt var för bara ett tag sedan så är det inget att gnälla över. Nu kommer pellets- och elräkningarna för februari månad och där påminns man om hur kallt det det var då….

I torsdags hade förskolan avslutningsdag för ett boktema de har kört med alla barnen och det var fritt fram att klä ut sig om man ville. Det ville Frans gärna så han fick låna min fina lockiga peruk och mina stora glasögon a´la -70 tal utan glas som jag använde på teatern som vi spelade upp i somras. Ritade några fräknar på kinderna och vips så var han världens sötaste trollunge! Fröknarna fick sig ett gott skratt när han kom stolt och glad, och alla tyckte han var väldigt charmig i sin utstyrsel. Axel däremot ville vara sig själv och var nöjd med det. När jag hämtade var det två nöjda killar som haft en mycket rolig dag, och jag är så imponerad av fröknarna som lagt ned så mycket omsorg, böcker är så viktiga för både stora och små! Jag får läsa varje kväll för dem och ibland läser Frans för mig så jag kan nästan allt om Mamma Mu vi det här laget. På lördag kväll tog jag på mig samma glasögon och Axel tyckte jag var sååå fin….helt allvarligt. Det kallar jag kärlek! Vad mer kan en mamma behöva…

Jag är så imponerad av människor som är riktigt duktiga på saker! Min bil har krånglat en del sista tiden och till sist fick jag varken in backen, ettan eller tvåan. Det gällde att planera vart man skulle ställa sig så man inte blev kvar! Så dök en räddande ängel upp på jobbet, ville låna bilen för att titta på den och 15 minuter senare var den som ny igen…tänk att fatta direkt vad som är fel och sedan kunna fixa det. Vill också kunna det!
Nu ska jag titta på ’Beck’ innan jag somnar och förhoppningsvis vaknar pigg och utvilad i morgon.

Söndag morgon och ute skiner solen. Den har äntligen gjort oss den äran att titta fram igen och genst känns allting lite lättare. Läste att våren kommer tidigare för varje år, och inte gör det mig nåt! Det är härligt att se alla människor som är ute på promenad och många packar sina skotrar för att ge sig ut i solen. Lyckades sova till nio i morse och det känns som att jag ligger plus på sömnkontot igen. Kan därför bocka av ’sova’ på min lista över saker jag borde göra, vilket känns bra. Mindre bra känns det att det finns många saker kvar som ska göras- vet att det inte är bra med såna listor och att de kan skapa mer ångest än välmående, men jag är bara tvungen ibland.

Första veckan efter sportlovet gick fort och eleverna kom snabbt in i rutinerna igen, snart är de döless på mitt tjat igen och då kan man trösta dem med att det snart är påsklov! Något som man själv inte är så glad över eftersom antalet lektionstimmar krymper snabbt, och det är så mycket man ska hinna med innan betygen ska sättas. Tidsbrist, betygsångest, planeringsångest…en lärares vardag. Då är det tur att man får så mycket tillbaka av eleverna, och ett och annat uppmuntrande ord från andra gör att man orkar, fick en mycket fin komplimang av en person som jag kommer att leva länge på.

Lördagen blev mycket bra med samma strålande sol, promenad och sedvanligt besök hos Sara på macken. Hennes jobbhelger sammanfaller ofta med mina barnfria och det har blivit lite av tradition att prata bort en stund med henne, och ibland andra. Lyckades till och med få en bingolott av en snäll person som kom ihåg att jag snart blir ett år äldre! Andra undrar om jag flyttat in där…
Mamma kom förbi och lyckades sitta helt stilla i soffan och prata en lång stund, vilket är mycket ovanligt och därför mycket uppskattat. Fick mig ett gott skratt när hon berättade om hennes försök att hitta en bok som hon börjat läsa och sedan lagt bort. Hon kunde inte komma på titeln och när hon frågade pappa om han sett till en bok som hon tror hette ’Näckrosträdet’ undrade han om det ens finns ett sånt träd….så nej, han hade inte sett till den.När hon insåg att hon inte skulle få städa något skåp eller röja i något förråd lutade hon sig tillbaka och det blev en bra pratstund. Försöker ta tillvara alla stunder just nu och inte rusa i väg i tanken till framtiden så mycket, och det här var en sådan stund. Som skrivbordsbild på min dator nu har jag en bild av Frans och morfar i båten på Laisälven i somras, också en fin stund att minnas.

Tiden går och min lista väntar! Tror jag ska börja med den där promenaden, sedan väntar städning, bakning och jobb. Ha en bra dag i solen!

Så var man tillbaka i verkligeheten efter en utflykt till den stora staden Stockholm där jag fått ett välbehövligt avbrott i vardagen. Att bara få sitta på ett café och titta på människor man aldrig sett förut, kika i skyltfönster eller åka tunnelbana är en upplevelse i sig. Att man sedan fått träffa en galen grek, en olycklig präst, en rolig algerier och åkt taxi med en man från Madagaskar gör inte saken sämre. Exotiskt värre för en sån som jag som knappt lämnat kommunen! Jag har besökt en skum kvarterskrog och ätit pizza som gick att beställa via datorn, sett film och sovit gott.

Väl hemma igen möttes jag av två lyckliga barn som överöste mig med kärleksförklaringar, som höll i sig hela kvällen. Frans kallade mig för ’åsna’ (men en fin sådan), pussade mig många gånger och Axel bedyrade hur mycket han saknat mig. Tonåringen verkade mest glad över att jag var hemma och lagade middag igen!
Kan väl säga att jag inte direkt saknat snöskottningen, pelletsbärandet, tvättandet och middagsångesten, men nu är det bara att ta tag i det och välkomna vardagen. Mitt huvud är fullt av tankar och ser inte riktigt hoppfullt på vissa saker i mittt liv, men en dag kommer jag kanske fram till att det fanns någon mening med allt ändå. Låter kryptiskt, jag vet, men det är väl just så livet ska vara….eller? Nu ska jag hänga tvätten. Ha en bra lördag!