Detta är inlägget där jag frågar om den välmående medelklassen i Umeå vill äta närodlad Frankenstein-mat (frankenfood)? Ni förstår, min yngsta syster och hennes familj har en stuga på västkusten. Jag var där nere i mellandagarna och över nyår. Jag blir så inspirerad till att också ha ett hus på landet och att odla min trädgård. Eller för att vara mer ambitiös odla min åker.

Bild: Deras växthus.

Men vad skulle jag odla på åkern? Naturligtvis vill man vara klimatsmart, även om det inte är mer än en dagdröm vill man ha en klimatsmart dagdröm. Det anses bättre att odla fleråriga växter än ettåriga växter. Fleråriga växter binder kol över mycket längre tid än bara en säsong. Vilket fick mig att tänka att jag skulle vara en omvänd Karl-Oskar. Istället för att som Karl-Oskar gå in i skogen och röja upp åkrar vid sjön Chisago, med andra ord ersätta fleråriga växter (träd) med ettåriga växter (spannmål, potatis) skulle jag ta över en åker och plantera fleråriga växter på den.

Hänger ni med? Fleråriga växter som passar vårt norrländska klimat är väl bara några enstaka fruktträd och bärbuskar. Men den drömmande, flamboyanta delen av mig vill odla subtropiska fruktträd. t.ex. dadlar, citrus och mandel. Med modern genteknik kan vi åtminstone börja leka med sådana tankar. Främmande växter kan anpassas till vårt klimat. En början skulle vara att sätta in gener som producerar anti-frys-protein i subtropiska fruktträd och se vad som händer. I sin bok The taste of tomorrow nämner Josh Schonwald i förbifarten tanken på att sälja lokalodlade bananer i New England. Nu är bananer kanske lite överkurs. Men det finns ju andra exotiska frukter som vi eventuellt skulle kunna geneditera och odla på en åker utanför Umeå.

Sedan kan man, som omvänd Karl-Oskar, en dag ställa sig på stadens torg och förkunna: ”Kära medlemmar i den akademiska medelklassen, ni ska stereotypt tycka att ’närodlat’ alltid är bra och att sk gmo alltid är dåligt. Vad säger ni om närodlad gmo-grapefrukt? Grapefrukts om dessutom är bra för klimatet eftersom träden binder koldioxid.” Nu, ifall jag inspirerade någon måste jag lägga till att det finns lagar om sådant här. Om du vill syssla med det är första steget kanske att flytta till Kina, där lagarna inte är så hårda. Dessutom jag kan nästan garantera att växtförädling kräver en hel del metodiskt arbete och tålamod.

Jag har tidigare skrivit om konst och biologi. Och nu vill jag uppmärksamma att det , för några år sedan, skulle ha varit trendigt(?) i Kina att ha en växtgrodd i håret. Jag kanske ska försöka introducerar modet här … Haha

En av de sista labbarna jag gjorde på universitet var – och bli inte rädda, detta inlägg handlar om något annat – att vi skulle odla Candida albicans och med GFP* som markör avgöra om en gen uttrycks i organismens jäst- respektive hyfer-fas**. Saken är den att det är komplicerat. Vi fick lusläsa instruktioner, vi fick fråga doktoranderna om var och varnat moment. När jag nu är med i stadsodlingen, när jag var med i en studiecirkel om vintersådd, jämför jag med den typen av labbar. Skillnaden är att folk litar på att man vet vad man gör. De ger vaga instruktioner om att att t.ex. plantera några frön, t.ex. persiljefrön, och jag undrar hela tiden om jag gör rätt. Jag blir hela tiden osäker. Det är ju något som alltid sägs om autismspekturmet, att autistiska behöver tydliga instruktioner. Kanske inte lika viktigt som instruktionerna till labbar med potentiellt farliga organismer (C. albicans kan infektera personer med nedsatt immunförsvar och kräver ett ”biosafety level class 2 laberatorium”, vilket låter värre än det är). Men det är trevligt med bra instruktioner.

* Green fluorescence protein. En markör så viktig att metoden belönades med Nobelpris i kemi 2008.
** Om jag ska vara nog är jag inte säker på om ”fas” är rätt ord, men det spelar ingen roll.