Högsta Domstolen, Riddargatan 8, Stockholm.

104 markägare mot samebyarna Ran, Umbyn och Vapsten.

Sista avgörandet i tvisten mellan samerna och markägarna i Nordmaling.  

Mer än sex år efter tingsrättsförhandlingarna i Umeå hölls i onsdags slutpläderingarna och i april får vi domen.

Samerna vann i tingsrätt och hovrätt. Men markägarna tror på vinst i sista avgörande instans. Därmed kan en flerhundraårig sedvana ta slut.

– Det blir dödsstöten för rennäringen, menar samerna.Andra markägare avvaktar nu domen för att dra i gång nya processer mot samerna om markägarna i Nordmaling vinner i HD.

Enormt mycket står således på spel.

Dessa oerhört viktiga och avgörande frågor borde vara viktiga för medier att bevaka.  

Men icke.

Sveriges Television, som årligen får runt fyra miljarder kronor i licenspengar, behagade sig knappt komma till HD:s lokaler i Gamla stan. Landets största morgontidning, Dagens Nyheter, svepte förbi en endaste dag.

TT, Sveriges största nyhetsbyrå, som har sin centralredaktion ett par kilometer från rättegångssalen, syntes inte till överhuvudtaget.

På plats i rättegången var i stället franska tidningen Le Monde, Sameradion och VK med reporter Bertholof Brännström.  

Att medierna gör olika prioriteringar är naturligt.

Men det är beklämmande att tre av landets kanske viktigaste nyhetsorganisationer inte sätter större vikt vid en så viktig rättegång.

Något helt annat:

Läsare frågar oss varför vi stavar Muammar Gadaffi med G.

– Han heter väl Kadaffi med K?

Eller är det Qadhdhafi med Q?

Något exakt svar finns inte. VK har valt att följa TT:s språkråd och deras utrikeschef berättar att de valt en stavning som ska likna det arabiska uttalet av namnet.

Diktatorn själv har inga vänner kvar. Även hans närmaste förtrogna

i Europa, Frankrike och Italien, tar nu sin hand från honom.

Sent ska vi alla vakna.

Först när bilder på attacker visas, när vittne

efter vittne berättar om urskillningslöst dödade och om lik som hängs upp på elledningar eller när vi läser Expressensreportern Kassem Hamedés världssoop om att Gadaffi beordrat Lockerbieattentatet …  

Först då inser vi. Först då reagerar vi.

Tack vare enormt modiga medborgare, medieföretag som Al Jazeera, skickliga journalister och sociala medier pressas nu diktatorer att ge upp.

Det är en väldigt positiv utveckling.

Till sist: Den 1 mars tystnar polisradion. Polisen övergår till Rakel, ett digitalt system. Polisens information till medier och allmänhet blir då än mer viktig. Vi följer utvecklingen med spänning.

Det negativa: VK tappar i upplaga.

Det positiva: Antalet dagliga läsare ökar med 3 000 jämfört med 2009. Vk.se ökar med 47 procent och är i Sverigetopp 

Dessutom: VK befäster platsen som Norrlands största dagstidning.

Årligen i slutet av februari får tidningsföretagen kvitto på sina upplagor.
Under 2010 ökar ingen av landets 25 störs­ta dagtidningar sin upplaga.
Men upplagetappet är inget nytt, det har varit en trend i flera år.
Det intressanta är att det börjar finnas en spirande optimism i tidningsbranschen.
Branschen börjar inse att det inte räcker att utveckla papperstidningen.
De medieföretag som vill vara starka om fem, tio eller tjugo år måste göra så mycket mer.
I dag pratas det mycket om att satsningar på webben, surfplattan och mobilen kan vara lösningen.
Jag är det förste att ställa upp på det.
Alla dessa publiceringskanaler ger oss helt nya sätt att bedriva journalistik. Här kan vi även hitta nya annonslösningar och ge läsarna maximalt med utrymme.
Därför finns det anledning att vara optimist.

VK planerar också att satsa 100–150 miljoner kronor de närmaste tio åren på den typen av utveckling.
Men oavsett publiceringsform, papper eller digital, krävs bra journalistik i botten. Det är det viktigaste kitten mellan oss och våra läsare.
Utan intressant innehåll och bra journalistik faller framtidsekvationen.
Därför är VK:s publicistiska ambition avgörande även i framtiden.

Måndag morgon, klockan 07.00. Minus 33 grader ute.

Bilen orubbligt fast i snön, mitt ute i skogen, nära Vägsele, 2,5 mil utanför Lycksele.

Bättre morgnar kan man ju ha.

Det här hände vår reporter Janne Johansson på väg till Lycksele. Han tvingades väja undan och hamnade i snövallen men klarade sig utan skador.

Hade det hänt på tisdagen hade kylan varit ännu värre. Minus 38 grader. Men Janne är erfaren.

– Jag brukar se till att ha en 20-pack med värmeljus innan jag åker iväg. Då klarar man sig ett bra tag.

Den brutalt bistra väderleken har varit veckans snackis.

Vår fotograf Curt Dahlgrens bild dagen efter storbranden i Bjurholm illustrerar extremkylan väl.

I den nedbrända huskroppen från storbranden i måndags gapar svarta hål och vattnet som använts i släckningsarbetet har frusit och täcker hela byggnaden på ett bisarrt sätt.

Spökligt står huset nu mitt i idyllen Bjurholm, men det ser snarast ut som en bild från Grozny, Kabul eller Srinagar.

I frontlinjen för väderjounalistiken ligger kvällstidningarna. Och det är ingen slump. Extremt väder säljer.

Vi svenskar älskar nämligen att prata om väder. Vi i morgonmedia vill inte vara sämre utan försöker fånga detta djupt rotade intresse med olika infallsvinklar.

Denna genre inom journalistiken kan inte skryta med att vara nyskapande, men måste all journalistik vara det? Våra läsare förefaller gilla väderartiklarna som de är.

Läsarsiffrorna är stora på enkla artiklar på vk.se med rubriken"här var det kallast i natt".

Denna journalistik är inte omvälvande eller insiktsgivande, men har ändå sitt självklara berättigande eftersom den handlar om sådant som angår och berör majoriteten av länsborna. Är det något en nyhetsredaktion också måste behärska  är det att ha en känsla för vad det pratas om i fikarummen. På fackspråk kallas det att vara "i ögonhöjd med läsarna".

Man ska inte underskatta vikten av den typen av journalistik. Rak enkel och okomplicerad journalistik "i ögonhöjd med läsarna" ska finnas i mix med annan mer komplex och djuplodande journalistik. Det är helheten som är det viktiga. Vårt smörgåsbord av journalistik ska passa alla våra omkring 100 000 läsare. Det är ingen lätt ekvation.

Den ställer stora krav, inte minst på vår nyhetsledning.

Å ena sidan får inte tidningen bli för enkel och ytlig, å andra sidan får den inte bli elitisktisk och distanserande.

Att hitta denna, den perfekta balansen, är vår stora dagliga utmaning.

Så om extremkylan fortsätter kan du räkna med fler artiklar i ämnet.

Personligen har jag fått nog av kyla. Hoppas istället att vi snart får berätta om sol, takdropp och en annalkande vår.

Känns bättre så.

 
Varför får vi inte in vårt material i VK? 
Vad gör vi för fel?
Är vi inte intressanta nog för VK:s läsare?
 
Frågorna var många och intressanta när HSO, Handikappföreningarnas samarbetsorganisation, bjöd in mig till en diskussion om VK och hur de handikappade skildras i media.
 
Det blev ett bra samtal. Många kloka och initierade tankar kom fram. Kritiska synpunkter växlades med beröm och frågor kring opinionsbildning och grävande journalistik.
 
Abbas Haghjo, aktiv inom FUB, Föreningen för utvecklingsstörda barn och vuxna, menade:
–        –  VK borde bli bättre på att beskriva den utsatthet våra medlemmar har i samhället. Ni borde bli tuffare mot dem som fattar besluten, granska kommunerna och följa upp politikernas löften.
 Svar: Att lyfta fram dessa personer är en enormt viktigt del i vår journalistik. Vi har gjort det många gånger men kan bli ännu bättre. Ta det som ett löfte. 
 
Maria Holmgren, aktiv inom Diabetesföreningen, menade att VK missat att bevaka viktiga arrangemang om diabetesfrågan, bland annat  en debatt i glashuset på Rådhustorget
– Det är svårt att förstå. Mötet var högintressant.
 Svar: Varje dag, varje kväll finns det massor av spännande arrangemang. Vi måste välja och bevakar det vi bedömer har stort allmänintresse. 
 
Kjell -Åke Nilsson Robertsfors, ordförande för HSO i Västerbotten, skickade en artikel till VK.
– Den publicerades i både Folkbladet och Norran, men inte i VK. 
 Svar: Vi vill att debattartiklarna i VK ska vara unika. Att skriva exklusivt för VK ökar möjligheterna att bli publicerad.
 
VK har skrivit en hel del om de handikappades problem. Men vi kan göra det oftare och kraftfullare.
 
Abbas, Maria och Kjell-Åke är tre representanter för det fantastiska föreningslivet i Umeå och Västerbotten. Dessa tre och andra inom HSO lägger ned, inte bara ledig tid, utan även sin själ i att förbättra livet för de kanske mest utsatta i vårt samhälle.
 
De är värda en applåd. 
 
Handikappade är ofta starkt beroende att anhöriga hjälper eller att andra frivilliga stöttar. Där också helt nödvändigt att samhället tar sitt ansvar. Men om kommuner, landsting och privata vårdgivare väljer att ta genvägar för att spara en liten slant på utsatta grupper i samhället, då bör det granskas och bevakas journalistiskt.

Vi i media har en självklar uppgift i att lyfta fram de utsatta, rikta strålkastarna på deras problem. 
Det är vår och andra mediers skyldighet. Att granska dem som har makten att styra över de mest utsatta i samhället är i själva verket något av det viktigaste i vårt publicistiska  
 

Under 2010 dödades 57 journalister i världen.

Siffran för 2011 hoppas vi stannar vid noll, men tyvärr är det nog troligare att ännu fler journalister tvingas sätta livet till.

SVT:s Bert Sundström kunde ha blivit nästa offer för det fria ordet. Han överfölls i Kairo av vad som tros vara Hosni Mubaraks partitrogna. SVT:s korrespondent blev knivskuren i ryggen och fick skallskador.

Bert Sundström är inte den ende journalist som har misshandlats de senaste dygnen i Kairo. Många utländska journalister har överfallits, brutalt slagits ned och terroriserats. Situationen i Egyptens huvudstad beskrivs nu som farligare för journalister än exempelvis krigen i Gaza och Libanon.

Först försökte regimen tysta demonstranterna genom att stänga ned internet och blockera TV-sändningar från exempelvis Al-Jazeera. Det misslyckades. Precis som regimen i Burma, fick Egyptens ledning inse att år 2011 är det omöjligt att stoppa information.

De gamla diktatorerna är vana att äga medierna, vana att kuva journalister, att skrämma människor till tystnad och fängsla oliktänkande.

Att regimen nu handgripligen försöker tysta journalister, är ett uttryck för dess desperation över att ha förlorat kontrollen över det fria ordet. När de inte kan stänga ner internet försöker de istället med inhyrda ligor och gangsters beväpnade med knivar, påkar och andra tillhyggen som slår ned civila och journalister. Men det hjälper inte. Det finns alltför många modiga journalister och medmänniskor för att det fria ordet ska kunna tystas.

Skrämseltaktiken slår istället tillbaka på Mubarak själv.

Kraften i medias rapportering är starkare än någonsin. Inte minst tack vare de sociala medierna. Via Twitterflöden och andra sociala nätverk på internet kan vi genom tusentals civila egyptiers ögon följa det som händer på Tahrirtorget i Kairo. Överfallen kan inte döljas.

Då spelar det ingen roll hur många modiga journalister Mubaraks män misshandlar, hur många civila som mördas och skadas. Informationen om det som händer i Egypten kablas ändå ut.

Men återigen. Media är en av grundbultarna i en demokrati. Hot mot journalister ska betraktas som hot mot den fria världen och kan aldrig accepteras.

Vi vet alla att censur och försök att stävja det fria ordet sker i diktaturer. Vad färre vet är att det även i Sverige och till och med Umeå förekommer hot mot journalister.  Jag har själv upplevt det, andra reportrar på VK har upplevt det. I mitt fall ledde en kartläggning av narkotikahandeln i Umeå till ett dödshot mot mig och min familj.

Hoten är till för att tysta oss, göra oss rädda, bli tveksamma och avstå från att publicera. Artiklarna om narkotikahandeln publicerades med polisskydd och skyddad identitet för mig och familjen under en period.

Vi bör inte ge vika för hot mot media eftersom demokratin inte minst vilar på det fria ordet.

Till sist, sänd en tacksamhetens tanke åt de journalister och medmänniskor som riskerar sina liv för att vi ska få veta vad som händer i Egypten och i övriga världen.

Trevlig helg