Allt i Umeå tar inte tid

Av , , 1 kommentar 1








Fick ett mail (se nedan) från Lennart Forsberg, en flitig VK-läsare och Umebo, apropå att vissa projekt i Umeå drar ut på tiden. Han ville bredda detta och lyfte fram några andra projekt som dragit ut på tiden.

Å andra sidan, ibland går det undan. Bilden av att allt tar tid i Umeå är orättvis. Aldrig har det hänt så mycket i Umeå som just nu.

 

Läsarbrevet:

"Gamla träbron ansågs ha gjort sitt på 30-talet – men först 1949 stod Nya bron klar (som nu är så gammal att den kallas Tegsbron).

 

Umeå teater brann ner 1913. Men det dröjde till 1986 innan Folkets hus med Idun-teatern stod klar.

Tanken på en Sporthall i Umeå väcktes i slutet av 30-talet – men det dröjde till 1958 innan Sporthallen på Gammlia kunde tas i bruk.

Simhallen (som nu ska kompletteras med en anläggning i centrum) stod klar 1970, efter en intensiv simhallsdebatt under 60-talet. Då – 1970 – hade umeborna plaskat i gamla badhusets 17-metersbassäng under 40 år!

 

E4-ans och E12-ans dragning genom stan har också tagit sin tid. När O-ringen arrangerades i Umeå 1997 avgjordes sista etappen i Röbäck och inte på Umåker, eftersom arrangörena trodde att bygget av E12-an runt Umeå kunde påverka O-ringen-arrangemanget. Men än idag finns inte E 12-an vid Umåker…

 

Men visst finns det också undantag från allt vad långbänk heter? 

Nya kulturhuset ska stå klart 2014, mindre än tre år efter byggstarten. Det är nog bara blivande kulturhuvudstäder som kan handla så snabbt?"

 

 

 

En kommentar

  1. Urban Bengtson, idékonsult

    Den 22/11 2007 skrev Anders Björkman på VK:s kultursida ”Badhuset, biblioteket och kulturella stråk” om ett kulturcentrum på Nanna/Mimer. I de privata aktörernas första förslag om där fanns också liknande förslag. Tidigare har grusplanen nämnts för mer av kultur än av fysiska aktiviteter. Så visst är nytt kulturhus också en långbänk.

    (AB:s inlägg tål att publiceras igen!)

    Men varför se långbänkar som negativt? Tvärtom har det sagts att det var nog bra att Staden mellan broarna blev en långbänk i politiken, då kunde det privata ta tag i segheten och sätta fart och styra utifrån kunnighet.

    Samma hamnar en bad- och simanläggning nu i, en långbänk som ger fritt för nya idéer och på bättre plats. I sin tur blir grusplanen fri för nya förslag, t ex ta in sådana och i en, tjusig, paviljong på Nanna ställa ut alla förslagen och låta 2014-besökarna tycka till.

    Däremot är det negativt att långbänkarna sällan granskas medialt, varför.

    Varför segdrar det när politiker handhar stora projekt? I bad- och simplaneringen som jag följer nära, får man sällan läsa varför saker blir som de blir.

    Varför avbröts Nannabadet 22/11 2011 strax efter utställning av detaljplanen i glashuset den 9/11? Var det för att slippa offentlig kritik när utställningstiden tog slut den 29/11?

    Eller var det för att jag i debattinlägg i VK den 15/11 påpekat att avtalet kräver att projektet genomförs ”i huvudsaklig överensstämmelse med” det man vann på, för att kvarteren ska överlåtas. Efter alla ändringar på Nanna var det knappt någon överensstämmlese. Med bara Mimer är det mer lika, varför Nannabadet behövdes skiljas från de privata aktörerna, så att både dessa och kommunen skulle ”klara sig”.

    För skälen om för dyrt med driften och 25 års avtalstid som angetts av politiker, gick att läsa vid avtalets tecknande, så det kan inte ha kommit överraskande. Så mer granskning orsakerna behövs. Gärna också de privata aktörernas version och åsikter nu. Får t ex arkitekterna komma igen, i kommunuppdrag?

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Chefredaktör & ansvarig utgivare för VK [email protected] Twitter: @ingvarnaslund

Ingvar_Naeslund_a17a8bek11d4dbb508fkm8000

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
  • Inga kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se