Kulturhuvudstadsåret – tillväxtfaktor eller jippo?

Av , , 1 kommentar 5

På flera områden har Kulturhuvudstadens ledning hamnat på kollisionskurs med stadens kulturutövare. När det nya kulturhuset skulle byggas protesterade biblioteks-personal och besökare som menade att färre skulle hitta till biblioteket när det lämnade Umeås absoluta centrum. Dessutom protesterade Umeå teaterförening som inte ville lämna sina lokaler på Sagateatern. Mest omfattande blev protesterna när kommunledningen ville sälja Scharinska Villan – en klassisk konsertlokal i centrala stan. Många av stadens musiker hotade med bojkott av K14-året och kommunen tvingades att backa. 

 
Skandalerna kring K14-året visar att projektet inte vuxit fram bland kulturutövarna. Istället speglar det behoven hos kommunalråd och fastighetsspekulanter, vägledda av teorin om s.k. ”kulturledd tillväxt”. Tanken är att jippon, som K14-året, ska kombineras med hämningslösa satsningar på utökade handelsområden och hotellverksamhet. Dessa ska ta emot de människor som man hoppas ska dras till Umeå. Beslutet att tillåta skyskrapor i centrala Umeå, som riskerar att pressa upp tomtpriser och lägga grunden för en fastighetsbubbla, är en del av detta. I grund och botten handlar kulturåret alltså om ekonomi – inte om kultur. 
 
Frågan är då om den ”kulturledda tillväxt” som Umeås kommunledning talar om har potential att lyckas? Utgångsläget är svårt för Umeå. Med ett invånarantal på 115 000 och ett glest befolkat omland är publikunderlaget för olika evenemang relativt begränsat. Mot den bakgrunden framstår kommunledningens ambition att göra Umeå till ”en ledande kulturstad i Europa vad gäller såväl bredd som spetskultur…” som verklighetsfrånvänd. 
 
Det är en sak att kultur är viktig för vilken stad som helst och att det finns många duktiga kulturutövare i Umeå. Det är en helt annan sak att slunga ur sig att Umeå skulle vara en ”internationell kulturstad”. Att behandla kulturen som en ekonomisk tillväxtfaktor är dessutom att göra den en otjänst. Istället för jippon borde man satsa på längre öppettider på stadsdelsbiblioteken och mer resurser till läsprojekt på skolorna. 
 
Kommunledningens ”kulturledda tillväxt”, som bygger på fastighetsspekulation och storslagna jippon, riskerar att leda till konkurser och krascher. När det gäller tillväxt borde man istället rikta blickarna mot den industri som redan finns i Umeregionen och som både måste försvaras och utvecklas. Ett exempel är det skogstekniska klustret, med företag i Umeå, Vindeln, Nordmaling osv, som har en potential att delta i utvecklandet av tekniska lösningar för framställande exempelvis biobränsle. Med en långsiktig industriell tillväxt, med miljövänlig grön teknologi, kan en grund skapas för både välfärd och kultursatsningar. Satsningar som bygger på behoven hos kulturutövare och medborgare – inte hos byggherrar och kommunalråd.

Mer resurser krävs inom äldreomsorgen

Av , , 1 kommentar 5
Kampen för mer resurser till äldreomsorgen handlar om mer än bara kronor och ören. Det handlar om självkänsla, både för de äldre och för personalen. 
 
Varje boende har rätt att ses som en individ, med individens behov av att se ett visst TV-program eller att komma ur lägenheten. Finns inte tillräckligt med personal, som kan tillgodose detta, drabbas just självkänslan. Både hos den äldre och hos den personal som inte hinner eller orkar med sitt jobb.   
 
Vi i Arbetarpartiet har tagit initiativ till en kampanj för att öka resurserna till äldrevården i Umeå. Under de tio åren 2002-2011 minskade andelen umebor – 80 år och äldre – som fick plats på ett äldreboende från 31 av 100 till 21 av 100. Detta motsvarar cirka 350 platser. 
 
På äldreboendena har personaltätheten dessutom sjunkit. Under de tre åren 2005 till 2008 minskade personaltätheten på sjukhemmen med 20 procent under dag/kväll. Detta berövade varje boende fem timmars omvårdnad i veckan. 
En plats på ett boende kan innebära ökad trygghet. Att kunna äta tre måltider om dagen, tillsammans med andra, innebär dessutom en helt annan social situation. För vissa innebär en plats på ett boende att ensamheten bryts. Äldreensamheten är ett stort samhällsproblem. 
 
Den låga personaltätheten minskar möjligheten till sociala kontakter mellan personal och brukare – man  hinner inte prata i egenskap av medmänniskor, som man gör exempelvis när man promenerar tillsammans. Stressen gör att en sorts ”objektifiering” riskerar att smyga sig in. Det kan hända att man börjar se de gamla som ”arbetsuppgifter” som måste ”klaras av” så snabbt som möjligt – och inte som medmänniskor. En sådan utveckling är negativ både för de gamla och för personalen. 
 
När platser på äldreboenden försvinner och personaltätheten minskar så återstår, för de äldre, att förlita sig på hemtjänsten. Men år 2009 skar man bort 6 miljoner kronor även inom hemtjänsten i Umeå. Detta innebar att möjligheten för de anställda att träffas och diskutera jobbet minskade. Stressen ökade. Under sommaren 2012 kom SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, med en kartläggning som visade att Umeå var en av de kommuner i Sverige som satsade minst på hemtjänsten. 
 
Både personaltätheten och antalet boenden måste öka – det gynnar både personal och brukare. Den gamla Ålidhemsskolan skulle t ex kunna byggas om till äldreboende. I varje stadsdel borde det finnas ett centra för äldre som  erbjuder boende, men också social samvaro för de som bor i närheten. Får man en boendeplats i sin egen stadsdel och dessutom möjlighet att komma ut ur lägenheten ökar möjligheten att behålla vänner och bekanta.
 
Det är en skandal att makthavarna i Umeå inte satsar mer på äldreomsorgen trots att kommunen går med stora överskott år efter år. De tio åren 2001-2011 hade Umeå kommun och dess bolag, som Bostaden och Umeå Energi, ett sammanlagt överskott på 1 914 miljoner kronor. Det visar att Umeå kommun är en rik kommun – som har råd att satsa mer på äldreomsorgen.

Riskerar Umeås skattebetalare nya utgifter i samband med kulturhuvudstadsåret?

Av , , Bli först att kommentera 3

Denna sommar har varit ovanligt händelserik inom lokalpolitiken i Umeå. Det gäller både de lokala miljöfrågorna – där IKEA och de ökade utsläppen från trafiken stått i centrum – och kommunens snålhet mot bl a hemtjänsten och övriga delar av äldreomsorgen.

Till detta kommer nu att staten presenterat hur mycket pengar de tänker bidra med till kulturhuvudstadsåret i Umeå. Summan blir endast 80 miljoner! Det är 100 miljoner mindre än vad kommunen hade räknat med. Tillsammans med de 100 miljoner som Umeå kommun (dess skattebetalare) satt av, samt de 12-13 miljoner man hoppas på att få från EU, så innebär det att det fortfarande saknas hela 220 miljoner (!) kronor innan man når upp till kulturhuvudstadsårets totala budget på 410 miljoner kr! Att denna situation sannolikt skulle uppstå är något som vi i Arbetarpartiet har varnat för hela tiden. Nu har våra farhågor besannats. Tyvärr.

Med anledning av detta har vi skrivit följande interpellation (fråga) till kommunstyrelsens ordförande Lennart Holmlund:

Riskerar Umeå kommuns skattebetalare nya utgifter i samband med kulturhuvudstadsåret?
Frågan måste ställas med tanke på att det i skrivande stund är mindre än ett år och fyra månader kvar till 2014. Inkomsterna ligger långt under den nivå som kommunen byggde sin storstilade kulturhuvudstads- ansökan på. Umeå kommuns ansökan, och resonemangen kring denna, var verkligen storslagen. Den siffra som presenterades låg på hela 410 miljoner svenska kronor! Och detta gav ekonomiskt utrymme för vidlyftiga resonemang.

Låt oss citera från kulturhuvudstadsansökan där öppningsceremonin beskrivs på följande sätt: ”Umeå kommer att höras långt ut i världen och vara synligt från rymden”, något som bland annat skulle uppnås genom ”tusentals renar som bildar fond för en multidisciplinär kollision mellan det nordliga rummet och resten av det europeiska huset”. Staden skulle dessutom lysas upp av ett konstgjort norrsken och en symfoni framföras på instrument ”specialkonstruerade för att klara kyla och vind”. Samtidigt skulle isen på älven sprängas bort!

I det överdådiga språkbruk som tynger kulturhuvudstadsansökan finns öppningsceremonin beskriven med bland annat följande så typiska ord: ”Den brinnande snön blir en metafor för de starka kontraster som det nordliga rummet representerar” (våra kursiveringar av citaten från sidan 13 i ansökan).

Det krassa nuläget
I dagsläget har Umeå kommun, som vi förstår det, säkrat offentliga intäkter på totalt 178,3 miljoner kronor. Av dessa står Umeås skattebetalare för 98,3 miljoner och Sveriges alla skattebetalare för 80 miljoner. Till detta ska läggas dels en tidigare uppgift om att en privat sponsor, från Bygdsiljum, hade bidragit med 200 000 kronor, dels Melina Mercouri-priset på idag motsvarande 12,6 miljoner kr (1,5 miljoner euro). Detta motsvarar ganska exakt 191 miljoner kronor.

I diskussionen har det även förekommit en siffra på 45 miljoner kronor, från EU, men dessa pengar var enligt ett tidigare interpellationssvar inte avsedda direkt för budgeten rörande kulturhuvudstadsåret i Umeå utan även för ” t ex utvecklingen av turismen i Umeåregionen”.

Det saknas alltså nära 220 miljoner kronor för att komma upp till den summa på 410 miljoner som kulturhuvudstadsansökans språkbruk är baserat på. Umeå kommun hade begärt 170 miljoner kronor av regeringen men fick sammanlagt 80 miljoner kr, d v s 90 miljoner mindre än vad kommunens ledande politiker hade hoppats på. I en insändare i SvD 21/8-2012 skriver bland andra kommunfullmäktiges ordförande Marie-Louise Rönnmark: ”För att Umeå ska kunna göra Europas kulturhuvudstad till en framgång för hela Sverige krävs en nationell uppbackning som minst motsvarar den Stockholm fick när huvudstaden hade motsvarande uppdrag 1998.” I dagens penningvärde fick Stockholm ganska exakt 170 miljoner. Men Umeå kommun fick alltså endast halva detta belopp. Vi är oroliga för vad detta kan komma att betyda, dels för stadsbibliotek och annan vardagskultur, dels för vård-skola-omsorg.

Mot denna bakgrund vill vi ställa fyra konkreta frågor:
1. Finns det ytterligare några säkra inkomster än de 191 miljoner kr som vi har redogjort för här ovan?
2. Kommer programverksamheten för kulturhuvudstadsåret att bantas med skillnaden mellan de 410 miljonerna och intäkterna (som i skrivande stund ligger på 191 miljoner)?
3. Kommer ambitionsnivån för kulturhuvudstadsprojektet att sänkas i jämförelse med den nivå som motsvarade 410 miljoner?
4. Kan det uppstå en situation där Umeås skattebetalare tvingas att ställa upp med ytterligare pengar för att ro kulturhuvudstadsprojektet iland – exempelvis i en situation då ambitionsnivån sänks för mycket i förhållande till vad EU kräver och vad kommunen utlovade i sin ansökan ?