Rasbiologen Henrik Agerhäll, de nazistiska uppfattningarnas springpojke, måste bojkottas i Umeå kommunfullmäktige

Av , , 2 kommentarer 49

I. Nödvändigt bojkotta rasbiologiska och nazistiska uppfattningar i fullmäktige

Den politiske vilden Henrik Agerhäll hade lagt en motion till Umeå kommunfullmäktige som ledamöterna, på grund av lagens utformning, tvingades behandla i måndags (27/11). Genom motionens utformning, och sina muntliga kommentarer till sin motion, överskred Henrik Agerhäll i mina ögon en politisk gräns.

Jag anser därför att Henrik Agerhäll måste bojkottas – av alla ledamöter i Umeå kommunfullmäktige. Detta är inte min personliga uppfattning. Arbetarpartiets grupp i fullmäktige (som jag tillhör) hade ett blixtsammanträde varvid uppfattningen förankrades.

Det finns goda skäl för alla demokratiskt sinnade ledamöter i Umeå kommunfullmäktige att bojkotta Agerhäll. Själv ville jag ta en sista strid mot hans uppfattningar i samband med fullmäktiges novembermöte. Detta då det inte fanns någon gemensam linje föreslagen.

Men nu finns tid att föra fram ett sådant förslag. Och vårt förslag är en bojkott av rasbiologen Agerhäll – de nazistiska uppfattningarnas springpojke.

Bojkottens utformning.

Bojkottens första del.
Det är vår mening att kommunledning ska uppfylla de krav som lagen kräver när det gäller skriftliga beredningar, och eventuella muntliga kommentarer, till Henrik Agerhälls framtida motioner, interpellationer och enkla frågor. Detsamma gäller om Agerhäll för fram ett yrkande exempelvis när det gäller antagandet av en ny översiktsplan. Lagen säger att ett yrkande måste ställas under klubban. Men i övrigt anser vi inte att Agerhäll ska få ett enda ord från kommunledningen eller från fullmäktiges presidium som inte lagen kräver.

Bojkottens andra del.
Ingen ledamot i Umeå kommunfullmäktige ska kommentera något som Henrik Agerhäll säger. Denne individ, en politisk vilde som uteslutits från det parti på vars valsedel han invaldes, förtjänar endast en iskall tystnad under de tio möten med Umeå kommunfullmäktige som återstår för hans del.

Bakgrunden till förslaget till bojkott beror på Henrik Agerhälls avsikter, åsikter och formuleringar. Låt oss studera dessa nedan.

 

II. Rasbiologen Henrik Agerhäll: de nazistiska uppfattningarnas springpojke

Agerhäll skriver att han med sin motion vill minska det han kallar ”…det ensidiga fokuset på Förintelsen i skolan… eftersom detta ”…riskerar att i onödan skuldbelägga de barn som har nordisk/nordgermansk härstamning.

Här syns rasbiologen Agerhäll tydligt.

Omedelbart därefter fortsätter Agerhäll med följande formulering ”Genom att skuldbelägga barnen riskerar man att de förlorar sin naturliga motvilja mot att ge bort sitt land till människor från andra länder och därmed medverkar till sin egen förintelse…”
(mina kursiveringar och understrykning / JH).

Agerhäll ser Förintelsen som en politisk-historisk gungbräda.
Och han stör sig oerhört mycket på att skolan tillmäter Förintelsen – av sex miljoner judar, en miljon romer, många miljoner slaver samt massor av nazismens motståndare – för stor tyngd. Den tyngd Förintelsen tillmäts av skolan innebär att denna ände av den politiska-historiska gungbrädan tyngs ned i marken.
Det andra som Agerhäll stör sig oerhört mycket på är att skolan tar för lättrisken att barn av ”nordisk/nordgermansk” härstamning känner skuld för Förintelsen. Eftersom skolan tar för lätt på den risk som skuldkänslor hos nordisk/nordgermanska barn känner, pekar denna ände av den politiska-historiska gungbrädan upp i luften. Långt från marken. Lättviktigt.

Jag ber alla läsare att försöka se en gungbräda framför sig
På den ena sidan av brädan finns alltså Förintelsen som skolan har tillmätt en för stor tyngd, enligt Agerhäll. På den andra sidan av brädan finns risken att barn med ”nordisk /nordgermansk” härstamning har dåligt samvete för Förintelsen, en risk som Agerhäll anser att skolan tar för lätt på. Detta misstag av skolan har medfört att den historisk-politiska gungbrädan inte befinner sig i rätt balans, enligt Agerhäll.

 

III. Nordiska/nordgermanska barn påstås medverka till sin egen förintelse

Risken med denna obalans är så stor, skriver Agerhäll i sin motion, att barnen med nordisk/nordgermansk härstamning riskerar att förlora ”… sin naturliga motvilja mot att ge bort sitt land till människor från andra länder och därmed medverkar till sin egen förintelse…”

Skälet till att Henrik Agerhäll har skrivit motionen är alltså risken att de barn som har nordisk/nordgermansk härstamning kommer att medverka till sin egen förintelse! Henrik Agerhäll är verkligen intresserad av förintelsen – men inte den som judar och romer utsattes för.

Med den syn som rasbiologen Agerhäll har är det naturligt att vilja förbättra balansen på den politiska-historiska gungbrädan. Metoden för att skapa denna bättre balans är, enligt Agerhälls motion, att minska ”…det ensidiga fokuset på Förintelsen i skolan…”.

Henrik Agerhäll vill alltså minska kunskapen om Förintelsen – och därmed också kunskapen om nazisternas brott. Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på en ledamot, i något av Sveriges 290 kommunfullmäktigen, som så uppenbart agerar springpojke för nazistiska uppfattningar som Henrik Agerhäll i Umeå.

De marscher som nazisterna genomför på olika ställen i Sverige (de flesta av läsarna minns Göteborg denna höst) gör att jag ser Agerhälls agerande som en del av den nazistiska miljön i Sverige. Detta oavsett om Agerhäll är organiserad nazist eller bara en springpojke. Oavsett vilket utgör han en del av den nazistiska miljön. Speciellt i Umeå.

 

IV. Skolans roll ökar – utan föräldrar med egna berättelser om nazismens brott

Jag anser, tillsammans med en överväldigande majoritet av landets befolkning, att skolan borde ges större resurser för att kunna öka sin information till eleverna om Förintelsen och nazisternas brott. Detta behov understryks av nazisternas marscher runt om i Sverige.

Min uppfattning är att den generation som jag tillhör (född 1953) kunde betydligt mer om nazismens brott och om Förintelsen än senare generationer. Skälet till detta är att jag föddes endast åtta år efter andra världskrigets slut. Den fulla omfattningen av nazismens förbrytelser var ett av dåtidens mest brännande ämnen. Mina egna, och mina kompisars, föräldrarna berättade för oss om nazismen och om dödslägren. Min farsa hade varit inkallad båda perioderna under beredskapsåren och legat så nära gränsen att han med egna ögon sett tyska soldater i uniform. Han brukade också berätta för mig, utan att kunna undertrycka sin vrede, om de kända hemmanazisterna i Umeå före och under kriget. Sonen till en av dessa hemmanazister gick i min klass på Östermalmsskolan under min tid i lågstadiet åren 1960-63.

En annan källa till kunskap på den tiden utgjordes av medias täta rapporter om rättvisans jakt på nazistiska krigsförbrytare. Jag minns speciellt gripandet av Adolf Eichmann trots min låga ålder. Denne högt uppsatte SS-officer hade spelat en avgörande roll när det gällde förberedelserna och genomförandet av de tyska nazisternas förintelsepolitik. Nazisten Eichmann greps våren 1960 i Argentina, ställdes inför rätta för folkmord och brott mot mänskligheten året därpå samt avrättades våren 1962. Detta utspelades från det att jag fyllt sju år till dess att jag fyllt nio. Mina föräldrar och andra vuxna kommenterade hela tiden Eichmanns väg till galgen. På den tiden ansågs det viktigt, inte bara i mitt hem, att ungarna fick ta del av denna del av verkligheten – genom de vuxnas förklaringar.

Min poäng är denna: Då jag växte upp låg inte hela bördan av att berätta om nazisternas brott och om Förintelsens dödsläger på skolan. Men idag ligger nästa hela ansvaret för att förmedla denna fruktansvärda del av historien på just skolan. Det är denna bakgrund vi ska ha klar för oss då vi bedömer Henrik Agerhälls strävan att, med hans egna ord, minska skolans ”ensidiga fokusering på Förintelsen”.

Jag upprepar: Henrik Agerhäll agerar springpojke åt nazistiska uppfattningar.

 

V. Ett smakprov på Agerhälls formuleringskonst

Så här beskriver Henrik Agerhäll hur han kom i kontakt med Förintelsen: ”Jag minns själv hur min mellanstadielärare Marianne berättade för oss barn om hur nazisterna gjorde tvålar och lampskärmar av judar. Det var verkligen inte snällt…”.

Under sin uppläsning av motionen lade Agerhäll här till ”Det tycker inte ens jag”.

Detta muntliga tillägg (Det tycker inte ens jag) av Agerhäll får mig att undra vilken typ av behandling av judarna som Agerhäll anser vara ”snällt”.

 

VI. Bojkott och aktiviteter – inte polisanmälningar

Det är du och jag, partierna i och utanför fullmäktige, fackföreningsrörelsen, umeborna i gemen som måste agera.

En polisanmälan ger helt fel signaler. Det är fel att skjuta ifrån sig ansvaret på andra hela tiden. Exempelvis på polisen – som inte kan inte vara överallt. Den kan definitivt inte bevaka vad ledamöterna säger i Umeå kommunfullmäktige.

Personligen anser jag inte att Agerhäll ska polisanmälas. Jag tror inte att det finns något som han kommer att fällas för. Frias han innebär detta en sorts seger för honom.

Presidiet i Umeå kommunfullmäktige har skött sig mycket bra i kampen mot rasbiologen Henrik Agerhäll. Men nu krävs det att vi övriga ledamöter backar upp presidiet.

Detta sker bäst genom en bojkott av Henrik Agerhäll – de nazistiska uppfattningarnas springpojke.

2 kommentarer

Den tafsande läraren – och den långa vägen till att bli bodyguard åt en utsatt tjej

Av , , Bli först att kommentera 35

Hej igen,

Jag har skrivit så sanningsenligt som jag har kunnat om min tid i grundskolan. Och därför har mina berättelser kommit att handla mycket om den misshandel, både fysiska och mentala, som förekom. Mina berättelser har ibland varit direkt svårlästa på grund av sina råa och mörka inslag. Men denna gång ska jag berätta om något som har två sidor. Dels om det som var och som fortfarande är smärtsamt och skadligt. I allra högsta grad. Dels om en del av tiden på Mimer som inger hopp. Och som jag anser mig kunna vara lite stolt över.

För huvudsakligen innebar tiden i högstadiet på Mimer, som jag skrivit tidigare, att jag kom att bära på ett hat mot de kristna lärarna på denna skola samt på ett självförakt. Detta på grund av det våld jag själv utövade. Men också för att jag inte räddade en av mina bästa kompisar från det övergrepp som han blev utsatt för. Det som hände på Mimer krossade min självbild. Jag tyckte att jag var rätt okej innan jag började på Mimer. Det tyckte jag inte då jag lämnade den skolan.

Men i slutet av nian öppnades det ändå ett antal tillfällen att få vara mänsklig. I slutet handlade det om att skydda tjejerna som hade slöjd med oss killar. Det hände många saker från det vi började sjuan höstterminen 1966 till dess vi gick ut nian vårterminen 1969.

 

Brytningstiden inleds: fysiskt och mentalt, musikaliskt och kulturellt

I mellanstadiet fick tjejerna bröst och blev mycket spännande. Vi killar förändrades ju också. Många killar försökte att nudda tjejernas bröst. Men detta var inte det mest effektiva sättet att närma sig tjejerna. Sådana tilltag kunde resultera i en örfil.

Ett mycket bättre sätt att närma sig tjejerna på var att lära sig att hoppa hopprep. Speciellt långrep. Kunde du ”gå in” fel väg när det hoppades långrep väckte detta allmän beundran bland tjejerna. Detsamma gällde för twistband. Här handlade det också om att hoppa, med lägre eller högre svårighetsgrad, med hjälp av ett långt sammanknutet resårgummiband. Var en kille duktig på långrep eller twistband ropade dessa spännande tjejer ofta ”in” oss killar som ”hållare”. Och när tjejerna själva ”tappade” fick du en chans att visa upp dina färdigheter. Detta gjorde att tjejerna fick upp ögonen för dig.

Allra bäst var det om du hade några åtråvärda skivor, eller Bildjournalen, att låna ut. Här gällde det att vara smart. Vi levde i en dubbel brytningstid. Dels den egna fysiska och mentala brytningstid som åren på mellanstadiet innebar. Dels den kulturella-musikaliska och politiska brytningstid som 60-talet utgjorde. Tjejerna låg långt före oss killar. De fattade Beatles storhet mycket snabbare än vi. När de satt hemma hos varandra oss lyssnade på ”She loves you” och Eight Days A Week” surade vi killar över ”beatlarnas” töntiga långa hår, medan vi cyklade omkring, eller idkade ärtkrig med blåsrör. Fy fan vad pinsamma John, Paul, George och Ringo såg ut.

Men det var bara att kapitulera. Det var tjejerna som bestämde. Skulle du få vara med då de bjöd in till ”ryska posten” i någon källare på Ålidbacken tvingades du att kvalificera dig. Förutom hopprep och twistband gällde det att byta åsikt om Beatles och börja köpa singelskivor. Senare LP-skivor. På vinyl, naturligtvis. Du måste också köpa Bildjournalen och lära dig vad medlemmarna hette i svenska band som Hep Stars, Tages och Shanes. Och även köpa deras skivor. Då hade du något att bytlåna med. Både singlar och ”bildis”. Allra högst i kurs stod det att få ha långt hår. Men det var det ingen kille som fick för sina föräldrar. Eller för lärarna. På mellanstadiet. För oss började mellanstadiet hösten 1963 och slutade våren 1966. Vi var tio år då vi började och 13 då vi slutade (de flesta av oss).

Det var i sanning en brytningstid. John F Kennedy mördades samma höst som vi började i mellanstadiet. Vi hade förstått innebörden av (om än inte varje ord) texten till den första protestlåten ”Eve of destruction” i Berry McGuires version. Många av oss var medvetna om det kalla kriget och kärnvapenhotet, de svartas kamp för medborgerliga rättigheter i USA och någon gång under  1966 blev vi även medvetna om Vietnamkriget. Föräldrarna spelade naturligtvis en stor roll.

Själv är jag övertygad om att den pinsamma perioden av att nudda vid tjejernas bröst skulle ha varit över då vi lämnade mellanstadiet i juni 1966 – de flesta av oss då 13 år fyllda. Dels hade en hackordningen börjat växa fram under mellanstadiet. Vissa killar fick stryk av andra under fyran till sexan. Och utfrysningen av den tjej som jag har kallat för Kim hade börjat. Allt var inte bra. För vissa var livet redan på väg att förvandlas till ett helvete.

Men samtidigt fanns en annan trend. Sättet på vilket vi killar började närma oss tjejerna, och dom oss, hade börjat ta sig allt mer sofistikerade, eller ”vuxna”, former. Många av oss killar hade börjat diskutera vad som måste kallas för politiska teman med varandra. Vi märkte att de vuxna var rädda för ett kärnvapenkrig. Även tjejerna kände till innebörden i protestlåten ”Eve of destruction”, förstod kärnvapenhotet och förtrycket av den svarta befolkningen i USA. Och deras föräldrar var naturligtvis lika rädda som våra för ett kärnvapenkrig. Så när vi lyssnade på skivor tillsammans, killar och tjejer, så talade vi även om allvarliga saker. Inte bara om vilket popband som var bäst. Dessa samtal var sällsynta, det ska medges, men det viktiga var att de förekom. Ofta skedde sådana samtal när vi umgicks, två killar och två tjejer, hemma hos någon tjej medan vi spelade skivor. Efter hitlåten ”Eve of destruction” hamnade artisten Donovan på topplistorna med en annan protestlåt kallad ”Universal soldier”. Denna gav nytt bränsle åt våra samtal. Det borde inte ha funnits något som hindrade att vi hade gått vidare på denna mer sofistikerade (vuxna) väg att umgås på, under högstadiet. Tvärtom.

 

Våldet påverkade alla mänskliga relationeroch slog sönder allt som var bra

Men det visade sig att det var den negativa trenden som segrade. Och det som var lovande raderades ut. Nästan.

Då jag har berättat om våldet på Mimer, inte bara i dessa bloggar utan i muntlig form, har nästan alla värjt sig. Den värld jag talat om har varit så främmande. Det är bara en liten andel av de personer, om de inte själva gick på Mimer, som har kunnat föreställa sig en skola där killarna tvingas ned på knä för att med knäppta händer tvingas be om ursäkt för att de fanns. Detta inför hundratals andra elever. Däribland sina bästa kompisar och den man var så kär i. Alternativet till denna totala förnedring, som jag aldrig tror att de som utsattes för någonsin kommer att glömma, var att istället bli utsatt för en dittills okänd rå form av misshandel. Och ingen hjälp fanns att få. Vad som däremot fanns, var en ständiga oro för att du själv skulle kunna råka ut för denna orimliga valsituation. Speciellt i åttan.

Detta våld påverkade nästan alla relationer. Våldet förvred relationerna. Inte bara mellan killarna. Jag är övertygad om att det även förvred relationerna mellan tjejerna. Och definitivt mellan killar och tjejer. Våldet slog bland annat sönder det spirande, nya, sättet för killar och tjejer att umgås med varandra på som var märkbart mot slutet av mellanstadiet. Detta är denna berättelses hemska del. Och så sorglig.

Det var ingen kille som kunde spöa en tjej och behålla sin respekt. Både killar och tjejer skulle se ned på den som gjorde något sådant. Men det fysiska våld som drabbade så många av oss killar, i form av slagsmål, blod och rädsla, drabbade även många tjejer. Fast på ett annat sätt.

 

Våldet drabbade även tjejerna

Det fanns andra former av fysiskt våld, än en smäll i magen, som tjejerna kunde utsättas för. Av killarna. Våldet gick till så här: Någon gick upp bakom en tjej och lade sedan händerna på hennes bröst. Ofta skrek då den drabbade ”sluta kladda” och försökte ge sin angripare en örfil. ”Kladda”. Det var namnet som tjejerna i högstadiet kallade det som idag benämns ”sexuella trakasserier”. Tjejerna visste att de hade rätt att skrika och försöka slå till förövaren. De hade utsatts för ett tvång och kände sig nedsmutsade (därför begreppet ”kladda”).

Nästan ingen kille skulle ha agerat på detta sätt om inte skolan hade varit så präglad av våld. Jag var beredd att försvara min tjej Linda även om det hade kostat mig livet. Men jag kunde även ha tagit på mig rollen att skydda Lindas kompis. Men det gjorde jag inte. Chansen att detta skulle leda till att jag drogs in i oförutsedda slagsmål var för hög.

Det fanns inte någon kille som inte visste att det var djävligt fel att ta en tjej på brösten. Och detta beteende hade alltså nästan försvunnit då vi gick ut sjätte klass. Mig veterligt förekom denna typ av våld mot tjejer alltid inför publik. Aldrig utan. Det var med detta som med slagsmålen på skolgården mellan killarna. Dessa skedde (nästan) alltid inför publik. Jag tror inte att någon kille skulle ha betett så illa om han mött samma tjej ensam i korridoren. För killarna var händerna på brösten ett sorts förebyggande slagsmål, fast med tjejer. Om något har haft våldet som drivmotor så var det detta. Men det fick ju naturligtvis inte tjejerna att må bättre då de drabbades.

Övergreppen drabbade killarna som tvingades att stå på knä eller slåss i förebyggande syfte. Och genom att ständigt tvingas oroa sig för detta. Och övergreppen drabbade tjejerna på det sätt jag har beskrivit. När jag tänker tillbaka på den ökade gemenskap som jag tyckte mig ana möjligheten av, bland oss som gick från Sofiehemsskolan, byggd på en växande förståelse av dåtidens stora problem, kan jag bara känna sorg. Möjlighet till ett mer civiliserat beteende slogs bokstavligen talat sönder. Det förbyttes i fysiskt våld med knytnävar och blod eller tog sig formen av sexuella trakasserier. Och väldigt många gick omkring med en nästan ständig rädsla.

Tjejernas våld mot varandra bestod av utfrysning. Det tog längre tid att upptäcka. Men jag vet att det förekom. Och att det var både effektivt och grymt.

 

Ett ljus i mörkret

Under hösten i nian, 1968, försvann våldets källa Heinz Rogersson. Och det var som om hela skolan slappnade av. Givetvis bland oss elever. För lärarna hade aldrig fattat något.

Innan jag går vidare vill jag besvara en fråga: Någon har undrat om vi, när vi själva började i nian, tog hämnd på de små sjundeklassarna. Jag förstår att frågan är ställd för att få veta om Mimer fungerade som de privata internatskolor där exempelvis kungen och Jan Guillou har gått. Där tvingades de unga och små ”första-ringarna” passa upp de tre år äldre och större ”fjärde-ringarna”. En ordning som upprätthölls genom ett grovt pennalistiskt våld. När sedan första-ringarna själva blivit fjärde-ringare tog dessa ofta igen förnedringen genom att själva använda pennalistiskt våld mot nya första-ringare.

Men så var det inte på Mimer. När vi gick i sjuan riktade sig Heinz våld mot oss andra sjuor. Och sjuor slogs mot sjuor. När Heinz blev som vansinnig, i åttan, och började tvinga ned andra killar på knä med knäppta händer, riktade han sig mot andra åttor. Och åttor slogs mot åttor. Det fanns ingen ära i att spöa försvarslösa små sjuor när du själv gick i nian. Detsamma gällde åttorna. Jag tror inte ens att tanken föll någon in.

Så det fanns ingen strid mellan olika årsklasser. Striden stod inom årsklasserna. Då Heinz försvann, jag tror det var tidigt under höstterminen i nian, var det alltså som om hela skolan slappnade av. Nu var det vi killar i nian som var skolans herrar när det kom till slagsmål. Men slagsmålen avtog snabbt liksom oron för att tvingas att slåss. Visst fanns det spänningar mellan en del av oss nior. Men ingen behövde längre oroa sig för fullblodssadisten Heinz. Och utan honom föll även hierarkin, eller hackordningen, samman. Du behövde därför inte längre slåss i förebyggande syfte. Eller bli utmanad av någon annan som tänkte på samma sätt. Även om det alltid finns undantag, och kvarlevor, normaliserades stämningen på skolan. Tjejerna blev åter individer som det blev skamligt att beröra på fel sätt.

 

Min sista fight på Mimer – ett svartsjukedrama

Jag blev angripen en gång i nian av en kille som var större än mig, men inte starkare, och jag tror att skälet var ett svartsjukedrama. Han var troligen kär i en tjej som jag kände djup sympati för. Dum som jag var försökte jag inte utveckla denna relation till något mer. Detta var efter att det tagit slut mellan Linda och mig.

Killen flög på mig, helt oväntat, i ett av vindfången på baksidan av Mimer. Smart gjort av honom eftersom jag inte kunde manövrera i detta lilla utrymme och han kunde utnyttja sin större tyngd. Det var tydligen brottning som gällde. Han, som var den anfallande, använde varken ansikts- eller kroppsslag. Efter att han hade försökt få ned mig på golvet med sin blixtattack, men misslyckats, tröttade jag ut honom till dess att han drog sig tillbaka.

Tjejen i fråga iakttog uppgörelsen (hon och jag hade just avslutat ett samtal då killen gick till angrepp). Jag tittade ofta åt hennes håll under matchen. Hon såg mycket olycklig ut. Jag kan ju ha fel. Men jag tror inte det. Den killen och jag hade aldrig utväxlat ett enda ord under hela tre år på Mimer. Därför tror jag att det var ett svartsjukedrama. Från hans sida. Han var mer klarsynt än vad jag var. Jag borde ha försökt att utveckla relationen till denna unga kvinna. Det låg liksom ”något” i luften. Tror jag. Jag får trösta mig med att hon fick köpa av mig nästan alla mina finaste LP-skivor till vrakpris. Pengarna gick till mellanöl.

 

Slöjdlärare Emil Koriander

Det lugn som utbredde sig på skolan sedan Heinz försvunnit gjorde att civilisationen började återvänd bland eleverna. Den av våld  undertryckta trenderna för mänsklig samvaro gjorde come back. Det gick rätt fort också. Själv uppfattade jag det som att vi delvis kunde ta vid där vi slutat på vårterminen 1966 då vi gick ut mellanstadiet. Många av oss började lägga märke till annat än hotande faror i form av slagsmål. Sedan tog det oss inte lång tid att upptäcka att tjejerna var hotade. Av en lärare. En slöjdlärare. Han hade ett namn från växtriket. Han hette E. Koriander.

Ursprungligen hade det varit ovanligt många tjejer som valt vad som allmänt kallades för ”killslöjd”. Jag kommer inte ihåg om det varit många tjejer på trä- och metall ända från sjuan. Eller om tjejerna bytte till ”killslöjd” i åttan eller nian för att få bättre slutbetyg. Snacket gick nämligen att E. Koriander gav höga betyg. Men det jag kommer ihåg är två saker: dels att det en gång var rätt många tjejer som hade ”trä- och metall” tillsammans med oss killar. Dels att de började byta tillbaka till syslöjd i rask takt. Vi killar ville veta varför.

Svaret vi fick chockade oss. Det handlade om slöjdläraren, anförtrodde tjejerna oss. Han tafsade på dom. Helvete. Ingen gubbdjävel tafsar på ”våra” tjejer. Och ingen lärardjävel. Detta ökade mitt och många andras hat mot Mimers lärarkår ytterligare.

Plötsligt hörde vi alla samman. Förvånande många i den klass som jag gick i, i nian, hade antingen gått i samma klass som mig redan på Sofiehemsskolan. Eller gått i parallellklassen på Sofiehem. Många hade jag lärt känna redan i fyran. Andra hade kommit till under vägen. Jag tror att jag kände en sorts ömhet för de flesta av mina klasskamrater mot slutet av nian. Det var som om livet hade började återvända. Åtminstone kändes det så just då.

Trä- och metallslöjden var ett tillfälle att ta igen sig på. Slöjdläraren älskade att berätta om sig själv och om sina utlandsresor. En kille i klassen var specialist på att locka E. Koriander att snacka bort hela dubbeltimmen i slöjd. Jag hade haft E. Koriander i slöjd redan i lågstadiet. Då jag gick på Östermalmsskolan. Dock ej i mellanstadiet. Jag gillade honom inte i lågstadiet och jag gillade honom inte i högstadiet. Så jag snackade med farsan om honom. Och berättade att han gav sig på tjejerna i klassen.

Detta fick farsan att tända till. Ordentligt. E. Koriander var en snål djävel, fick jag veta. Då han och farsan stötte på varandra ute på dans, i deras ungdom, försökte E. Koriander alltid bomma cigaretter. Men inte bara en, som man gör. E. Koriander brukade be om en tre – fyra stycken. Och aldrig ge tillbaka. Farsan gillade honom inte. Det var ett bra tecken. Jag ville ha farsan bakom ryggen om det skulle bli en öppen konfrontation med E. Koriander. Sedan var det även en annan sak. E. Korianders fru var sjuksköterska och hade begått ett grovt tjänstefel, mot mig, i samband med en operation då jag var 6 år. Detta resulterade i att jag fick klaustrofobi och hon en prickning. Detta var ju inte E. Korianders fel. Men det talade inte heller till hans fördel. Jag samlade på mig anledningar att ta itu med gubbdjäveln på allvar om det skulle behövas.

För nu tafsade alltså E. Koriander på tjejerna i klassen. En av Mimers alla lärardjävlar. Det var bara oacceptabelt. Han skulle få veta vilka som bestämde på skolan. Nämligen vi. Tjejerna skulle försvaras till varje pris. Tyvärr var många tjejer så äcklade att de bytte tillbaka till ”tjejslöjden” ändå.

Vi killar fortsatte i alla fall att göra vårt bästa för tjejerna. Det var inne i materialrummet, ett inre rum dit E. Koriander brukade gå tillsammans med eleverna för att välja ut det trästyckte som skulle användas för arbetet, där tafsandet brukade ske. Jag minns när Aino blev ombedd att följa med E. Koriander. Hon var en av de sista kvarvarande tjejerna. Aino vände sig om och tittade efter oss killar. När hennes ögon mötte mina släppte jag omedelbart det jag höll på med, klappade Björn lätt på armen, och han hajade direkt.

I detta läge gick Aino, långsamt, med E. Koriander in i materialrummet, så att jag och Björn skulle hinna dit. Sedan stod vi två grabbar och hängde på var sin sida av dörröppningen. Vi tittade utmanande på E. Koriander. I ögonen. Vi ville att han skulle veta att vi visste. Det naturliga var att han skulle ha beordrat oss tillbaka till vårt jobb. Terminen närmade sig sitt slut och det var bråttom. Men han vågade inte. Han visste vad det var fråga om. Och han aktade sig djävligt noga för att så mycket som nudda vid Aino.

Tyvärr fortsatte tjejerna att lämna ”trä- och metall”. Till slut var det endast Aino kvar. Då blev det till en verklig hedersfråga att hon skulle kunna gå ut nian tillsammans med oss. Det var ju vad hon ville. Men som ensam tjej var hon rädd. Hon frågade om vi kunde garantera att läraren inte skulle kunna komma åt henne. Vi gav vårt ord. Och vi höll det. E. Koriander var nu rädd för oss.

Men djävlar. Aino var sen med sitt arbete. Och i nian hade vi äntligen fått lediga lördagar. För att hon skulle hinna bli klar med sin skohylla (tror jag det var) tvingades hon komma till skolan på lördagarna, då hela skolan var stängd, och jobba ensam. Ensam med E. Koriander. Aino blev rädd. Vid denna tid var vi endast sju elever kvar. Sex killar och Aino. Alla andra hade övergett E. Koriander. Jag stannade kvar hos E. Koriander för att jag ville ha bra betyg i slöjd. Jag hade inte tänkt lära mig sy den sista terminen.

Men att vi bara var sex killar gjorde att urvalet av body guards till Aino var litet. Men, jag hade också svårt att hinna klart med min hatthylla. Så Aino och jag ingick en överenskommelse: när jag kunde ha extra slöjd på lördagar så skulle Aino komma hon med. På det sättet skulle hon alltid ha en livvakt. Jag var stolt över att hon litade på mig så mycket. Så Aino och jag kämpade i stort sett ensamma med E. Koriander, på lördagarna, för att få våra respektive hatt- och skohyllor klara innan terminen var slut. Vi lyckades också med detta. Och därmed var vi klara med Mimer.

Hur våra betyg blev? Snacket om att E. Koriander gav höga betyg var inte överdrivet. Men denna gång överträffade han sig själv. Troligen som ett led i kampen om eleverna. Av hans totalt sju elever fick fem av oss femmor och två fick fyror. Betygssnittet låg alltså på 4,7 ! Det måste ha varit svenskt rekord. Jag tillhörde de som fick en femma. Det berodde på en kombination av två faktorer: dels var E. Koriander rädd för mig, dels hade jag och Aino verkligen slitit för att få våra hyllor klara. På våra lediga lördagar. Men det viktigaste för mig var det betyg som Aino gav mig. Genom det förtroende hon visade. Det är en av de få ljusglimtar som jag tog med mig från Mimer. Det är en av de få saker som jag vet att jag gjorde bra.

Aino och jag talade en del om detta på vår återträff 2009. Jag märkte då att det förtroende jag en gång fick av henne fortfarande betydde mycket för mig, då, för åtta år sedan.

Och det betyder mycket för mig än idag.

- – -          – - -          – - -

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
den 19, 24 och 29 augusti,
den 10, 15, 24 och 25 september,
den 1, 8, 15, 22 + 22 och 29 oktober.

den 25 och 26 november

Bli först att kommentera

Den tafsande läraren – och beskyddet som tjejerna fick

Av , , Bli först att kommentera 28

Hej,

Jag har haft en veckas semester som jag huvudsakligen tillbringade i Stockholm. En exotisk stad med både riktigt gamla, medelålders och nya stenhus. Vissa av dem mycket vackra. Eftersom jag var borta över helgen, och hade fullt upp med att ändra på mitt civilstånd, blev det inget blogginlägg förra helgen. Tråkigt nog.

Jag har fått brev, både via posten och på mailen, som berört mig mycket.Vissa har varit hjärtskärande. De personer vars upplevelser och tankar jag fått ta del av ska veta att deras historia vilar i tryggt förvar. Vid två tillfällen har jag bett om lov att få publicera andras berättelser. Och efter att ha fått skribenternas uttryckliga tillåtelse har jag publicerat dessa. Men hade jag fått ett Nej som svar på min förfrågan hade jag respekterat detta. Obrottsligt.

För mig är det ett privilegium att få ta del av andras berättelser om sina liv. Det var inget som jag förväntade mig då jag började att skriva. Jag var ju inte guds bästa barn. Detta framkommer i min historia. Det är svårigheten att leva med händelserna från tiden i högstadiet på Mimer som har skapat detta behov hos mig att skriva.

Och att jag, trots de brutala händelser som även jag utgjort en del av, får ta del av andra människors berättelser, gör att jag värdesätter det förtroende som visas mig oändligt mycket. Bland annat genom att respektera och skydda innehållet. Det kan alla lita på.

Alla kan också lita på att jag inte blir besviken om jag får ett Nej ifall jag bett om att få publicera någon annans berättelse. Det stora ligger i att få förtroendet att ta del av andra människors liv och tankar.

*          *          *

 

Jag kommer att fortsätta med mina porträtt av vissa lärare som jag hade i grundskolan. Och givetvis i högstadiet på Mimer. Tiden har nu kommit till en person som låg mycket illa till i mina och andras ögon under vårterminen i nian. Jag syftar på den tafsande slöjdläraren.

Denna berättelse kommer att publiceras mycket tidigt i morgon, söndag den 26 november. Jag lovar att hålla ord den här gången. Jag håller nämligen just nu på att avsluta berättelsen.

Vi ses.

Bli först att kommentera

Tjejerna och kvinnorna på Mimer: vår spännande kvinnliga klassföreståndare

Av , , Bli först att kommentera 25

Mitt i allt våldet. Mitt i den miljö där hotet om att tvingas slåss var ständigt närvarande fanns dom, tjejerna och kvinnorna. Dom som betydde så mycket. Jag tänker försöka göra några porträtt av tjejer och kvinnor på Mimer. Och jag tänker börja med vår spännade, kvinnliga, klassföreståndare ”Jenny”.

 

Men först några ord om tjejer från Mimer som jag aldrig glömt – av olika skäl. En av de saker som är tyngst att leva med är hur elaka vi var med Kim. Och jag var en del av detta ”vi”. Om detta har jag berättat tidigare. En elakhet som började redan på mellanstadiet på Sofiehemsskolan och, som så mycket annat, kunde slå ut i ett sorts raseri på Mimerskolan. Jag är så ledsen för min del i detta. Tyvärr hjälper det inte Kim. Jag orkar inte skriva mer om detta nu.

 

För mig var naturligtvis denna första stora kärlek världsomvälvande. Linda. Det enda som jag egentligen vill skriva om, när det gäller Linda, är att jag har henne att tacka för väldigt mycket. Jag vet inte om hon någonsin har tänkt på det. Men en bit längre ned i denna text får hon höra – om hon skulle råka läsa det jag skriver här. Linda var alltså tjejen som jag var beredd att försvara mot det brutala tafsande som Heinz Rogersson – skolans slagskämpe och sadist nummer ett – periodvis utsatte tjejerna för. Jag var väl medveten om att jag skulle bli halvt ihjälslagen om jag försvarade henne. Men det var hon värd. Tio gånger om. Och jag trodde matchen skulle bli av. Det var cirka två sekunder ifrån. Och jag mentalt redo för mitt livs fight – en titelmatch mot Heninz – om vem som var bäst på att slåss på skolan. Inte för att ta över rollen som nummer 1. utan för att skydda Linda. Det fanns olika sorters hederskodex. En var att aldrig, aldrig, skallra för lärarna. En annan var att du förväntades försvara din tjej. Och för Linda hade jag gått i döden i den situation som skulle ha uppstått om Heinz så mycket som rört vid henne. Så jag tvekade aldrig, hur rädd jag än var, eftersom utgången i form av mitt blodiga nederlag nämligen var given. Å andra sidan hade jag blivit ansedd för att vara ett kräk om jag inte hade försvarat henne. Jag tror att ”Janne och Linda” hos många hann bli ett begrepp.

Men nu över till det jag har att tacka Linda för.
När många av mina klasskompisar införskaffade moped, trimmade, började dricka mellanöl och köra dubbelt olagligt, och bli tagna av polisen tillbringade jag en väldigt stor del av min lediga tillsammans med henne. Vi tog väldigt ofta långa, långa promenader. Och talade om en massa saker. I samband med riksdagsvalet 1968 gick vi två – båda barn till socialdemokratiska föräldrar – omkring under hela kvällen med en transistorradio och lyssnade på valresultaten. Då och då satte vi oss ned på en medhavd filt och vilade. Det var tungt att släpa runt på radion timme efter timme. Men vi var nervösa för hur valet skulle gå. (Socialdemokraterna fick egen majoritet: 50,1 procent)!

När man börjar sjuan och är 13 år spanar man in de snyggaste tjejerna (vem gör inte det). Och i mina ögon fanns ingen snyggare än Linda. Men konkurrensen var hård. Naturligtvis. Hon och jag höll ihop ända till någon gång i början på höstterminen i nian. Så vi hade en hel del gemensamt. Och tack vare att Linda, också, var min allra bästa vän skaffade jag ingen moped. Jag var inte ens intresserad. Detta kom att få stor betydelse. Jag sköt även upp mellanölet och cigaretterna mer än ett år i jämförelse med många andra. Varken jag eller Linda var intresserade av sånt, som jag minns det, under det dryga 1½ år som vi var ett par (det var länge i den åldern, åtminstone på den tiden). Detta innebar att jag klarade skolan bättre än vad jag annars skulle ha gjort. Och när det gällde framtida motordrivna fordon på två hjul så kom effekten att bli rent revolutionerande. Många killar som jag kände hade tagits av polisen eftersom de kört trimmat på fyllan. Det gjorde i sin tur att de inte fick lämplighetsintyg för lätt motorcykel då de fyllde 16. Men det fick jag ….

Så medan jag kunde blåsa omkring på stan, på lätt motorcykel, en Husqvarna Silverpil från 1958, som ”knutte” sommaren och hösten 1969, tvingades många av mina kompisar fortfarande köra trimmad moppe. Vilken scenförändring på den fronten! Men naturligtvis tänkte varken jag eller Linda på framtida, långsiktiga, konsekvenser då vi började vara ihop. Jag nyss fyllda 14 och hon 13½. Men efteråt har jag tänkt på att utan henne, pressad av den brutalitet som rådde på Mimer, hade jag med viss säkerhet hamnat bland det gäng som körde trimmad moppe på fyllan. Klarat skolan sämre och inte kunnat skaffa en motorcykel – något som kom att bli en stor del av min identitet.

Jag skapade en allians med min killkompis Linn. Den gick ut på att vi skulle försvara varandra mot Heinz. En allians av allra största värde. De killar som hade mopeden och trimningen gemensamt bildade också en sorts allians med varandra. Också den av stort värde. Den kanske inte skyddade dom mot Heinz. Men den skyddade dem mot varandra. För det var inte bara Heinz mot slogs mot ”alla”. Detta inslag fanns. Han plockade en rad killar en efter en. Men det skedde också en rad, andra, uppgörelser. Och killarna i mopedgänget, som knöt band med varandra, slogs sällan sinsemellan. Det handlade inte bara om styrka. Det handlade även om allianser. Styrkans betydelse har jag alltid insett. Den var så uppenbar. Det var kring denna – kring styrkan och kring viljan att använda styrkan – som det mesta av brutaliteten kretsade. Som jag tidigare såg det. Och det är så jag huvudsakligen ser det även idag.

Men sedan jag började skriva om Mimer har jag begripit att det verkligen bildades olika former av allianser. Vissa mycket medvetna och uttalade, som den mellan Linn och mig, mot Heinz. Andra var knappt de som själva ingick i allianserna medvetna om. Men det är naturligtvis så som livet är: ingår du i ett gäng, det må handla om att trimma mopeder eller spela  basket på fritiden, så tar det emot att slåss med varandra.

Tack vare Linda gick det mycket bättre för mig än det annars skulle ha gått. Det vi gjorde tillsammans, långa promenader och mycket funderingar, plus en puss då och då, höll mig borta från en djävla massa skit. Därför var hon inte bara mitt livs första stora kärlek. Hon var en sorts garant för att jag höll mig på borta från ”dåligheter” i allt för unga år. ”Dåligheterna” skulle komma tids nog i alla ändå.

*          *          *          *         *         *         *

 

Porträttet kommer alltså att handla om min klassföreståndare Jenny. En skarp böna. På alla sätt.

Jenny var mycket spännande. Och ibland skrämmande. Jag och Sam (min andra bästis) tillhörde hennes favoriter. Det ska sägas rakt ut och utan prut. Jag vet inte varför. Det hände att han och jag, som satt tillsammans (vi satt två och två i bänkpar) på den sista lektionen på måndagar då vi hade Jenny i svenska, kunde få specialuppdrag. Hon sa ”det här kan ju ni” och nu ska ni få göra mig en tjänst. Oj, det var inte illa. En vuxen, en lärare och klassföreståndare, ville att vi skulle göra henne en tjänst. Nu var det så att jag saknade all kunskap i grammatik i svenska och gärna hade suttit kvar på lektionen, men ett sådant förtroende fick oss att känna stolthet. Ett förtroende från en vuxen var inget vi sade nej till.

 

Uppdraget gick ut på att inhandla ett leksaksgevär med batterier till hennes son. Hon ansåg att vi grabbar visste vad hennes son ville ha. Och det visste vi naturligtvis. Vårt mål var ett gevär av ”värstingmodell” med både ljud och blinkande lampor. Så stort som möjligt med maximalt antal batterier. Vi utrustades med pengar för inköpet, uppmanades att återbörda resterande summa tillsammans med ett kvitto för utlägget (minus en summa motsvarande var sin glass som ett tack för hjälpen).

Till den övriga klassens förtrytelse avlägsnade vi oss, brett flinande, från denna den sista och trött-tråkiga lektionen för dagen. Detta för att istället gå ut på stan och köpa batterigevär och glass. Vi återvände listiga, som löss, ansåg vi, just innan lektionen var slut (något Jenny givetvis hade förutsett) och redovisade vårt inköp . Vi överlämnade presenten inslagen i papper och dessutom i en plastpåse för att det inte skulle synas vad vi inhandlat. Vi hade på känn att Jenny tog en viss risk när hon skickade iväg oss. Så vi skyddade henne, givetvis. De övriga i klassen var nästan konfysa av nyfikenhet. Och att hålla kvar våra klasskompisar i detta tillstånd av konfys nyfikenhet var givetvis det allra roligaste med det hela. Jag och Sam sändes ut på fler än ett sådant uppdrag. Det var smickrande. Huruvida vi fick tag på det hägrande värstinggeväret, med både ljud och ljus, kommer jag inte ihåg. Men vi siktade (ha, ha) högt.

 

Jennys bästa sida, som vi både fruktade och beundrade henne för, var den första lektionstimmen i veckan. Jenny hade högläsning inför klassen rörande den gångna veckans skörd av ”anmärkningar”. Jag vet inte om det var i åttan eller nian som denna tradition infördes (eller om den redan började i sjuan). Jag tror att traditionen började i åttan. Under den gångna veckan hade alltså eleverna i klassen, både killar och tjejer, dragit på sig ett antal ”anmärkningar” för exempelvis dåligt uppförande under lektionstid, sen ankomst eller busfasoner som kritkastning. Jenny inledde alltså veckan med högläsning. Hela klassen fick höra om varandras bravader. Vi kände, självklart, redan till dessa. Vi hade ju själva varit åskådare (eller ”brottsling”). Men det nästan hysteriskt roliga var att hon läste upp ”anmärkningarna” inför klassen med det ordval som hennes lärarkollegor hade använt. Det som slog allt, både före och efter, var ett tilltag som enbart Linn hade kunnat gå i land med.

Som jag tidigare skrivit var Linn övernaturligt stark. På en teckningslektion som vi hade högst upp i Mimerskolan i ett ovanligt smalt och långt klassrum fick Linn för sig att han skulle använda en platta av masonit som en frisbee (detta långt innan dessa var uppfunna). Masonitplattorna var troligen tänkta som underlägg om vi, någon gång, skulle släppas ut från Mimer på tillfällig permission för att försöka rita av något utanför skolan. Linn hade fått för sig att testa masonitskivan på ett alternativt sätt. Han ville se hur bra en sådan skiva kunde flyga om den kastades, med kraft, i ett avlångt klassrum. Typ teckningssalen. Och med en ohygglig kraft, frisbeestyle, vräkte Linn iväg masonitskivan längs den lååånga teckningssalen. Masonitskivan for iväg med våldsam fart, acompanjerad av ett lågt surrande ljud på grund av rotationen, över huvudet på oss alla. Vi andra tittade därför upp och kunde därmed bevittna händelsen.

Det Linn inte tagit med i beräkningen var att i den bortre änden av teckningssalen fanns en lärare. Med ett huvud på sina axlar. Masonitskivan dammade in i vägen två till tre decimeter ovanför huvudet på stackaren. Det rök putsdamm från väggen. Efter att ha träffat väggen med kraft och bravur föll masonitskivan ned i huvudet på läraren. Med en lätt duns. Samtidigt lade sig det vita dammet stillsamt över densammes huvud och axlar. Ni skulle ha sett lärarens ansiktsuttryck. Det bestod av en blandning av misstro och skräck. Dock ej av den förväntade ilskan. Han var visserligen vit i ansiktet. Men inte av raseri utan av det vita putsdammet från väggen och av just skräck. Detta är vad som hände. Nu tillbaka till vår klassföreståndare Jennys högläsning.

 

”Linn, en anmärkning, helst två, för att nästan ha skalperat lärare”.
Helst två! Nästan skalperat lärare! Klassen skrattade hysteriskt. Och så var det, måndag efter måndag, högläsning om våra brott mot Mimers lokala ordningsstadga. Ingen vecka kunde börja bättre. Tack vare Jenny.

Hon hade även skolans kortaste kjolar och roligaste hattar. Vi killar ansåg allmänt att hon hade snygga ben. Tjejerna fnyste. På vintern då hon kom fanns det en överenskommelse, oss killar emellan, om att den som kunde skjuta av Jenny hennes hatt för dagen skulle få en femma. Parollen löd: ”fem spänn för Jennys hatt”. Och snöbollarna visslade. Hon verkar ha varit omedveten om detta. Det var ingen som ville skjuta en kvinnlig lärare i huvudet med en snöboll. Det var definitivt inte ärofullt. Så det var rätt försiktiga kast som hellre missade än tog i skallen. Den som lyckades skjuta av henne hatten kunde gå runt med öppna händer till oss andra killar och alla gav en slant till dess att ”femman” var uppnådd. Det hände att någon lyckades med detta konstskott vid ett par tillfällen.

 

En dag blev Jenny kult.
Ordet kult användes inte så då. Tyvärr. Men jag använder det nu istället. Det hade varit Lucia. Jag tror att detta var i åttan. En av lärarna stod i korridoren och försökte hittade någon elev som kom för sent efter denna festar-natt. Han stod där i korridoren med ytterkläderna på. Inklusive en hatt.

Då kom Jenny. Liten och på höga klackar. Hon skulle ha lektion med oss och var lite sen. Vi väntade på henne ute i korridoren. Plötsligt ändrade hon riktning. Hon liksom girade mot läraren som stod där i korridoren. Det såg liksom konstigt ut. Vi tittade intresserat. Jenny stannade framför kollegan, häver sig upp på tåspetsarna, skrattar till och slår av kollegan dennes hatt som åkte iväg över korridorgolvet.

Under en halv sekund stod klassen helt tyst. Nästan chockade. Såg vi vad vi just såg? Sedan bröt jublet löst. ”Våran” Jenny. Jag vet inte om hon visste att hon hade publik. Det såg inte så ut. Det var bara som om hon inte kunde låta bli. Hon var ju bäst helt enkelt. Agerandet andades uppror och mod. Ryktet spred sig över skolan. Många, speciellt killarna, avundades oss vår klassföreståndare. Självklart kunde jag och Sam inte låta bli att påminna om det som slutligen läckt ut (via mig och Sam) nämligen att vi fått gå och köpa leksaksgevär åt hennes son. Detta var rätt tillfälle att påminna alla om detta.

 

Jenny gjorde mig endast besviken en enda gång. På tre år. Hon gav mig en ”anmärkning” för att jag stavat orden kristendom på min bok i ämnet ”Kristendomskunskap” med ett tyskt y. Ett uppror, givetvis, eftersom det i praktiken stod ”Kristendum”. Det tyckte jag var att ta i.

Å andra sidan återgäldade Jenny detta i samband med den luciauppvaktning vi hade hemma hos henne i nian. Jag hade då, efter att jag och Linda slutat vara ihop, påbörjat vandringen mot mellanöl och cigaretter, o s v. Klassen dundrade in hemma hos henne någonstans på Teg. Hon väntade oss. Efter ett tag började jag må riktigt dåligt inne i värmen. Efter att ha iakttagit hur hennes son (som nog var lite bortskämd) gjort sitt bästa för att misshandla Sam med leksaksgeväret (som vi kände igen)  började jag må alldeles fantastiskt dåligt. Jag insåg att jag skulle spy. Inom tre-fem sekunder. Men inte hemma hos Jenny. Då jag inte visste var hennes toalettstol var (och den skulle dessutom säkert upptagen) vräkte jag mig ur lägenheten och ut i  trapphuset. Jag lyckades ta mig en trapp ned till nästa avsats för att inte genera henne. Och sedan spydde jag. På varenda djävla trappavsats som fanns i trapphuset (jag tror hon bodde på andra våningen) ända tills jag kom ut genom ytterdörren. Gud så pinsamt. ”Jag måste skura trappen”, tänkte jag. Efter att ha hittat en isig snöklump började jag längst upp. Jag hade tänkt arbeta mig nedåt. Tala om döfött. Jag gav upp. Vågade dock inte återinträda i hennes lägenhet utan väntade skamset, 15 år gammal, på att resten av klassen skulle lämna hennes lägenhet för att då kunna ansluta mig till dem.

Några timmar senare hade vi första lektionen, morgonen efter, lucia-natten. Jag satt omedelbart framför hennes kateder. I en ovanligt trång lektionssal. Nu djävlar blir det väl hemanmärkning, telefonsamtal till farsan, och ett helvete, tänkte jag. Men Jenny bara tittade på mig. Och log. Som bara Jenny kunde. Sardoniskt. Halv medkännande. Halvt roat.

Då vi hade vår klassåterförening 2009 var Jenny en av de mer omstridda lärarna. Vissa lärare skulle bara ha skjutits. Som aset till slöjdlärare som tafsade på tjejerna. Och Astrid, hon med guds änglar i baksätet på sin vita mercedes, borde ha fått hjälp med att köra ihjäl sig (tyckte vissa, inte alla, på återföreningsträffen). När det gällde Jenny ansåg en falang av tjejerna (för vi var fortfarande tjejer och killar – fast de flesta nu 56 år fyllda) att hon hade haft vissa favoritelever. Andra tjejer höll inte med. Jag minns inte att några killar deltog i diskussionen 2009. Själv satt jag tyst.

Det jag inte förstod förrän långt senare var att Jenny var en ”rockie” som klassföreståndare då vi kom till Mimer. Hon hade endast jobbat där i ett år då hon blev vår klassföreståndare hösten 1966. Vi var sannolikt ”hennes” första egna klass som hon skulle vandra tillsammans med genom högstadiets tre år. På Mimer. Men vad jag förstod då, i det helvete som Mimer utgjorde, med brutaliteten lurande överallt, var att vår klassföreståndare Jenny utgjorde en ljuspunkt. Hade hon bett oss killar att spöa rektorn åt henne hade vi säkert gjort det. Men bara för henne.

Hon kunde vara vass och sardonisk, vår klassföreståndare, och liksom övriga lärare var hon inte ute i korridorerna och försökte kolla vad som hände. Uppenbarligen var meningarna delade om henne. Starka känslor även 40 år senare, på vår återföreningsträff, visar att hon verkligen betydde något. För alla. Jag tror inte att någon anklagade henne för att sätta orättvisa betyg. Men däremot för att hon visade att hon gillade vissa mer än andra. OK. Hon hade vissa favoritelever. Jag hade varit en av dom. Men jag fick inga favörer. Inget högre betyg. Och jag tror inte att någon annan fick det heller. Och att det var så då behöver inte betyda att det fortfarande var så då Jenny fick sin nästa klass att vandra tillsammans med genom högstadiets tre år.

Så här i efterhand tror jag att den äldre kristna delen av lärarkåren kan ha gjort livet surt även för Jenny. Det pågick ett generationsskifte under vår tid på Mimer. Jenny måste ha varit lite drygt 25 år när vi började hösten 1966. Hon var eller blev skild under sin tid med oss. Ensamstående med barn. På den tiden barnomsorgen inte var. Alls. Naturligtvis var Jenny för ung för att leva ensam resten av livet. Hon klädde sig attraktivt. Troligt skitsnack från sådana som Astrid och övriga i den äldre kristna delen av lärarkåren. Kanske ett litet helvete. Så tänker jag idag. Men naturligtvis inte då.

Meningarna om henne var alltså delade. Men för mig, och för en hel del andra, kom hon stegvis att bli ”vår” Jenny. Vi kunde ju inte säga så utåt. Inte tufft nog. Men vi bar tunga bandspelare åt henne. Och vi till och med beskyddade henne på olika sätt. Det visste hon inte. Men så var det.

- För vem annars skulle ha sopat till hatten så att den åkte av där läraren – ”just for the hell of it” – något som vi själva gärna hade velat göra men som vi inte vågade,
- Eller flinade åt någon som just spytt ned hennes trapp,
- På Mimer,
- Ingen.
-Ingen utom Jenny!

 

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
den 19, 24 och 29 augusti,
den 10, 15, 24 och 25 september,
den 1, 8, 15, 22 + 22 och 29 oktober.

 

 

 

 

 

 

 

 

Bli först att kommentera

Manifestationen på Kristallnatten var en uppvisning i enighet – tack ni som gjort samlingen möjlig trots stormen

Av , , Bli först att kommentera 30

Tjejerna och kvinnor på Mimerskolan.
På söndag återupptar jag berättelsen om min tid i grundskolan. Jag kommer att publicera det första avsnittet om tjejerna och kvinnorna på Mimerskolan – och hur dessa blev behandlade. Av mig och av andra killar i åldern 13 – 16 år. Men också av lärarna.

*         *         *         *         *         *         *

I torsdags genomförde vi manifestationen på Kristallnatten.

Det sades en rad allvarliga, tänkvärda och bra saker av Carinne, Harriet, Björn, Mia, Elmer, Veronica, Anna-Karin, Ahmed, Saašha och Davis. Christer Jilder avrundade manifestationen genom en tolkning av melodin Halleluja, med Py Bäckmans text. Han gjorde detta mycket bra. Hans framförande var både finstämt – och samtidigt eftertryckligtallvarligt.

Trots vädret var vi säkert uppåt 150 personer. Och det var bra, med tanke på att det var nästan- storm vid 16.00-tiden. Bland publiken på Rådhustorget fanns representanter för alla partier i Umeå kommunfullmäktige, personer som tillhörde andra riktningar och självklart folk som inte tänker på sig själva i parti-termer.
Det var extra roligt att få hälsa på personer från den judiska delen av Umeås befolkning som berättade att detta var första gången som de deltog.

Det hade kunnat bli storm även under själva mötet.
Medlemmar i, eller sympatisörer till, Nordiska Motståndsrörelsen hade sin vana trogen sänt ut ett par spioner till manifestationen på Kristallnatten. Detta upprörde. Som tur var fanns representanter för polisen på plats. Dessa hjälpte personerna med NMR-anknytning ”att få fötter” för att citera ett uttryck som jag gillade. Vi tackar polisen i Umeå för detta.

Vi är många som hjälpts åt att dra folk till manifestationen. Genom att tala med folk ”live”, använda facebook och sätta upp affischer/dela ut flygblad.

”Det bästa sättet på vilket vi kan hedra offren från 30-talet är genom att försvara de demokratiska fri- och rättigheterna idag”.

Tack alla ni som kom – och alla ni som hjälpt till
Vi ses nästa år. På Rådhustorget.

Men striden mot nazism och antisemitism fortsätter under de 364 dagarna fram till nästa årsdag av Kristallnatten.

*         *         *        *        *        *

 

Jag har bett om att få publicera ett av de tio anförandena från manifestationen.

Anförandet följer nedan
__________          __________           __________

 

Jag besökte en högstadieskola i Umeå för två veckor sedan.

Eleverna berättade att de fått Nordiska Motstånsrörelsens flygblad i sina skåp, och att det var några på skolan som delade ut dom. När jag packade ihop mina saker och skulle ge mig av började det tisslas och tasslas. Fram till bordet kom två tuffa grabbar och började ställa frågor om manifestationen den 9 november.

Jag berättade att den handlade om att hedra offren för nazisternas övergrepp mot judar i Tyskland på 30-talet, men att manifestationen även handlade om att försvara demokratiska fri- och rättigheter i dagens Umeå. Judiska Föreningens rättigheter angrips idag i Umeå av nazister och anti-semiter.

Det är folkvalda samt ordningsmakten som bestämmer i den här stan. Inte nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen.

Killarna berättade aldrig att de hade något med nazisterna i NMR att göra. Däremot blev de nervösa när jag sa att jag hört att NMR hade medlemmar på skolan. Men jag vill att alla ska komma ihåg detta. Sedan 2015 har NMR en lokalgrupp i Umeå med namnet ”Kampgrupp 602”. De är aktiva. De är ambitiösa. Och de försöker att växa, bland annat genom att värva medlemmar på högstadieskolorna.

Vad kan NMR erbjuda?

De försöker just nu – under hösten 2017 – att sprida sitt material till alla hushåll i Umeå. Och de ser ut att vara på god väg att klara av det. De har redan delat ut materialet på delar av:

- Berghem,
- Ersboda,
- Carlshem,
- Tomtebo,
- Böleäng,
- Marieberg,
- Röbäck,
- Ålidhem
-Centrala stan,
-och Holmsund!

Ta och tänk efter ett ögonblick – så att vi alla kan ta in detta.

Umeå har länge skilt ut sig från andra städer. Ända sedan 1980-talet har nazisterna försökt organisera sig här – men utan att lyckas. Det har funnits individer som varit nazister. Men det har inte funnits någon aktiv grupp. Men det gör det tyvärr idag.

Polisen kan inte vara överallt. Någon ”annan” än du kommer inte heller att vara överallt – för att ta debatten. Situation kräver att vi – du, jag, alla här – tar ett personligt ansvar.

Jag uppmanar ingen att debattera med marscherande våldsverkare som de vi såg i Göteborg. Men, ska vi stoppa NMR:s tillväxt måste vi klara en diskussion med högstadieelever – som fortfarande är påverkbara. Vi måste ta denna diskussion innan elever som knutit kontakt med NMR har ”stelnat” och kanske deltar i angrepp på ett flyktingboende eller hotar medlemmar i  Judiska Föreningen.

För att klara den diskussionen måste vi känna till, och kunna bemöta, NMR:s nazistiska idéer.
Vad svarar du på anklagelsen att du är en rasförrädare?

Vad svarar du om du vill vinna högstadieeleven till en annan åsikt – och har 30 sekunder på dig? Vet du inte svaret på den frågan är det dags att läser på. Vi får nämligen inte överge såna killar som dom jag mötte på högstadieskolan.

Vårt mål måste vara att dom killarna ska stå här tillsammans med oss – med våra värderingar – på Kristallnatten nästa år.”

Bli först att kommentera

Nazisterna ska inte bestämma vem som får nyttja sina grundlagsfästa rättigheter – slut upp på Rådhustorget 18.00 idag

Av , , Bli först att kommentera 49

Idag genomför vi en manifestation på Kristallnatten i Umeå.

Som tidigare år hedrar vi de judar som föll offer för nazisternas terror i Tyskland natten mellan den 9 och 10 november 1938.

Men i år handlar det också om att visa vilka som bestämmer om de demokratiska fri- och rättigheterna i Umeå.

Eller, rättare sagt, det handlar om att visa att nazisterna inte bestämmer i Umeå.

Tyvärr är det idag så att nazister, och andra antisemiter, har lyckats berövat den Judiska Föreningen i Umeå deras grundlagsfästa rätt till förenings- och mötesfrihet. Detta genom sabotage och hot.

Detta är inte acceptabelt. Det är skrämmande.

Manifestationen på Rådhustorget idag handlar därför även om vem som har makten i Umeå.

Kan nazisterna ”dra in” mötes- och föreningsfriheten för Judiska Föreningen, genom hot och sabotage, kan de lyckas med samma sak när det gäller andra föreningar, grupper eller partier.

 

De som arrangerar manifestationen på Rådhustorget 18.00 idag är nio av Umeå kommunfullmäktiges partier samt Judiska Föreningen.

Men vi räcker inte till. För att pressa tillbaka nazisterna i Umeå, och i övriga Sverige, krävs en bredare samling.

Den den grupp som idag kallas Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) löpte amok här i Umeå den 7 september 2013. Detta genom att kasta glasflaskor mot grupper av umebor samt stöta sina fankäppar mot kroppen på lördagsflanörer. Tre umebor tvingades uppsöka sjukhus. Två dagar senare genomfördes den största antinazistiska manifestationen i Umeås historia. Vi var uppåt 3000 umebor på Rådhustorget den 9 september.

Den gången var vädret strålande. Det kommer att vara ett sämre väder idag. Men vi har alla mer att kämpa för idag än då. Den gången, 2013, var de som idag kallas NMR endast på ”genomresa”. Idag har de etablerat sig i Umeå. Och de har börjat ”dra in” grundlagsstadgade rättigheter som förenings- och mötesfriheten för andra.

Vi måste visa att det inte är nazisterna som bestämmer i Umeå.

Slut upp på Rådhustorget idag 18.00. Oavsett väder.

 

Bli först att kommentera

Nordiska Motståndsrörelsen måste besegras genom att tillväxten stoppas på högstadier och uppåt

Av , , Bli först att kommentera 35

Sverige är den politiska förnekelsens och eftergiftspolitikens förlovade land.

Jag syftar inte på det som hände under andra världskriget. Jag syftar på att det just nu är lagligt med månggiften och barnäktenskap i Sverige. Detta så länge som dessa månggiften och barnäktenskap har ingåtts utomlands. Det är detta jag menar med eftergiftspolitik. Och förnekelse.

 

- – - – - – - – - – -                                           – - – - – - – - – -

Hur ska vi då ta itu med det ökade intresset för Nordiska Motståndsrörelsen (NMR)?

All erfarenhet från de senare decennierna visar att det som sitter i ryggraden hos en rad politiska partier är omedelbar förnekelse. Och eftergiftspolitik. Låt oss visa på ett par omedelbara och typiska reaktioner.

1.Förnekelse.

Vi ska inte tala om dem! Då försvinner de av sig själva?
Kommentar: Så sades det också om SD. Resultatet blev inte riktigt som tänkt var. SD pendlar sedan länge mellan att vara näst störst och att ligga på tredje plats.

Nazisterna är egentligen inte en politisk rörelse: många är kriminella och har sprängmedel hemma? De är terrorister!
Kommentar: dessa terrorister tänker ställa upp i val i Boden, Ludvika och Kungälv.

Så vad gör du om du träffar på elever, på högstadiet, som är tydligt intresserade av nazism och särskilt av NMR?

Ska du förneka att ungdomarna finns?
NMR kommer inte att förneka att ungdomarna finns. Tvärtom. NMR kommer att göra allt för att vinna dessa ungdomar.

2. Eftergiftspolitik

Ska du säga till ungdomarna att det inte är en politisk rörelse som de är intresserade av, utan av terrorister? Då ger du efter – eftersom du inte tar den så nödvändiga politiska debatten med dem.

I NMR: s material kommer de nämligen att få läsa om att NMR inte gillar terrorister som IS – och detta är politik. Killarna kommer inte att få läsa om bombtillverkning i de flyblad som de luras att dela ut.

Eller ska du våga bemöta killarnas åsikter.
Antingen försöker du göra det. Eller så ger du upp dem till NMR – som de både kan träffa på nätet och ”live” i Umeå.
Svaret är att du måste bemöta killarnas provokativa åsikter!

- – - – - – - – - -

 

En partikamrat var ute på ett högstadium i förra veckan, här i Umeå, och träffade på ett par naziinfluerade killar. Andra elever på detta högstadium hade sagt att det fanns de som delade ut NMR-lappar på skolan. Och då dessa två grabbar dök upp så uppstod en förväntansfull tystnad bland övriga elever. Det rådde ingen tvekan: här var en sympatisör till NMR och hans hejduk. Vad göra?

Ska vi behandla dessa killar som ”vänstern” under många år har behandlat arbetare som röstat på SD. Som förlorade. Till djävulen. Eller ska vi behandla dem som vilsna – och som möjliga att vinna -bort från NMR och till något annat?

Min kollega antog utmaningen. Han bemötte dessa sympatisörer till NMR som de vilsna killar de var – killar som går att vinna för något annat.

Men ska man verklige debattera med NMR?

Nej, naturligtvis inte, om du med detta menar att NMR:s ledarfigurer ska få ta plats i en partiledardebatt eller i en mysig TV-soffa. Men när det gäller att rädda dessa unga killar, bort från ledarna inom NMR, så handlar det ju om en helt annat sak. Det är din plikt att försöka diskutera och vinna dessa tillbaka från den farliga väg de slagit in på.

Men detta kräver en hel del av dig.
Naturligtvis ska du tala om Förintelsen. Men dessa pojkar vill kanske inte tala om Förintelsen. De kanske vill tala om dagens politiska problem i Sverige. Och sådana killar ska inte underskattas.

De politiska paroller som NMR för fram ska heller inte underskattas. När de marscherade i Göteborg hade de en banderoll med följande text: ”KAMP MOT STORFINANS OCH FOLKFÖRRÄDARE!”

 

När du sedan ser en person som Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling i TV, en person som kan sägas representera storfinansen och som sedan 2005 har gömt konsultarvoden i ett bolag på Malta för att slippa betala skatt, hur förklarar du det. Hur bemöter du då två killarna på högstadiet som pekar på Leif Östros och säger att ”NMR har ju rätt, för fan”.

- ska du säga att det är rätt för riktigt rika att smita från skatten?
- eller vad ska du säga?

Du kommer bland annat att behöva besvara frågan om ”vad som ska göras med sådana som Leif Östling”.
Om du ska vinna killarna – bort från sin vurm för NMR.

Du kanske får besvara frågan vad som ska göras med ”folkförrädare”:
Du kommer att behöva förklara varför du inte anser att vissa personer är folkförrädare.
Om du ska vinna killarna – bort från sin vurm för NMR.

Dessa killar är inte förlorade. Eller tjejerna med, för den delen.

 

Men det är inte alls säkert att de kunskaper som du har idag räcker till för att debattera med dem.

Ta journalisten i Aftonbladet i söndags. Han skrev att Tyrrunan var NMR:s symbol. Men innan Tyrrunan vandrade till NMR sköldar hade den utgjort en symbol för Frivilliga SS-pansargrenadjärdivisionen ”30 januar”. Du måste kunna sådant.
Du måste också kunna att av de cirka 39 SS-förband som upprättades var det endast cirka 5-6 som betydde något för den tyska krigsansträngningen. Men att dessa istället betydde så mycket mer. Frivilliga SS-pansargrenadjärdivisionen ”30 januar” tillhörde inte de betydelsefulla SS förbanden.

Det kan också ha sina poänger att veta att i SS uniform kämpade både muslimer och indier. Muslimerna var från Jugoslavien och hade fez på huvudet. Indierna kämpade med turban på huvudet. Det är också viktigt att veta att krigsförbrytartribunalen i Nürnberg i ett domslut från 1946 förklarade att hela SS var en kriminell organisation.

Det finns ett TV-program som heter: ”Är du lika smart som en femteklassare?”
Fråga dig själv: Är du kunnig nog – och förstår du dig tillräckligt mycket på osäkra ”tuffa” killar – för att rädda en niondeklassare från NMR?

Du måste börja någonstans.

Ställ upp på manifestationen på Kristallnatten den 9 november, på Rådhustorget i Umeå, kl 18.00.
Du står upp för demokratin, och visar solidaritet med Judiska Föreningen, samt knyter kontakter med folk som kan hjälpa dig.

Det är allvar nu.

Sverigedemokraterna underskattades. Låt oss inte underskatta NMR.

Bli först att kommentera

Mimerbloggen måste vänta – läs istället om hur du kan hjälpa fullmäktige att pressa tillbaka nazisterna i Umeå

Av , , 9 kommentarer 58

Jag hade tänkt berätta om tjejerna och kvinnorna på Mimerskolan idag. Och om hur de blev behandlade av oss killar. Men jag skjuter upp detta.

Istället ber jag dig att läsa om behovet att pressa tillbaka nazisterna.

Och om den manifestation för att pressa tillbaka nazister och andra antisemiter, till stöd för Judiska Föreningen, som nästan alla partier i Umeå kommunfullmäktige är med om att arrangera.

Läs också om det ansvar som vi alla har – som enskilda personer – att hjälpa till med att pressa tillbaka nazisterna.

Om du tidigare tillhört dom som tänkt ”det där med hotet från nazisterna” drabbar bara andra. Eller ”det där med nazisterna får polisen sköta” så TÄNK OM.

Mitt blogginlägg visar att ”det där med nazisterna” nu har blivit allas vår sak. Så var snäll och läs detta blogginlägg.

SLUT SEDAN UPP i den manifestation som fullmäktigepartierna och Judiska Föreningen arrangerar tillsammans nu på torsdag den 9 november på Rådhustorget kl 18.00.

Det där med att pressa tillbaka nazismen har blivit en allvarlig fråga. Ingen av oss kan längre överlåta denna till någon annan
*                *               *              *

 

Nazismen håller på att flytta fram sina positioner. I Sverige.

Du som läser detta, JUST DU, har ett personligt ansvar för att hjälpa oss i Umeå kommunfullmäktige att pressa tillbaka nazisterna.
Nästan alla politiska partier i Umeå kommunfullmäktige arrangerar, tillsammans med Judiska Föreningen i Umeå, en manifestation nu på torsdag den 9 november på Rådhustorget kl 18.00.

Jag kan tala för alla partier i fullmäktige när jag säger att vi hoppas att just DU också sluter upp nu på torsdag, Rådhustorget, 18.00.
Det har gått så långt här i Umeå att vi umebor måste visa att det inte är nazister och antisemiter som bestämmer när det gäller vilka som ska ha rätt att utöva sin grundlagsfästa mötes- och föreningsfrihet. Eller inte. (Jag ska strax återkomma till detta).

- – - – - – - – - -

Du kommer säkert ihåg bilderna från Göteborg den 30 september.
Det var då som uppåt 700 nazister demonstrerade med en pil som symbol. Symbolen har de hämtat från ett SS-förband vid namn Frivilliga SS-pansargrenadjärdivisionen ”30 januar”.
För dig som undrar vill jag berätta följande:

a) pansargrenadjärer var ett stridande förband som dels bestod av stridsvagnar, dels av infanterisoldater som kunde förflyttas snabbt, transporterade med lastbil,

b) ”30 januar” i namnet syftar på nazisternas maktövertagande i Tyskland, den 30 januari 1933,

c) Krigsförbrytartribunalen i Nürnberg förklarade i ett domslut 1946 att hela SS var en kriminell organisation.

Detta är vad NMR hyllar: en speciell del av en organisation (SS) som i sin helhet förklarades vara kriminell.

- – - – - – - – - -

 

Kristallnattens offer får inte glömmas

Manifestationer som den på Rådhustorget, nu på torsdag den 9 november, äger rum runt om i världen varje år. Den arrangeras för att hedra minnet av de judar som föll offer natten mellan 9 och 10 november 1938.
Den natten har gått till historien som Kristallnatten.

Detta på grund av allt glas som krossades av nazisterna. Det var uppåt 750 butiker som slogs sönder. Cirka 270 synagogor och bönehus brändes ned. Det beräknas att cirka 400 judar dödades samt att uppåt 30 000 judiska män samlades ihop för att skickas till koncentrationsläger.

Men i år vill vi även visa att vi ställer oss bakom Judiska Föreningen i Umeå. Detta eftersom Judiska Föreningen har tvingats lämna sina lokaler på grund av trakasserier från nazisterna i Umeå, och från andra antisemiter (judehatare) i staden.

Men alla måste förstå en sak: när vi nu försvarar Judiska Föreningens rätt att hålla möten försvarar vi allas rätt att hålla mötet. Det som ställs på sin spets, på grund av trakasserierna mot Judiska Föreningen är helt enkelt vem som bestämmer.

Vem bestämmer i Umeå när det gäller rätten att utnyttja de grundlagsfästa demokratiska fri- och rättigheterna?
- Är det de folkvalda som bestämmer: de ska hjälpa föreningar att hitta lokaler.
Svaret borde vara ett Ja.

-Är det ordningsmakten. De ska bistå olika legitima grupper att kunna hålla möten utan att vara rädda varje gång.
Svaret borde vara Ja.

Men i Umeå är det inte så. I Umeå är det nazister och andra anti-semiter som genom sina trakasserier vägrat medlemmarna i Judiska Föreningen att utnyttja sina grundlagsskyddade rättigheter.

Därför befinner sig alla demokratiskt sinnade umebor JUST NU i en öppen konflikt med de nazister (och andra antisemiter) som just – genom sin terror -  bestämmer att en grupp (judarna) inte får använda sina grundlagsskyddade rättigheter. Och så kan vi inte ha det. Det är oacceptabelt att nazister och andra judehatare kan ta sig rätten att inskränka de demokratiska fri- och rättigheterna – i  Umeå eller någon annanstans.

- – - – - – - – - -

Därför har detta blivit en fråga för oss alla.
På torsdag ska vi hedra de som föll offer för nazisternas terror 1938 i Tyskland.Vi ses på Rådhustorget 18.00.
På torsdag kl 18.00 ska vi understryka för nazister och antisemiter att det inte är dom som bestämmer här i Umeå.

- – - – - – - – - -

 

Nazisterna är mer självsäkra idag än tidigare.
De genomför marscher runt om i Sverige. De planerar att ställa upp i kommunvalen i Boden, Ludvika och Kungälv.
Det handlar om samma grupp som den 7 september 2013, då under namnet SMR, gick bärsärkagång i Umeå. De kastade glasflaskor in i grupper av umebor på gågatan och stötte sina fankäppar i andra. Tre umebor tvingades uppsöka sjukhus.

Vi umebor besvarade deras angepp två dagar senare genom den största anti-nazistiska demonstrationen i Umeås historia. Vi var uppåt 3 000 som slöt upp. På Rådhustorget.

Dagen efter fanns det helsidesannonser i båda lokaltidningar med följande text:

VI ÄR

UMEÅBOR,

VI TAR

INGEN SKIT.

- – - – - – - – - -

 

Vi behöver en ny kraftsamling som den 2013.

Det är nämligen allvar nu.
Det är därför som vi behöver Dig.
Nu.
På torsdag.

 

9 kommentarer

Vi har alla ett individuellt ansvar för att pressa tillbaka nazismen – kom till manifestationen på Rådhustorget nu på torsdag 18.00.

Av , , Bli först att kommentera 27

Varning!

Nazismen håller på att flytta fram sina positioner.

Du som läser detta, JUST DU, har ett personligt ansvar för att hjälpa oss i Umeå kommunfullmäktige att pressa tillbaka nazisterna.
De politiska partierna i Umeå kommunfullmäktige kommer, tillsammans med Judiska Föreningen i Umeå, att anordna en manifestation nu på torsdag den 9 januari på Rådhustorget kl 18.00.

Jag kan tala för övriga partier när jag säger att vi hoppas att just DU också sluter upp nu på torsdag, Rådhustorget, 18.00.
Vi måste visa att det inte är nazister som bestämmer när det gäller mötes- och föreningsfriheten i Umeå. (Jag ska strax återkomma till detta).

- – - – - – - – - -

 

Du kommer säkert ihåg bilderna från Göteborg den 30 september.
Det var då som uppåt 700 nazister demonstrerade med en pil som symbol. Symbolen har de hämtat från ett SS-förband vid namn Frivilliga SS-pansargrenadjärdivisionen ”30 januar”.
För dig som undrar vill jag berätta följande:

a) pansargrenadjärer var ett stridande förband som dels bestod av stridsvagnar, dels av infanterisoldater som kunde förflyttas snabbt, transporterade med lastbil,

b) ”30 januar” i namnet syftar på nazisternas maktövertagande i Tyskland, den 30 januari 1933,

c) Krigsförbrytartribunalen i Nürnberg förklarade i ett domslut 1946 att hela SS var en kriminell organisation.

Detta är vad NMR hyllar: en speciell del av en organisation (SS) som i sin helhet förklarades vara kriminell.

- – - – - – - – - -

 

Kristallnattens offer får inte glömmas

Manifestationer som den på Rådhustorget, nu på torsdag den 9 november, äger rum runt om i världen varje år. Den arrangeras för att hedra minnet av de judar som föll offer natten mellan 9 och 10 november 1938.
Den natten har gått till historien som Kristallnatten.

Detta på grund av allt glas som krossades av nazisterna. Det var uppåt 750 butiker som slogs sönder. Cirka 270 synagogor och bönehus brändes ned. Det beräknas att cirka 400 judar dödades samt att uppåt 30 000 judiska män samlades ihop för att skickas till koncentrationsläger.

Men i år vill vi även visa att vi ställer oss bakom Judiska Föreningen i Umeå. På grund av trakasserier från nazisterna i Umeå, och andra antisemiter (judehatare) i staden, har Judiska Föreningen tvingats lämna sina lokaler.

Naturligtvis manifesterar vi också för att vi vill visa vår solidaritet med Judiska Föreningen. Men vi måste också inse följande: de trakasserier som tvingat Judiska Föreningen att lämna sina lokaler är allas problem.

För vem bestämmer i Umeå – när det gäller de demokratiska fri- och rättigheterna?
- Är det de folkvalda som ska hjälpa föreningar att hitta lokaler.
Svaret borde vara ett Ja.

- Är det ordningsmakten. De ska bistå olika grupper att kunna utnyttja sina grundlagsskyddade röttigheter.
Svaret borde vara Ja.

Men i Umeå är det inte så. Nazister och andra anti-semiter har genom trakasserier förvägrat medlemmarna i Judiska Föreningen dess grundlagsskyddade rättigheter.
Och då har detta blivit en fråga för oss alla.

På torsdag ska vi hedra de som föll offer för nazisternas terror 1938. Rådhustorget 18.00.

På torsdag ska vi påminna nazisterna om att det inte är dom som bestämmer i Umeå.

- – - – - – - – - -

 

Nazisterna är mer självsäkra idag än tidigare.
De genomför marscher runt om i Sverige. De planerar att ställa upp i kommunvalen i Boden, Ludvika och Kungälv.
Det handlar om samma grupp som den 7 september 2013, då under namnet SMR, gick bärsärkagång i Umeå. De kastade glasflaskor in i grupper av umebor på gågatan och stötte sina fankäppar i andra. Tre umebor tvingades uppsöka sjukhus.

Vi umebor besvarade deras angepp två dagar senare genom den största anti-nazistiska demonstrationen i Umeås historia. Vi var uppåt 3 000 som slöt upp. På Rådhustorget.

Dagen efter fanns det helsidesannonser i båda lokaltidningar:

VI ÄR

UMEÅBOR,

VI TAR

INGEN SKIT.

- – - – - – - – - -

 

Vi behöver en ny kraftsamling.

Det är nämligen allvar nu.

Det är därför som vi behöver Dig.

Nu.
På torsdag.

Bli först att kommentera