Tröstnapp för vuxna

Barn genomgår normalt minst 3 sexuella stadier har jag lärt mig.

Först har vi det orala stadiet, där allt ska stoppas in i munnen och något att ha mellan läpparna skapar trygghet.

Sedan övergår det till det anala kiss-och-bajsstadiet, där pottan blir det centrala intresset.

Det tredje stadiet är så det sexuella där könsutvecklingen alltmer tar över tankeintresset  och ”händerna på täcket” blir en utmaning.

Men som vuxna individer släpar många med sig resterna av de olika barnsliga utvecklingsstadierna.

Vi ser det tydligast i svensk TV:s egenproducerade s.k. underhållningsprogram med all sin underlivshumor.

Att umgås socialt kan vara påfrestande och osäkerheten gör att man känner sig som ett klumpigt troll som inte vet vad man ska göra av händerna. Att bara stå rakt uppochner underlättar inte osäkerhetskänslan.

I militära sammanhang finns en disciplin som kallas truppföring.

Där får man lära sig en grundregel att överkomma den där osäkerhetskänslan och att bara stå stilla raktuppochned medan man talar högt och tydligt och håller blicken fäst i ögonhöjd.

Detta för att inte förta fokus från budskapet samt att ge ett förtroendeingivande säkert intryck.

”-Stå inte och dansa balett medan du ger order!”, sa min gamle skvadronchef Johan Kihl, som sedan hamnade i försvarsstaben.

Men i det civila sociala umgänget ser jag fullt med folk som ”dansar balett” medan de talar.

Somliga behöver en cigarett mellan läpparna för att hålla nerverna i styr.

Andra ett champagneglas.

Ytterligare några använder ett skrålande och skränande för att inte avslöja sin obekvämliga känsla med att utställa sin person.

Men de allra flesta behöver en liten grupp att bilda klunga i folkhopen med.

Det skulle vara väldigt spännande att få träffa en samling där inget av allt detta behövdes för att umgås och där var och en hade så stor självtillit, att det inte utgjorde det minsta problem att bara stå raktuppochned och bara samtala ifall man hade något av betydelse att säga.

Alla helt utan behov av tröstnapp !

Då skulle jag med säkerhet bli social jag med.

2 kommentarer

  1. Neuropasserande

    Bra skrivet! Håller med åt båda hållen. Skulle vilja se ett sammanhang där vi känner oss så pass trygga. Allra helst vill jag se människor som själva väljer vilket intryck de vill ge. Vill du ge ett förtroendeingivande intryck? Stå stabilt, prata lugnt. Vill du verka energisk och livlig? Använd ansiktsuttryck och gestikulera med armarna. Viktigast av allt tror jag kanske att vi accepterar att inte alltid vara den som ger det intrycket. Att vara okej med vuxna som biter på snöret till tjocktröjan, eller som står och kramar om sin egen bröstkorg medan de stammar fram orden. Att inte ge dem blickar, och låta dem vara precis så. Vi vet alla egentligen om att vi är nervösa. Så jag tror att det första steget till att släppa det är att acceptera det, så att vi tillslut inte måste tvinga oss själva att vare sig vara stilla, eller välja ett okej uttryck att få utlopp för din känsla. Att nå ett sammanhang där vi bara kan slappna av runt varandra, det vore helt fantastiskt.

    Samtidigt så vet jag inte – neurotyper kanske inte märker när de slappnar av kring någon annan och inte? Ingen aning. Själv har jag, och många vänner, en eller annan funktionsvariation. Så det blir lättare att låta sig själv vara då.

    Alla vet att aspies inte dömer.

    • Göran Jonzon (inläggsförfattare)

      Tack för din kommentar Alice !
      Principiellt är det en intressant fråga implicit uttolkad i din kommentar:
      SSKa vi som vuxna ålägga oss själva och andra ett krav på att fortsätta utvecklas, eller ska vi istället bejaka våra tillkortakommanden och vara nöjda med att stanna av i utvecklingen?
      Om det senare fallet ska gälla, hur ska vi då kunna ställa krav på våra barn att lära sig något nytt eller att bli säkrare och duktigare på det de företar sig.
      Hur ska vi ens kunna ställa en förväntning om att de ska sluta skita i blöjor och nyttja en potta istället?
      Med vilken rätt skulle vi då ålägga några som helst krav på anpassningar inom familjen eller samhället i övrigt?

      Som du nog redan förstått har jag valt en annan väg och ser ett behov av disciplinär utveckling.
      Därför försöker jag att se positivt på all negativ kritik, även när den drabbar mig själv.
      Jag ser det som att den som kritiserar mina brister och tillkortakommande verkligen bryr sig och vill se mig växa som person.
      Det första steget mot att finslipa sin personlighet måste väl rimligen vara att bli medveten om sina brister.
      Anpassar man sig på ett sätt som minskar irritationen hos andra, underlättar det samspelet och man når längre tillsammans.

      Med det sagt, vill jag betona att jag inte ser mig själv som något föredöme, utan idealbilden ligger ovanför och utanför det som jag som enskild person kan omfatta. Så är det nog med alla bra ideal och torde gälla för alla etiska målsättningar. Det är väl därigenom religioner har funnit sin plats i mänskligt tänkande, något större och bättre än vad vi kan se i vår omgivning ?
      Aspies har väl heller ingen uppfattning om etik, så vad vill du säga med det?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.