Jakten på ärligheten, makten och härligheten (del 2)

Som jag nämnde i föregående inlägg, ingick i den totala granskningen av intäkter och utgifter inom kommunstyrelsens ansvarsområde alla KS konton, men då jag inte kunde finna arrendeintäkterna från kommunens stora skogsmarksinnehav (10 000 ha) särredovisat i något konto, blev jag nyfiken på vart dessa intäkter egentligen landat?

När jag började gräva efter detta visade det sig att allt lagts under skogsförvaltaren Skogssällskapet. Detta trots att det i kommunstyrelsens delegationsordning står att det är arbetsutskottet som ska hantera dessa frågor. När jag letar efter en policy för jaktarrendering, hittar jag ett förslag till reviderat sådant från förvaltaren från 2012, adresserat till kommunalrådet Åke Nilsson, men kan inte hitta att denne lyft förslaget som ett ärende i arbetsutskottet!

Av de 31 markarrendena finns det ett som är utformat på ett synnerligen anmärkningsvärt sätt med automatisk prolongering och på ett sätt som gör att det aldrig kommer fram till politisk granskning, då det för kommunens räkning teknats av f.d. tekniske chefen Åke Nilsson, namne till nuvarande kommunalrådet.

Här är avtalet: Jaktarrende K G Abramsson

Det första vi kan se är att här är avtalspunkten 1 som visar att  arrendatorn fått ett särdeles förmånligt villkor med 2:05 skr/hektar i avgift. Det är ganska precis hälften av vad övriga 30 arrendatorer får betala.  Således har Abramsson fått särskilt gynnsamma villkor på en av Vilhelminas dokumenterat älgrikaste marker. Avalet har gällt i 24 år och automatiskt förlängts (punkt 2), utan indexuppräkning eller att avtalet kommit arbetsutskottets politiker till kännedom och har hittills inte sagts upp av någon av parterna. Avtalet har således hamnat i arkivet och sedan glömts, vilket tycks ha varit avsikten. Mervärdet på den låga arrendeavgiften kan minst beräknas till halva löptiden multiplicerat med differansen gentemot övriga avtals snittvärde, alltså 12 år *2 kr*1924 ha = 46176 indexdiffererande skr som därmed stannat i Abramssons ficka istället för kommunens intäktskonto.

I punkt 4. ser vi återigen en inkluderad fullmakt att å kommunens vägnar föra markägarens talan i förhandlingar ´å stämmor med övriga markägare. Men ingen hänvisning till någon jaktpolicy eller annan policy som skulle varit beslutad i politisk ordning. Således är det upp till Abramssons som arrendator godtycke, att i talande stund och efter egen ingivelse besluta vad kommunen Vilhelmina tar för ställning i olika frågor.

Enligt punkt 6 skall viltvårdsområdets utdelning till markägarna av rörelseöverskottet inte gå till markägaren utan till arrendatorn, vilket kan synas vara en märklig uppgörelse! Men läser man vidare finner man att syftet med detta är att Abramsson därigenom kan återta avgiften han betalat till kommunen och skicka in mellanskillnaden. I fjol uppgick utdelningen för kommunens mark i Tresunds viltvårdsområde till drygt 60 000 skr. Avtalet medger således att från dessa 60 000 skr kan arrendatorn Abramsson flytta 3945 skr till egna kontot. Med detta får man även klart för sig vem som författat detta avtal som så sofistikerat gynnar den ena avtalsparten.

I punkt 7 följer en än mer sofistikerad formulering och som för flertalet är mycket svårtydd. Man måste nämligen ha detaljerad kännedom om jaktföreningens interna regelverk för att kunna uttolka nyttan. Det är nämligen så att Tresunds viltvårdsområdesförening förfogar över totalt 13500 ha, men för att inte jaktlaget ska bli orimligt månghövdat har stämmorna beslutat om att minimiinnehav om 250 ha för att man ska få vara med i laget, genom att man då har rätt att ta ut ett s.k. ”jakträttsbevis för älg”, Har man exempelvis bara 180 ha så måste man arrendera till ytterligare 70 ha för att få ut ett jakträttsbevis. Förfogar man över 1924 ha har man således rätt att ta ut 7 jakträttsbevis, vilka sedan enligt avtalsskrivningen kan försäljas vidare med ett marknadsvärde om ca 4000 – 6000 skr/deltagare. Det betyder att avtalspunkt 7 kan tillskrivas ett årligt avtalsvärde om 28 000 – 42 000 skr, att multiplicera med 24 år = 672000 – 1008000 skr i dagens penningvärde!

Inte illa pinkat för en som har avtalsmässig rätt att jaga gratis på kommunmedborgarnas räkning, eller hur?

Nu har jag sökt kassören för att få del av de 24 årens samlade bokföring och därmed kunna granska hur Abramsson valt att nyttja sina avtalsmässiga fördelar och rättigheter, men har då fått svaret att alla handlingar övertagits av Abramsson själv.

Därmed är det bara han Abramsson som kan svara på hur han råddat villkoren i sitt fabulösa avtal med en av kommunens tjänstemän. Därmed begriper jag även till fullo varför Abramsson så kategoriskt avvisade mitt förslag om att granska jaktarrendeintäkterna och de grundande avtalsskrivningarna i översynen av samtliga konton för kommunstyrelsen i Vilhelmina.

I nästa avsnitt tänker jag summera de politiska slutsatserna jag anser att vi ska dra av de tidigare två inläggen.