Eeeeeeeaaahh

Vad är det för sociala mekanismer som förenar en del akademiker med idrottare som fotbolls- och ishockeyspelare?

När de intervjuas eller ska tala offentligt i andra sammanhang så övergår de till samma märkliga pausljud mellan meningarnas olika satsdelar, liksom i alla mellanrum mellan meningar..

Jag talar om det fonetiska fenomen som påminner om en kompostkvarn med slöa skär och som överbelastas, så att den saktar in och hotar att slå stopp, eeeeeeeaaaah !

Tidigare trode jag förklaringen låg i frånvaro av självkontroll och kanske låg intelligens, men lutar nog  mera åt att det hänger samman med umgängeskulturerna. Är det helt enkelt så att man känner sig så skitviktig att man börjar älska att höra sin egen röst, vare sig denna har något att förmedla, eller bara används till att smutsa ned ljudmiljön med detta knarrande?

Skulle man inte kunna införa löneavdrag för detta ofog?