Tänkvärt inlägg i Dagens Samhälle av Jenny Sonesson

Hon beskriver här vad som händer när en befattningshavare inte lyckas särskilja debattnivåerna mellan sitt offentliga uppdrag och det personliga tyckandet. Givetvis måste även en biskop kunna delta i debatterna utifrån sin personliga uppfattning, men det gäller då att vederbörande inte tar kraft från sitt uppdrag för att förstärka genomslaget för sina personliga tyckanden.

Sonessons inlägg:

”Innan jul valde jag att skriva en personlig krönika om varför Juluppropet får mig att säga adjö till Svenska kyrkan. Med kräklan i hand delar ärkebiskopen upp oss medlemmar i medmänskliga eller omänskliga utifrån kyrkans snäva definition av vad en ”human flyktingpolitik” är. Uppropet riktar udden mot riksdagens demokratiska beslut som har ett brett stöd hos väljarna.

Jag är även kritisk till att kyrkan valde att lansera sitt polariserande utspel i samband med julen som är en högtid för relationer och frid. Julen är dessutom tid på året då kyrkan är som mest betydelsefull för många, inte minst de ensamma.

Tyvärr verkar Eva Brunne, biskop i Stockholms stift, inte ta till sig vad jag skriver utan svarar utifrån sin subjektiva uppfattning att hon minsann träffat människor av olika politiska åsikter i samband med gudstjänster under jul- och nyårshelgerna.

Jag uppskattar att biskopen välkomnar mig till kyrkans aktiviteter men problemet är ju att jag känner mig utpekad och utestängd. En upplevelse som jag uppenbarligen delar med fler utifrån mail jag fått och det faktum att över 83 000 begärt utträde ur kyrkan förra året.

Tyvärr har kyrkan valt att bli ett forum för moraliserande pekpinnar som inte höjer sig över det dagliga politiska bruset. Vi är många i Sverige som lider med världens flyktingar och välkomnar engagemang men inte i exakt den form som kyrkans ledning politiskt utkräver. Vilket infekterat ämne blir aktuellt för nästa kyrkoupprop? Tiggeri? Dödshjälp? Fosterdiagnostik? LSS? Skattehöjningar?

Vi lever i ett samhälle där vi ständigt mäts, jämförs och värderas på olika sätt. Kyrkan ska vara en tillflyktsort från den blicken. En glänta i skogens mörker dit alla ska känna tillhörighet i sin egenskap av att vara människa och med allt vad det innebär.

Fredrik Modéus, biskop Växjö stift, som skrev nyligen klokt att kyrkan ska tjäna som aktör i arbetet för ökad existentiell hälsa. Under kyrkvalven får människor plats för reflektion, samtal och återhämning.

Det håller jag med om. För oavsett vad vi röstar på behöver vi alla få tala om de eviga frågorna.”

Länk