Tvättandets problematik

Vaknade rätt så tidigt i morse. Rent av i gryningen. I och för sig är jag en morgonmänniska – och en kvällsmänniska. Sover med andra ord lite. Men nu vaknade jag riktigt tidigt: 04.25. Med ett obehag i kroppen. Något jobbigt och riktigt tråkigt väntade. Min dag i tvättstugan. Då menar jag från tidig morgon till sena kvällen. Min hela, långa dag. Allt på grund av all jäkla tvätt jag samlat i badrummet, skitiga kläder från i början av juli och fram till nu. Ett helt berg. Jag kommer inte att var klar förrän i slutet av oktober. Men jag får väl skylla mig själv. För att skylla på någon annan blir svårt då jag lever mitt liv i ett ensamhushåll.

Men varför klaga, säger vän av ordning. Ja varför? Kanske för att det ska känns lite bättre genom att tycka synd om mig själv? För att genom att skriva detta få en gnutta av medlidande … från någon?

Ett I-landsproblem, månne? Förmodligen. Det finns de som inte har vatten till att ens kunna dricka det. Än mindre tvätta sina kläder med. Och i min tvättstuga ska det idag forsa iväg mängder med vatten, förorenat med tensider från tvättmedlet. Det borde jag känna obehag inför. Mitt tvättande skitar ner något annat, något mycket större.

Nu blev det jobbigt. Ska jag kanske strunta i att gå ner i tvättstugan?

Det är som med etik i stort. Ytterst handlar det om att sträva efter att vara den människa man vill vara. En människa som kan stå framför spegeln och se sig själv i ögonen. Dit kommer man inte om man inte då och då ställer djupare frågor till sig själv; tvingar sig att tänka ett varv till. Som om vad en dag i tvättstugan egentligen kan innebära? Eller?

Men, hur det än står till i världen, så tvingas jag då och då att tvätta min smutsiga byk.