Vi blir aldrig färdiga

Gårdagens blå himmel, har blivit utbytt mot skyar av det mer gråa slaget. Konstaterar detta utan att bli upprörd. För är det något här i världen som vi absolut inte kan påverka, så är det vädret. Därför accepterar jag denna gråa, något ruggiga dag. Det är en konst att undvika känslosvall över det som inte går att påverka, typ vulkanutbrott på andra sidan jordklotet eller att universum utvidgas och skapar allt mer tomrum. Går man omkring och oroar sig över sådant, är det lätt att livet till slut enbart består av oro. Detta betyder ju inte att vi ska gå omkring och ständigt vända bort ansiktet och skita i allt. För det finns ju så mycket vi måste bry oss om. Som när medmänniskor far illa, i stort som smått. Vi ska odla vår förmåga att känna in en människa, träna upp den, för empati är inget vi föds med, det är något vi förvärvar genom flitig träning. För det är ju så – vi tappar inte energi eller kraft genom att se en medmänniska. Vi förlorar inget. Istället fyller vi på mer energi när vi blir empatiska. Vi växer av snällhet. Personligen tror jag att det inte räcker att enbart vara inkännande i våra tankar. Det krävs även handling, att vi visar det.

Vi slutar aldrig att utvecklas som människor och på vårt yttersta kommer vi att inse att vi aldrig hann bli färdiga. Det ligger en utmaning i detta, att på vår resa ha en vilja att bli en bättre människa. Både som ett eget projekt, men även för våra medmänniskor, våra vänner, vår familj och gentemot den vi säger oss älska lite extra. Det är en utmaning som ofta sker i det lilla. Det kan börja med att vi lovar oss själva att bli lite modigare, att våga säga vad vi tycker och känner, att inte vända bort blicken när vi ser någon bli illa behandlad, att inte döma andra människor utan att egentligen veta något om dem. Precis som en idrottsman kan utvecklas genom genom hård träning, kan vi människor skörda segrar genom personlig utveckling.

Men för att någon utveckling kan ske till det bättre, måste vi klara av att ta emot kritik. Utan kritik utifrån, så kan vi omöjligt se och förstå vad som ska förändras och då står vi kvar på samma ställe och trampar vatten. Onekligen finns det människor som inte vill eller vågar förändras. Det kan bero på olika saker, men grundläggande handlar det om rädsla skulle jag tro. Istället för att känna in andra människor och försöka förstå vad som rör sig bakom deras ansikten, så söker de strid och buntar ihop dem i gruppen av ”dumjävlar”. En grupp som med tiden kan bli stor; rent av så stor att man tror sig vara den ende kloke kvar här på jorden. Men vi ska inte glömma bort att vi alla är ansvariga för vår egen dumhet och okunskap; för våra attityder och åsikter. Målar man in sig i ett hörn, så får man till slut sitta där i hörnet och försvara sig mot världens alla dumjävlar. Och det är tragiskt, men det är nog vanligare än vi tror.

Det är hockey-VM. Jo, jag har kikat på Sveriges matcher. Jag har blivit oppstillt på TV-idrott. Mamma vurmade för skidåkning och slalom, medan pappa mer gillade fotboll och ishockey. Jag satt med och tittade och började tidigt att gilla den kittlande spänningen när det skulle avgöras i slutet. Det jag lärde mig som barn, tog jag med mig in i vuxenlivet. Men hemma i Baklandet fanns det några figurer som totalt struntade i allt som hade med sport att göra. En av dem var morbror Arne som mest satt i soffan och sov, medan vi andra skrek och hejade. Det var någon gång under 70-talet som vi satt och tittade på hockey-VM och morbror Arne var för en gång skull vaken. När Honken gjorde en av sina strålande benparader, satte han sig upp och pekade.

”Jävlar han räddade med stöveln!”

”Stöveln”, sa pappa. ”Det är ju för tusan benskydd han har på sig.”

”Jaså”, svarade morbror Arne och lutade sig tillbaka. ”Fast nog ser det ut som stövlar!” Det var enda gången jag hörde honom kommentera en sport överhuvudtaget. Däremot kunde han tala länge och ingående om hur man slipar en yxa.

Kent Lundholm