På en parkbänk i centrum

Hamnade på en parkbänk i centrala Umeå. Skulle vila benen en stund. Intill slog sig en pratglad dam i sjuttioårsåldern ner och började leta efter något i sin stora handväska. Hon pratade hela tiden, med mig, med folk som passerade, med hela världen, men kanske mest med sig själv. Till slut hittade hon en parfymflaska, vars sötsliskiga innehåll duschades över hela hennes kropp, en del även över mig och de som passerade på gågatan. ”Jag måste ju lukta gott ifall någon karl kommer och stöter på mig”, sa hon och fnissade flickaktigt. Jag vågade inte vrida mitt ansikte mot henne, knappt röra mig, tror jag höll andan en dryg halvminut. ”Förresten jag vill då inte ha någon karl”, fortsatte hon. ”Dom är mest till besvär. Å va tusan ska man göra med dom? Dom klarar ju inte ens av det enklaste!” Det var när hennes kompis dök upp, som det blev lite väl påfrestande. En stappelbent kvinna med håret på ända. ”Har du sett nåt intressant”, sa den nyanlända. ”Nä, här finns bara skrot”, sa damen med parfymen. Det var då jag drog, bortöver.

Jo, det var en kvävande värme inne i centrum. Det var som om luften stannat upp mellan byggnaderna. Tog cykeln och trampade mot Haga, Sandbacka där luften kändes renare. Det var där jag blev bjuden på kaffe. Vi samtalade en hel del om en erfarenhet vi delade; om sådant som kan verka obegripligt för andra.

En man på flykt.