Kortlivade reinkarnationer

En aning öm i skinnet, särskilt på flinten trots att jag under gårdagen bar hatt.  I varje fall till och från. Det måste ha varit en tropiskt natt, då temperaturen är styva tjugo grader dygnet runt, för jag svettades trots att alla fönster stod på glänt. Nu är det fortsatt blått och sol därute. Passar bra då jag har för avsikt att senare under dagen besöka Backenfestivalen; härligt med musik och underhållning på promenadavstånd. Det är ett arrangemang av några som kallar sig Gatans folk. Det som började i det lilla för några år sedan, har nu svällt ut till något att ta på allvar. Massor av band och enskilda artister som ställer upp. Mer sånt i vår stad.

Nu över till något helt annat. Det sägs att varje atom i oss tidigare har passerat genom flera stjärnor och varit en del av miljoner organismer, innan de landade i just dig och blev den du är. Några av dina atomer har kanske varit i någon av de grekiska filosoferna, varför inte i Jesus och Buffalo Bill – men vi får även räkna med att vi bär på någon atom som varit inne  i Hitler och Stalin. Vi är helt sonika en del av alltet – vare sig vi vill eller inte. Vi är i det stora hela inget annat än kortlivade reinkarnationer. Dagen vi kastar in handduken, så lösgör sig våra atomer och ger sig ut på en resa för att komma till användning någon annanstans – kanske som en del i ett löv, en daggdroppe, get, daggmask eller rent av i en annan människokropp. I övrigt blir det inte så mycket kvar av oss. Möjligen att man får bli en fossil – fast den chansen är mycket liten. 99,9 procent av alla levande organismer blir inte fossiler. Nej, vi försvinner, blir upplösta, utan att lämna några spår efter oss.

Deppigt, eller hur? Är det då man ska drämma till med fånga dagen, eller lev i nuet, var lycklig. Ni vet de där lite neurotiska hejaropen som kommer från de som blir oroliga när folk är lite deppiga; de där som anser att sänkt stämningsläge beror på svartsyn. Alla nedstämda får helt sonika skylla sig själva. Äsch, ibland är det bra med lite tungsinne som tvingar en att reflektera över sakernas tillstånd. Då har man något att jämföra med. Man behöver inte vara så förbannat lycklig hela tiden.

För övrigt tror jag inte att Gud byggde världen med enbart raka linjer. En sak till: det behövs inte många ord för att närma sig en annan människa.