Allt stannar i mitt huvud

Solhetta – och den tåla jag numera inte så bra. Blir yr, får huvudvärk och efter en halvtimme kokar fläsket.

Ibland avundas jag de som är öppna, kontaktsökande och som utan besvär kliver in i kretsen av okända människor och diskuterar allt från priset på mjölk till livets uppkomst. Mitt sinne är däremot inåtblickande, mot min inre värld. Inne i min skalle för jag ofta spirituella samtal, löser problem, genomskådar skitprat som folk kastar ur sig. Men jag jag förmår mig sällan att öppna käften och säga emot, möjligen att jag deltar i samtalet om hur maten egentligen smakade. Istället försvinner jag in i mig själv och skapar vackra bilder av mina intryck. Så vill du verkligen veta vad jag tänker: Fråga mig!

Jag är också rysligt känslig för yttre stimuli, vilken kan göra att jag lätt tolkar beteenden allvarligare än vad de är. Men det blir lätt så ifall man reagerar på nyanser med stor känslighet. Om det dessutom är så att jag har svårt att verbalisera dessa känslor, så fylls min skalle med än fler reflektioner som ska bearbetas in i minsta detalj. Det då jag tappar orden, men håller istället på att explodera av tankar, som sedan övergår i grubbleri. Medan andra blir känslosamma och utåtagerande, blir jag isande kall och tyst. Utåt sett, alltså.

Det kan vara en förklaring varför just jag blev författare. Allt detta reflekterande inne i mitt huvud får då komma ut som skrivna ord. På så sätt kommer jag åt mina känslor. Jag brukar ofta gråta när något tragiskt händer i mina romaner, lika ofta som jag tokskrattar när någon av mina karaktärer klantar till det.

För övrigt är skrattet ett andligt sätt att komma nära andra människor.

Läs mer i ämnet i min bok ”Spring Kent, spring!”  >>> BESTÄLL

”Spring Kent, spring! är Kent Lundholms femte bok. Den klibbar sig fast, tränger in under huden och drabbar med full kraft.”
Yvonne Rittvall, Folkbladet