Jobba i ett ställverk

Vaknar till en grå septemberdag. Inget jag kan påverka. Det har gått sex dagar sedan jag senast skrev i bloggen, men faktum är att jag mått så illa under omställningen till den nya medicinen att jag inte orkat tycka till om något, än mindre skriva ner det. Lika illa har det varit med mitt litterära värv, där jag igår räknade ihop till tio meningar under de gångna veckorna. Med den takten lär det ta tio år att skriva färdigt romanen och då torde jag ha glömt dess början när jag kommit till slutet. Nu sitter jag här med en balja hett, starkt kaffe och försöker kvickna till.

Det är i de sociala medierna som det mesta ska ske – sägs det i varje fall. Jag personligen försöker nå arrangörer och läsare via min webb och en facebook-sida och det har jag gjort med viss framgång. Men om det ska bli några bokningar så sker det till 80 procent via informationsbrev direkt till arrangören och/eller genom ett telefonsamtal. Resterande sker via kontakter. Det jag lägger ut på FB och webben fungerar mer som upplysning. Har sedan nåt år varit med på en sajt som heter LinkedIn där man bygger nätverk, sedan är det nån databas som regelbundet tipsar om jobb som skulle passa mig. Trots att min profil starkt lutar åt kultur i alla dess former, får jag de mest märkliga tips. Idag förslog den att jag kan söka jobb som ”Utvecklingsinriktad bullerutredare”, ”Byggledare”, ”Konstruktör av elkraft och ställverk”. Säger bara, oj vad jag skulle ställa till det i ett ställverk.

Budgettider. Regeringen har så smått börjat återställa den välfärd som så effektivt raserades av alliansen. I morgonens TV-debatt körde moderaten sitt mantra, den enda lösningen på alla problem: ”Sänk skatten!” Jag fruktar den dag när alliansen tillsammans med SD ska styra vårt arma land. Sänk skatten, öka klyftorna, försämra för sjuka och arbetslösa. Så kommer det att bli.

För övrigt så sker det ingen utveckling utan rörelse – framåt.