Ihåliga minnen

Uppe vid halv fem, mosig och med huvudvärk. Sovit i min obekväma skinnsoffa, vilket känns i kroppen. Tog morgonmedicinen och började att skriva på min nya roman och det har hittills blivit två sidor. Min dotter Hanna kommer och äter pizza med mig vid middagstid. Trevligt. Sedan ska jag försöka att få klart med datum och tid för två föreläsningar på ett behandlingshem i inlandet.

Jag har skrivit om det förr, men det tål att vi påminns om det igen. Detta med våra minnen. De fungerar ungefär som när polisen frågar ut tio vittnen vid en trafikolycka och i slutänden får fram tio olika versioner. Antingen ljuger en del av dem, andra har lagt till det de missat, några drar ifrån eftersom de blivit osäkra om vad som egentligen hänt. Sanningen är relativ. Våra minnen måste korsförhöras och vi måste lyssna och se  efter de logiska luckorna. Dessutom förhåller det sig så att ju oftare vi plockar fram ett minne, desto mer förändras det och kan ibland förvandlas till något som inte går att känna igen.

Nä, nu ska jag jobba igen.

För övrigt är det ingen än du själv som kan formulera livets mening.