Läser i gryningen

Klockan är snart sju och jag har redan hängt över mitt korrektur i två timmar. Är som klarast i skallen tidigt om morgonen, fram till typ tiosnåret. Då krävs vila och avledning i form av att glo på någon usel TV-serie. Hoppas på fint väder. I dagarna två har jag tagit promenader i det bleka, men livgivande, solljuset och blivit så uppiggad att jag kunnat glo på korrekturet ytterligare några timmar. Men efter middagen lägger min stroke- och Adhd-hjärna av. Lyset släcks. Noll fokus, minimal koncentrationsförmåga.

Igår var många ut på kyrkogårdarna och tände ljus på sina älskades gravar. Ser bilderna på sociala medier. Jag har aldrig varit någon gravmänniska och har inte besökt någon enda grav de senaste trettio åren. Det betyder inte att jag glömt alla dessa döda, men jag tycker mig vara hos dem ändå. Varje dag, i mina tankar, i de texter jag jobbar med. Likadant är det med min hembygd. Där är jag varje dag och traskar runt bland mina minnesbilder. Jag känner dofter från köket, hör människor prata, hör en hund skälla på avstånd, hör musik och trallar med i signaturmelodin till Frukostklubben.

För övrigt är jag glad över att Skellefteå AIK börjat vinna igen.