Att sätta gränser

Två tunga dagar. Strosat omkring i långkalsonger och funderat över vad som är rätt och orätt. Klart är att jag under hela mitt liv haft ett djupt rotat rättvisepatos, som jag alltid (ofta) tagit strid för. I mångt och mycket handlar dessa strider om att sätta gränser, att markera ”hit men inte längre”. Men för att våga ta dessa strider krävs det mod, och för våga vara modig krävs det att man vågar visa sig sårbar.

Genom att säga ifrån och våga sätta gränser, öppnar det också dörren till ”min berättelse” som gör en tydligare i konturerna, så att man i slutänden blir värdefull. På så sätt håller man även skammen stången. Det som i början handlade om en kamp mot orättvisor, blir till en kamp för att bli sann. Det är inte så himla viktigt att vara alla till lags, att ständigt vinna andras gillande.

Jag har alltid varit usel på att vara snäll mot mig själv. Men så lärde jag mig redan som barn att jag var Annorlunda, att jag var eljest. Som ADHD-barn hade jag usel motorik och hade svårt att knyta mina skosnören, lära mig att cykla, åka skidor, skridskor och att sparka boll var ett helvete. Efter att ha varit annorlunda tillräckligt länge, började jag tro att det var mitt fel. Sedan kom skammen. De har jag burit på hela livet. Men sedan jag lärt mig att vara sårbar och att sätta gränser har skammen tynat bort. Men det är en ständigt pågående kamp.Tar jag inte strid för de mest påtagliga orättvisorna, så börjar skammen att gnaga på mig igen.

Först efter tredje bytet av tangentbord, så fungerade alla tangenterna. Hela förmiddagen gick åt åka mellan Pig Hill och Mediamarkt med illa fungerande tangentbord.

För övrigt är de kommande två veckorna fullbokade med läkarbesök, träffar med diabetessköterskor och sjukgymnaster.