Tiden tar oss som gisslan

Besöket på bilprovningen förlöpte väl. Det är bara att tuta och köra med Skodan. Gårdagen tillbringade jag på Region Västerbotten och träffade gänget i FoU-panelen som består av oss som lider av någon form av psykisk ohälsa. En viktig kunskap och erfarenhet. Det har har varit kul att friska upp minnet från tidigt 90-tal då jag pluggade kommunikationsvetenskap. Man måste ha en hum om forskningens metoder, ifall man ska kunna hjälpa unga forskare på traven.

Vi avtackade Karl-Anton Forsberg som varit chef för Socialpsykiatriskt kunskapscentrum och även ledare för ”Panelen”. Kul och kunnig man.

Idag har jag tre vårdtider att passa. Vid åttasnåret blir det omläggning av såret på mitt långfinger, en halvtimme senare ska jag lämna prover. Sen hinner jag hem för att kika på skidåkningen (långa sprintstafetterna), för att vid 14.00 återvända till Tegs HC för att träffa sjukgymnasten. Hem och sova. Imorgon bitti ska jag träffa diabetessjuksköterskan. Fredag: apoteket. Helgen ledig – då ska vi försöka jaga rätt på en bil åt Lena.

Kan tiden ta oss som gisslan? Ja, om vi lever under ständig stress, då almanackan är fullspäckad, månad efter månad, år efter år, kan upplevelsen bli att vi lider av kronisk tidsbrist. Vi rusar mellan olika mötespunkter för att inte komma försent och i den brådskan hamnar vi ständigt på fel plats och allt som ofta vid fel tidpunkt. Inte ens Nuet får plats i våra liv – ja, till slut får vi själva inte plats i våra liv.

Vi skyndar vidare och drömmer om det lugna liv vi ska leva när vi väl hunnit med allt. Men i själva verket har vi förlorat känslan för långsamheten. Faktum är ju mer vi skyndar, stressar, desto mindre får vi gjort. Vi slutar prata, vi flåsar mest. Det är ju inte ovanligt att kroppen och psyket börjar reagerar om vi ständigt upplever stress. En del går in i väggen, somliga tvärdör, andra drabbas av värk, en del får ont i levern efter att försökt hitta lugnet i brännvinet. Kroppen och hjärnan ”drabbar oss med åkommor”, för att säga till oss att sänka farten så att vi får en chans att se den värld som finns kring oss. Lever vi i ett allt för högt tempo är det lätt att vi inbillar oss att VI är världen, att allt det andrar cirkulerar kring oss.

För övrigt innebär relationer inte en massa krävande prövningar – de innebär istället ständiga utmaningar.