Dagarnas stilla mummel

Dagarnas stilla mummel. Ibland får jag intryck av att tiden står stilla. Vilket är helt fel. I skymundan, och lite fegt, rusar den fram. Den utmätta tiden springer mot vägs ände. Vill bromsa, å andra sidan också hinna med för att till fullo leva livet.

Den senaste veckan har jag suttit hukad över slutkorrekturet till min kommande roman ”Män som spelar schack”. Det är märkligt när man läser texter på djupet, hur många småfel som döljer sig mellan raderna. Nu läser jag och Larry från förlaget texten för sista gången. Hoppas jag. Med hjälp har jag fått till ett riktigt vackert och följsamt språk. Dramaturgiskt är romanen bra uppbyggd. Ändå vet jag att den bara kommer att bli recenserad i Norrland, där jag har mina läsare. Storstadspressen kommer att strunta i den. De har fullt upp med att klia varandras ryggar.

Det man först trodde var en ”musarm”, kan visa sig vara en artros. Har emellanåt en fruktansvärd värk, då inga smärtstillande piller tycks verka. Emellanåt känns det som om kroppen håller på att falla sönder och samman.

Medeltiskatredalen Notre-Dame har härjats av elden. Av de byggnadsverk i världen jag besökt är Notre-Dame ett av de häftigaste. Senaste jag var där klev jag in samtidigt som en kör började sjunga. Efter det hördes stämman från en präst som predikade om Guds godhet. Var det något som forntida byggare kunde, så var det att skapa en mäktig akustik i sina kyrkor (läran om ljud). När kören sjöng fylldes varje vrå av röster – utan att en enda mikrofon eller förstärkare fanns på plats.

För övrigt ska jag åka och inhandla snus. Det är jag ta mej tusan värd.