All världens olycka

Fortsatte igår kväll och nu på morgonen, arbetet med att välja ut de stycken jag betona och läsa under mina framträdanden med ”Män som spelar schack”. Det måste vara korta stycken, som blir begripliga tillsammans med mitt allmänna resonerande. Sen får jag ju inte avslöja utgången, inte heller de avgörande partierna i romanen. Det tar tid. Är genomblöt av svett.

Måste ut och överlämna ytterligare en bok; till en man som sysslar med film och som gillar mina romaner. En gång sa han: ”Flertalet av dina böcker är skrivna och klara för filmen. Du skriver i scener, har känsla för det dramaturgiska, och har intressanta karaktärer.” Hade ju hört detta från fler. Dessutom hade jag en fallenhet att skriva filmmanus. Levererade säkert ett 30-tal novell- och kortfilmsmanus till Film i Västerbotten som lockade ett flertal regissörer och producenter att filmatisera några av dem. Men mellan 2003-2006 drogs jag på allvar in i filmbranschen. Min roman ”All världens lycka” (2003) skulle bli en TV-serie på 3×60 minuter.

Jag skulle skriva manuset, medan Kjell-Åke Andersson (en riktig tungviktare) skulle regissera. Vi hade fått tummen upp från chefen för SVT Drama, Daniel Alfredsson. Jag förstod aldrig vad som hände. Hade slitit ont, åkt mellan Umeå och Stockholm för att med Andersson fila på manuset, suttit upp om nätterna och skrivit, druckit för mycket, jobbat heltid som pressinformatör på länsstyrelsen, varit pappa och make.

En dag ringde, nån gång under 2006, regissören och skrek i luren: ”SVT Drama håller på att falla sönder och samman. Ekonomiska problem. De har bytt ut personalen och de nya jävlarna känner inte till vårt projekt. Det är bortspolat, försvunnet.” Jag höll på att svimma. Men manuset var ju klart, regionala finansiärer var fixade – och alla ryggdunkar jag fått under resan, betydde de ingenting?

Det blev tomt omkring mig. Regissören slutade att svara i telefon och på mejl. Jag hade ingen att vända mig till. Jag hade satsat en hel del personlig prestige på filmprojektet, vilket gett mig en del fiender. Ni vet såna typer, som piggnar till när det går dåligt för andra.

”De människor du trampar på vägen uppför trappan, ska möta igen på nervägen.”

I rask takt fick jag diabetes, förlorade jobb och familj, sjönk ner i en djup depression och ville dö, blev tvångsinlagd på psyket och fick diagnosen bipolär sjukdom typ 1. Sen dog pappa. Och TV-serien åt helvete.Filmen som skulle ge mig fler fötter att stå på i mitt författarskap, en bättre ekonomi och fler läsare, var bortblåsta. Det var en historia som få på psyket ville tro på. En psykolog menade att det jag sysslade med var att fantisera och dagdrömma. Det jag berättade kunde omöjligt ha hänt på riktigt. Det var nära jag slagit honom på käften. Inom psykiatrin kan man då och då stöta på personal som själva borde vara tvångsinlagda.

Efter den erfarenheten av filmbranschen, skrev jag inte ett enda manus till. Vet inte hur jag skulle göra idag om chansen återkom? Tror nog att jag skulle lämna ifrån mig skrivandet till yngre förmågor. Möjligen att jag skulle verka som nån slags konsult. Det är ju trots allt min berättelse.