Underskattad kvinna

Trampar henne i hälarna när hon hasar fram längs Lyckseles gator. Det är sent 40-tal. Följer henne till Tannen när Lycksele IF kvalar för en plats i Allsvenskan. 9000 på läktarna. Men ”tvärränderna får storstryk. GAIS är numret större. Hon hoppar på stället, jublar med armarna över huvudet. Sedan står i skuggan och hör henne prata om sitt öknamn med prosten Berlin. ”Jag het int Duva, jag het Nilsson, Ester Nilsson”.

Det är en märklig upplevelse att krypa under skinnet på en annan människa; att försöka förstå hur på djupet tänker och resonerar. Detta utan att känna henne personligen. Sammanlagt har jag pratat med henne ett par minuter nån gång på 70-talet. Då jag var en finnig tonåring. Nu skapar jag en bild med hjälp av släktforskningsdata, gamla kartor, intervjuer med de som jobbat på de ålderdomshem där Ester bodde sen 1929 och fram till sin död 1985. Men om hennes första 30 år finns inga levande vittnen kvar. Lycksele kommun hjälpte mig att rota i fattigvårdens arkiv. Fann uppgifter om skolgången och faderns märkliga ansökningar om plats på ålderdomshemmet i Lycksele. Stora luckor i hennes liv som jag ska fylla igen genom att ”tro mig veta” vad som hände. Alltså, fiktivt berätta om hennes liv.

Fram växer ett märkligt livsöde. Hon blir kött och blod, hon talar till mig, visar mig vägen. Följer henne på mängder av av jordfästningar, bröllop, dop, möten, tingsförhandlingar, teater- och biobesök, fotbollsmatcher, längdskidåkning. Hon växer. Från att ha varit ha varit rädd för sin egen skugga, blir hon orädd, nästan gränslös, då hon bjuder in sig själv på alla dessa arrangemang. Egentligen känner hon inte så många, i varje fall inte på djupet, men alla i Lycksele med omnejd känner Ester Duva. I I varje fall tror de det. Men maken till underskattad kvinna har jag aldrig stött på. Denna hånade kvinna, var mångdubbelt smartare och mer beläst än alla belackare – ihop.

Jag minns skrivandet av romanen ”Konungarnas konung från Baklandet”, den biografiska romanen om Valfrid Johanssons liv, som slukade tre år av mitt liv mellan åren 2003 och fram till utgivningen 2006. Arbetet med den romanen påminner mycket arbetet med Ester-romanen. I Valfrids liv fanns stora luckor vad gällde fakta. Fick gå efter min inre kompass och tack vare min empatiska förmåga kom jag ganska nära sanningen. Många kände igen honom i min text. Men pressen är större med Ester-romanen. En hel stad som har 8000 bilder av Ester. Många sprungna ur skrönornas värld. Samma historier som varierar en aning. Ofta lustiga historier om hennes yttre, men få berättelser som handlar om Esters inre, hennes kloka sätt att resonera, hennes orädda förhållningssätt gentemot ”överheten” då hon satte läkare, prostar, häradshövdingar på plats.

Borde gå ut i köket och diska, eller dela mina pillerdosetter, eller åka och köpa snus. Har mindre värk i rygg och nacke sen jag fått smärtstillande medicin. Det är mycket som jag borde. Dock har jag varit ute på dagliga uppdrag, alltifrån gubbfika på Ullas konditori, besök hos kompisar, till att hämta bokpaket på Bussfrakt. Mer pallar inte min rygg för. På måndag ska jag få låna en rollator. Förhoppningsvis ska jag med hjälp av den kunna gå rakare. Utan stöd förvandlas jag snabbt till en ostbåge.

För övrigt börjar det bli dags att boka tid för att skifta till vinterdäck. Om drygt två veckor ska jag till Skellefteå för att genomföra fyra framträdande (fyra dagar i rad), ett par veckor senare ska jag framträda i Lycksele. Då kan snön ligga decimeterdjup längs vägarna. Det är vansinnigt lätt att köra fort och fel.