En nyfiken man

Det verkar vara klart att jag får byta lägenhet efter nyår. En stor tvåa på Sandahöjd, i ett hus med hiss. Hade ju kunnat bo kvar i denna trerummare i hundra år till, om det inte vore för trapporna. Problemen att gå i trappor lär bara bli värre med åren; ju mer som Parkinson tar över i min hjärna, när dopaminet tar slut. Men usch vad jag gruvar mig. Fixar jag den högre hyran, orkar jag packa och röja i förråden? Vad ska jag göra av alla böcker? Jag lämnar något som är bekant, för att gå mot något som känns okänt och främmande, ovant. Trots att jag flyttat 24 gånger.

Min största fiende är oförmågan att ha långtråkigt. Jag har levt hela mitt liv med starka känslor och sökt efter ständig stimulans. När jag inte känner spänning och förväntan, där tempot växlar ofta, så har jag bytt arbetsplats eller rent av bytt yrke. Jag kan ha byggt upp en stor kamratkrets, levt i ett tryggt förhållande, men lämnat allt och alla bakom mig då jag gått vidare, framåt, alltid framåt, i tron att jag då slipper det långtråkiga. Man kan säga att jag själv har format förutsättningarna, vilket gjort att jag varit ointresserad att följa andra i deras spår. Jag har varit värdelös på att följa instruktioner och lyda order. Har bitvis haft svårt att tåla kritik.

Positivt med ett sådant beteende är att jag blivit en nyfiken person och har drivits av visioner. Jag blev kreativ och har utvecklat en förmåga till nytänkande. Jag har varit impulsiv, på gott och ont. Har sällan behövt långa betänketider, då jag hellre har ”skjutit från höften.” Fort och fel – så har det nog blivit en och annan gång. Tror mig vara en rätt så varm och generös person, har även en förmåga att känna empati. Hatar orättvisor. Har varit hyggligt bra på att läsa av andra människor och att kunna se vad andra döljer.

Jag har varit och är en ojämn människa. Kan ha enorma styrkor på ett område, men å andra sidan kan jag knappt slå in en spik eller såga av en bräda. Har ofta/alltid fått 5:a i historia, samhällskunskap, religionskunskap, men 1-2:a i matte och engelska. Det finns en inneboende lathet i mig. Kan jag inte nå toppen, så lägger jag mig på soffan och äter choklad. Har alltid haft svårt att påbörja mina projekt, väntar till sista minuten innan jag skrider till verket. Så har det varit med mitt skrivande. Blotta tanken på att påbörja ett nytt romanprojekt gör fysiskt ont. Blir förlamad. Men väl igång, efter att ha skrivit första meningen, så sitter jag dag och natt i ett par års tid och skriver. Glömmer världen, mina nära och kära. Några månader efter att boken är tryckt och utgiven, kan jag knappt komma ihåg vad den handlar om. Jag är redan på väg in i nästa romanprojekt.

Ja, så rolig är jag. Men så går jag och blir allvarligt sjuk. Livets slut blir plötsligt synbart. Jag är inte odödlig. Jag kan inte längre rycka på axlarna och gå vidare, lämna allt bakom mig och börja om på nytt. Min Parkinson och sviterna efter min stroke och diabetes följer mig vart än jag går. Jag har fått svårare att odla mina dagdrömmar, att leva i mina fantasier. Jag har börjat tvivla på min kreativitet, på lusten att skapa och vara den orädde Kent. Istället har jag blivit skygg och rädd. Ett slags moment 22. För om jag förnekar och undertrycker min kreativitet, så kommer det att tära på livskraften.

För övrigt så är denna blogg skriven helt och hållet av det impulsiva i mig. Skit samma! Det bjuder jag på.