Kväll blev morgon

Igår eftermiddag drabbades jag av den Stora tröttheten. Skulle vila en stund på soffan. Klockan var vid tvåsnåret. TV-apparaten mumlade nåt om skidåkning. Sen vaknade jag vid sjutiden. På morgonen – trodde jag. Kände mig utvilad, vid god hälsa, glad. Började fixa med frukostgröten, tog morgonmedicinen. För att då inse att klockan var 19.00 – på kvällen. Dubbel dos av Parkinsonmedicinen höll mig sedan vaken till tresnåret i natt.

I nattens tystnad packade jag böcker. Tömde hylla efter hylla eftersom intresset varit mycket måttligt vad gäller att komma hit och hämta några finfina böcker. Två av mina vänner hörsammade mitt erbjudande. Har ”tvingat” på min dotter Hanna ett trettiotal böcker. I en liten låda finns en rad odödliga klassiker som jag hoppas att hon en dag läser: Herman Hesse, Robinson Davies, Kafka, Dostojevskij, Strindberg, Torgny Lindgren, Göran Tunström och Slas som exempel. Så nu blir det bokbål i Umeå. Det tar emot att bränna si så där 400-500 böcker. Men vad gör jag? Hela mitt liv har jag samlat på böcker – och läst de allra flesta av de jag ägt. Böcker som format mitt liv, böcker som breddat mitt tänkande och satt fart på min fantasi. De är och förblir mina förlorade paradis.

Nu har jag, som tur är, plats i mitt nya boende för ett hundratal av mina favoritböcker. Om jag blivit tvungen att elda upp alla mina böcker, har det funnits en risk för att jag blivit glömsk i tidens landskap. Det finns ju en minnesbild knuten till varje roman, en handling som fått mig att tänka i olika riktningar, som gett mig kunskap om livet. Många av romanerna minns jag bara vagt och kan bara knapphändigt redogöra för ramhistorien – däremot väcker de mina känslominnen. Jag ”vet” att de var bra vid den tid jag läste dem. Jag kan också koppla dem till den tid och plats i livet då jag läste dem. De har blivit till blinkande fyrar som hjälper mig att navigera på livets hav. Oj, nu blev jag aningen högtravande. Men skrivet är skrivet.

Mitt läsande har med åren förändrats. Från att i unga år ha läst en roman i veckan, året om, så har det på senare år möjligen blivit läst ett par böcker i månaden – samt att flertalet böcker numera är av faktakaraktär eller biografier.Tack vare bokcirkeln jag deltar i, så blir det en och annan roman. Numera räcker inte orken till att både läsa romaner och författa mina egna böcker. Jag har börjat bli ”störd” av romaner med ett ”vackert språk” – det finns en risk att det språket följer med in i mitt eget skrivande. Jag blivit en riktig tråkmåns. Jag läser färre böcker, går nästan inte alls på operan eller på konstutställningar. Den konstform som däremot har vuxit är lyssnandet på musik. I musikens flöde finner jag njutningen och det stimulerar mitt minne. Det får dopaminet att flöda.

För övrigt ligger det i fascismens och diktaturens natur att frukta kreativa människor. I konsten finns ett språk som de fantasilösa stollarna inte kan tyda, omöjligt kan förstå. Därav deras rädsla/hat mot abstrakta konstnärer, nydanande tonsättare och giftiga författare och poeter. Den enda konst som accepteras är de som föreställer ”verkligheten”, det vill säga röda stugor med vita knutar och en flagga som vajar i vinden. Även dikter med grötrim går an. Yes, let´s back to förr i tin …