Jag måste erkänna en sak…

Jo, i kväll besökte jag en basketmatch för första gången på många år. Udominate mot Northland.
Vilken fest och vilket drag! Det här var nåt helt annat än när jag såg Wibax stå och bolla gris mot Thoren förra fredagen.
Nog visste jag om att basketmatcher oftast är stor show men att det var så här stort i Umeå var ändå överraskande. Nästan 1100 pers mötte upp.

Vad ger det här för funderingar?
”Gammla Sporthallen” är den perfekta arenan för bollsporter i Umeå med sin närhet till spelet och sin ”lagoma” publikapacitet.
Vi står med ett svårt dilemma med Excel Arena som ju måste användas men aldrig kommer att kunna leverera samma stämning.

Basket är en sport där mycket handlar om show utanför spelet. Jag köper väl inte just detta rakt av.
Men tidsbegränsningarna i spelet som gör att tempot hela tiden hålls uppe är ett väldigt positivt inslag. Avslutar du inte inom 24 sekunder så är anfallet över. Tar du inte returen så går det åt andra hållet.

En sista sak. På TV har man ofta sett koleriska amerikanska coacher tappa allt och varit nära hjärtinfarkter. I denna match såg man bara coacherna ibland vädjande söka ögonkontakt med domarna som bara viftade lite med ena handen. Lugnt och städat. Spelarna gav ibland ifrån sig ett kort rop men spelade vidare. Ingen tid för protester där inte.
För innebandyns del tror jag att det vore värt ett par studiebesök på basketmatcherna. För det tråkiga med innebandyn och något som sakta men säkert gröper ur publikens tålamod är de ständiga protesterna och de eviga diskuterandet av domslut. Både från spelar-och ledarhåll. Med longörer som följd.

Hur vore det med några slutspelsmatcher i Sporthallen med begränsad tid innan man går över till offensiv planhalva. Och med spelare som koncentrerade sig på spelet och lät domarna döma.