Så konstigt. Julen över. Det går alltid så himla fort. Precis som väntat och precis som vanligt.
Hos oss är julfirandet ändå alltid otroligt utdraget. Oftast tre julaftnar med lite olika familjekonstellationer. Julklappar och julmat varje gång.
Och jädrar vad jag är less på julmat nu föresten. Rödbetssallad och leverpastejtårta har liksom sugit sig in i alla delar av kroppen och gjort mig uppsvullen och väldigt, väldigt pluffsig. Har till det vänt på dygnet och druckit nån form av alkoholhaltig dryck varje dag sedan i fredags. Känns så där.
Men som alla sena decemberdagar så börjar jag så klart nu planera för mitt nya, nyttiga och ytterst hälsosamma liv året efter detta.
Precis, precis som vanligt.

Det var visst sömn som behövdes. La mig nio igår kväll och sov som klubbad till halv sju i morse! Sov så att jag inte ens märkte att Mathias griljerade skinkan igår kväll! Så imorse käkade vi julskinkemackor!
SÅ ljuvligt gott det är.

Köpte världens finaste julgran igår också. Tror faktiskt att det är den bästa granen vi haft nånsin. Ser så där tecknad ut nästan, hypertät.

Ja det närmar sig. Jag vill inget hellre nu än att bara gå in i julsfären och förpassa all annan verklighet långt långt bort.
Ikväll smygstartar vi i alla fall lite enligt traditionen och ska på liten julafton hos min lilla guddotter.
Ska bli jättemysigt!

Jag har tagit i trä, pepprat både höger och vänster axel samt bokstavligt talat bett till högre makter om att vi ska få vara friska hela december. Jag står verkligen inte ut med tanken på att någon ska behöva ligga sjuk just på julafon!

Min lillebror var det synd om ett år, låg i magsjuka hela helgen. Han drack ett halvt glas Julmust på dessa tre dagar och förlorade typ åtta kilo i vikt. Och eftersom precis alla i min släkt är fobiskt rädda för just magsjuka, så träffade han ju ingen heller den julen. Vid närmare eftertanke var det ju fruktansvärt synd om honom!

Jag mår ganska illa idag faktiskt, och har liksom börjat föreställa mig tragedin ifall jag skulle börja spy, säg i eftermiddag.
Hm. Det skulle -med ungefärlig inkubationstid medräknad-innebära att någon i vår familj då kommer att vara sjuk även på julafton.

Det vill jag inte!

Jag hoppas och intalar mig själv att jag bara är trött och att illamåendet beror på magkatarr eller något annat stressrelaterat och hanterbart...

'Mot oändligheteeen! Och vidareee'!

Det är min son det. I insomningsögonblicket.

såg du programmet på trean i söndags om vardagshjältarna? Det gjorde jag. Synd att jag inte hade träffat människan jag träffade idag tidigare-då hade jag nominerat honom.
Han borde ha vunnit ett stort, stort pris!

Jag är praktiskt taget religiös efter mötet med honom. Han är min nya idol!

En ung kille som bokstavligt talat gett sitt liv åt att göra vardagen och livet bättre för ungdomar som i gemene människas ögon kan ses som bråkiga, jobbiga och kanske till och med skräckinjagande. Han tar reda på varför de är det, får dem att inse sitt eget ansvar i sitt handlande och har hjälpt massor med ungdomar till ett bättre liv.

Och det är ju sånt som betyder nåt!

Och det han sa lät så himla enkelt!

'Jag bemöter ungdomarna som vuxna', sa han. 'De kan så mycket idag och behöver känna sig värdefulla och ges ansvar. Det handlar om respekt och att sätta tydliga gränser'.

Han fick mig att förstå vilken resa det är för en människa att lyckas ta sig från krig och elände till skyddade Sverige och varför en del utvecklas till bråkstakar här. 'När man har gjort den resan, förstår du, orkar man inte mer. Man andas bara ut och orken är borta'.

Han jobbar mycket i skolorna.

'När jag kommer in på en skola hälsar jag på alla med ett handslag och ser dem i ögonen och frågar:'Hur är det med dig idag'? Ser jag att det inte är bra så tar vi ett snack direkt och reder ut varför. Ibland kan det sluta med att vi tar en brottningsmatch'.

'Vi måste leva mer med hjärtat.'

Han hade fått rektorn på en skola att vara mer bland eleverna, hälsa på dem på morgonen och prata med dem, se dem.
'Du måste visa dig bland eleverna', hade han sagt till rektorn.
'Hur menar du'? hade han svarat.
Då hade han gett det här exemplet:

'Om du låg skadad eller död här utanför, hur skulle du vilja att eleverna tänkte då? 'Äh där ligger en gubbe som är skadad' eller 'oj det där är ju vår rektor vi måste hjälpa honom'?

De vi känner hjälper vi. Det är ju så.

Han fortsatte:
'vi måste hjälpas åt mer med att uppmuntra det som är bra. Ungdomarna vet vad som är rätt och fel. Fokusera inte på det dåliga. Lös det istället, ta reda på hur det blev så, glöm och förlåt. Gå vidare och se framåt'.

Skulle kunna babbla på om det här mötet i oändlighet! Kanske låter fånigt, men han gjorde ett otroligt intryck på mig. så pass att jag nu undrar om det var en verklig människa jag träffade eller möjligen en ängel?

Vet inte vad som hände i morse. Kände verkligen inte igen mig själv.
Var färdig tjugo över sju och började då plocka ur diskmaskinen(!). Redan där anar man en grov beteendestörning för att vara jag en tisdagmorgon.

Därefter slet jag ut sängkläderna ur vår säng, samt plockade ihop alla smutskläder som som vanligt låg lite här och där, med epicentrum på badrumsgolvet.
Hann städa undan i allrummet-som är mest ungarnas-med allt vad det innebär av leksaker och filmer strategiskt placerade där de är som lättast att nå för dem. Dvs i soffan, på golvet eller bordet.

Jag tog dessutom bort stolsdynorna på köksstolarna och läste tvättinstruktionerna på dessa innan de åkte i tvätten. Jag ställde undan skorna i hallen och var på dagis fem i åtta!

Det är nån form av världsrekord kan jag upplysa om. Åtminstone ett M Lindberg rekord. Detta har ALDRIG i världshistorien hänt tidigare.

Igår var det de stolta tårarnas dag.
Jag är glad att J och jag är så lika. Vi fullkomligt hulkade av gråt! Våra söta döttrar -våra BARN- stod på scen och dansade för massor av folk!

De har gått i en dansgrupp under hösten och igår var det avslutning. De var så söta! Och SÅ duktiga.
Scenen var enorm! Och..ja de gjorde det fantastiskt bra.

Jag kände mig ungefär som i en sån där amerikansk 'We love our country-film' där folk klappar distinkt, hårt och långsamt i händerna, en efter en ställer de sig upp i bänkraderna medans rörda krokodiltårar trillar nerför kinderna.

Ja vi grät ju redan INNAN våra egna ungar stod på scenen dessutom... Jag vet. Både J och jag är nog gjorda av något alldeles särskilt mjukt material.
Men de var så söta! Och det var VÅRA barn.

Lilla farbrorn kommer in till mitt rum på jobbet nästan varje fredag. Han är nästan som en riktig tomte, med egen säck och allt. (Även om den är svart och av plast). Bara luvan som fattas. Och skägget.

Oftast kan jag hjälpa honom och han är så tacksam. Hjälpen består i att han får ösa ner mina slängbara gamla kuvert och vykort i sin säck. Från dem plockar han sedan frimärkena och tar till sin samling.
Som måste vara mycket diger vid det här laget.

Han är så mysig bara! Nyss kom han in här och lämnade ett paket! 'God jul önskar Frimärkstomten'.
Jag ska öppna det till kaffet sen...

'Men mamma, du skulle ju väcka mig'!
Teo viskar i mitt sömniga öra där jag ligger i min säng.
Sätter mig med möda upp och tittar på klockradion.

04.28.

'Men älskade vän det är natt än. Du får sova mera.
'VA?!'
'Ja det är inte morgon än'.
'Men det ÄR lucia idag?'
'Ja. Det är lucia idag'.

Djuuup suck.

Vi somnar om så där någorlunda och en och en halv timme senare ringer klockan. Vi flyger ur sängen alla fyra. Nästan helt utan problem. Vi kommer iväg i tid och Teo är så glad och förväntansfull när han tar på sig sin bruna trikådräkt.
'Det är pirrigt nu mamma, pirrigt i hela kroppen'!

Luciatåget är lika fint som alltid. Teo breakdancar lite på golvet där han sitter och sjunger med riktigt bra i sångerna. Under en av låtarna , mitt i, hör man en annan pojke som tycker att nu sjöng vi väl ändå fel, så här ska det vara och så kör han en bit på en egen vers. Granen håller på att tippa och någon tycker att det känns bättre att sitta i morfars knä.
Och ja. Det är precis så där underbart gulligt som det ju är med små julebarn på lucia.

Sen får vi vörtbröd och julskinka, lussebullar o pepparkakor. Glögg o kaffe.
Helt enkelt en perfekt start på dagen.

Och jag ångrar att jag nånsin tyckte att det skulle bli för sömnigt med en tidig lucia.

Imorgon är det lucia.
Vilket är helt galet. 'Elva nääätter före jul'...
Det som är så galet att det nästan är overkligt är att på Teos dagis ska det vara luciatåg kl 07.15.

Ja men VEM har bestämt denna galenskap?!?!?
Vems barn är uppsjungna och framför allt glada DÅ?!

Föräldrarna på senaste föräldramötet hade i alla fall bestämt fick jag veta av fröken.

Alltså det föräldramöte som varken jag eller Mathias var på. Så vi skyller oss själva. Men kanske hade just våra röster gjort att 'eftermiddagsalternativet' vunnit istället. Om vi bara kunnat vara där.

Så nu ska vi alltså upp i svinkalla ottan hela familjen Sömntuta... Det kommer så klart att vara värt det! Självklart!
Jag skulle inte missa det för allt i världen. Teo har dessutom svitschat från fjolårets tomtemundering till pepparkaksgubbe (behövdes ingen övertalning ens) bara det ska bli kul, att se hur han 'bär upp' den bruna kostymen.

Men ett är i alla fall säkert-ovsett skäl kommer vi, förmodligen båda två, att närvara nästa gång det ska röstas om tidpunkt för nästa luciatåg.

Kanske mutar vi släkten att närvara också...

Igår gjorde jag en 'mamma'.
Min kära mor är lite förvirrad emellanåt -liksom jag- och ibland är vi ofantligt lika.

Vi var på Barnens hus för att byta några födelsedagspresenter till Wilma igår kväll. Jag hade behövt mat i typ fyra timmar och gick sannerligen på sparlåga. Dessutom var det massor av folk, och mitt i detta inferno skulle jag ta beslut också.
(Jag behöver ett försvarstal).

Ja. Efter bytet bad jag Wilma gå ut till Matte som väntade utanför med Teo för jag skulle köpa en grej till henne från morfar också, som hon inte fick se.
'Var är pappa då'?
'Jo men han sitter i vår bil därute, det står ju XXXYYY på bilen vet du'?
'Ja. ok'.
Hon gick.

När jag är klar går jag också ut. Men ser ingen bil. Eller, jag ser ju massor av bilar men inte vår.
I en millisekund blir jag irriterad och tycker att 'det är väl höjden att börja cirkulera runt på parekringen NU när jag när som helst kan komma ut här, med en massa påsar'.

Men så tycker jag att det vore konstigt om de bytt parkeringsplats, eftersom vi fick en ruta nästan precis vid ingången. Men VAR ÄR DÅ BILEN?!?!?

Jag känner hur jag stirrar och vrider huvet åt alla håll. Men jag ser den verkligen inte. Börjar gå förstrött åt hållet där den borde vara, vänder igen, tillbaka.
Men nä. Ingen bil.

DÅ kommer jag på att vi för typ en timma sedan varit och lämnat in silvriga Tryggafamiljekombin på service och att den bil jag SKA leta efter absolut inte är den utan en blå skruttig 440...

Det var länge sen jag kände mig så urbota dum!
Och i bilen satt familjen och log milt. Allihop.
Mathias frågade försynt
'Är du släkt med din mamma eller'?

Sjuveckorshostan . Har du hört talas om den?
Det hade inte jag förrän Wilma fick den förra sommaren. Och nu är jag själv rysligt medveten om vad den innebär.

Det är ungefär så här. Jag går upp på morgonen och förutom att jag är astrött så har jag en helt ok dag, hostar till nån gång sådär, när man dragit i sig kall luft eller så. Men. Ja helt överkomligt.

Sen går jag och lägger mig vid halv tolv snåret eller så och då börjas det.
Hostningarna vill aldrig ta slut.

Igår tänkte jag inte ge mig, vägrade gå upp ur sängen. Brukar annars göra det och dricka vatten och ta hostmedicinen med röd triangel och samtidigt försöka att inte väcka upp nån.

Tänkte att jag skulle prova att sitta och sova.
På dagarna går man ju oftast upprätt och eftersom det är lugnt på hostfronten då, tänkte jag, så är det kanske huvudet i förhållande till resten av kroppen som liksom är problemet. Mer 'huvet upp o fötterna ner' ungefär.
Så då SATT jag och hostade ett tag istället...

Jag testade också varianten-den här var helt ny för mig- jag BESTÄMDE mig för att helt enkelt inte hosta en enda gång till. Liksom med viljans envetna kraft bara sonika sluta!
Det gick ungefär lika bra som det går att sluta hicka på beställning.

Så det slutade som vanligt. Jag var tvungen att gå upp, dricka, ta en sked Cocillana hostmedicin och en Bafucin och sen vänta tio minuter till. Så lugnar det sig.

Det är då jag i mitt stilla sinne undrar-varför tog jag inte hostmedicinen INNAN jag gick och la mig från första början?

I fredags fick vi abrupt veta att Teo ska byta avdelning på dagis. Detta efter jul. Dagisköerna är som bekant långa och tydligen extremt långa i vår lilla by. Så man har beslutat att efter jul ska tre barn från Teos nuvarande avdelning flyttas över till en annan, med lite äldre barn, för att kunna ta in tre nya småttingar.

Vi har inget emot det. Förutom att vi gärna föredragit att bli informerade redan i diskussionens början.
(Kommunikation! Varför är det så svårt)?

Nåväl. Det blir garanterat jättebra för Teo som tar med sig två av sina jämnåriga kompisar också.

'Hur tycker du att det blir då, att flytta till Regnbågen'? Undrade mamman o pappan i morse
'Det blir bra', sa Teo med ett leende, 'för de har en riddarborg där'!

I morse pratade jag lite med en fröken igen kring det här och Teo avbröt då mitt i och sa
'Ja mamma när du berättade det för mig så blev jag då full med skratt i hela kroppen'

Tjejernas kväll var det igår. Först Wilma och hennes kompisar som med beundransvärd intensitet och förvånansvärt textkunnande skrålade till Värsta schlagern och Jag ljuger så bra. De käkade pizza och fnittrade som värsta tonårsbridsen i köket.
De är så stora nu!... (sade den gamla modern med ett uns av sorg i rösten)

Både jag och Matte upptäckte hur enkelt det plötsligt blivit med de här kalasen nu när föräldrarna inte behöver ordna fiskdamm och Sätt knorren på grisen. Nu var det mer fråga om försynta frågor som 'Är det nån som vill ha mer Cola' och 'Har ni tid för lite mat'?
Frid.

Sen blev jag kär igår. Eller det har jag i o för sig varit under alla finalveckor med Idol. Men igår var det galet påtagligt. För jag har en ny idol i mitt hjärta.
Amanda Jensen. Hon är den häftigaste, coolaste, skönaste, absolut bästa tjej jag sett på länge.
Att dessutom göra en av mina favoritlåtar Suspicious Minds så bra att jag likt Kishti var tvungen fälla en tår igår är galet men sant.
Och det var skönt att hon kom tvåa. Powerballader är inget för henne. Det är det däremot för Picasso. Hon är ju som en svensk Celine Dion! Jädrar vad hon kan sjunga! Hennes lättrörda familj med pappan i spetsen gjorde att jag även där var tvungen att gråta en skvätt. De var ju så himla stolta!

Två blondiner i stora Globen...
Jag körar gärna med Kishti igen: Go girls!

Har precis fikat lite med några arbetskamrater. Det var fnittrigt värre. Ett sånt där fnitterifnitter som liksom sprider sig. Och som börjar av egentligen ingenting alls.
Mer ett Nu-är-veckan-snart-slut-och-helgen-börjar-fnitter.
'Jag har nog fått fredagshjärna' som en nyss sa mitt i allt fniss.

Och det är ju lite så. I morse var det en annan här på jobbet som sa att han redan tagit helg.
'Redan?'
'Ja men det är ju fredag'!

Det var visserligen skämtsamt sagt, men lite allvar ligger det ju i det där. För det är en viss stämning på fredagar. Särskilt efter lunch.

Alla är mer eller mindre trötta. Telefonerna ringer mindre och per automatik kan man därför trappa ner en aning på arbetet och därmed också koncentrationen. På-jobbet-hjärncellerna går i vila. 'Det jag inte hinner idag kan jag göra på måndag' är en tanke som nog präglar mången fredagshjärna.

Man planerar hellre inför helgen, byter kanske recept med varann (om man är tjej och typ tretti + i alla fall) och nu innan jul diskuteras gärna vilka glöggtilltugg som är godast till vilken glögg.

Det är mysigt på nå vis.

Igår trollade jag fram middag igen. Jag tycker på allvar att jag är rätt bra på det.

(Det ska jag säga föresten om jag nån gång kommer på en ny arbetsintervju och ska säga tre bra saker om mig själv... 'Jag är en jäkel på att trolla'.
Det måste vara ett ganska unikt svar på den frågan)...

Man tager i alla fall två stycken blivande lunchlådor innehållande spagetti o köttfärssås och hystar ner dessa i en kastrull. Värmes till behaglig temperatur. In med vitlöksbröd i ugnen och häll upp slatten ur rödvinsflaskan sen i lördags. Hokuspokus så har man en relativt trevlig torsdagsmiddag!
Fast 'vi inte har nån mat hemma'.

Och: JA köttfärsen var inhandlad på ICA (dock inte på någon av Uppdrag Gransknings Maxi-butiker) och jag är inte ett dugg rädd.

Torsdagskvällen fortskred med idel ädel fixande till Wilmas fest ikväll och sen var min ork helt slut. Jag virade in mig i en filt och satt o huttrade framför Lyxfällan. Vilka idioter det var med där igår föresten. Jamen: 'Nä, jag hittade inte min internetbankdosa så då struntade vi i att betala våra räkningar'.
I typ ett halvår. Puckon.

Jag ringde J och blev avis på hennes resa som hon ska göra till Kenya i februari... och frös efter det ännu mer. Vid det laget låg jag inlindad i filt OCH duntäcke i sängen. Sen fick jag lite ny energi och dukade och möblerade om vardagsrummet inför ikväll och så blev det sängen igen. Som vanligt alldeles för sent så i morse var jag så trött att jag tjöt.

Avklarade utvecklingssamtal på dagis med 'fröken' nu på morgonen också. Det var kul!
Idel ädel fina saker sa hon om min son.
Då är det roligt.

Jahada. Nog har jag satt mig i samma sits som alltid. Jag tycker själv att jag är ett under av planering och prioriteringar. Det är jag självfallet...men det blir omvänd ordning på allt emellanåt. Vilket gör att jag oftast sitter i skiten vad gäller saker som ska hinnas med i förhållande till tiden jag har på mig att göra dem.

Som exempel nu då så har jag som sagt varit hemma med Teo två dagar. Han har ägnat sina dagar åt att se film och spela dataspel ungefär. Vilket inte kräver mycket inblandning av mig egentligen. Så. Vad ger det mig? Jo oceaner av tid! Och vad har jag då gjort i detta hav? Bakat till Wilmas kalas? Byggt ihop pepparkakshuset? Dammsugit? Eller nåt av det andra som för stunden ligger närmast deadline?

Nä. Så klart inte. Jag valde istället att slå in julklappar. Det som behöver vara klart först den 24:e. Om nån till äventyrs inte hade koll på det.

Det är med andra ord precis som vanligt. För nu är jag i den sitsen att jag ikväll måste baka till släktkalaset på söndag, pga det också städa och dessutom helst duka och fixa helt färdigt inför kalaset imorgon. En lagom stressorm börjar röra sig i magtrakten.

Jag nämnde väl att jag är kontrollfreak också-så jag gör ju helst allt själv...

Kalasinbjudningarna är lämnade. Tio namn. Vi fick ner det till det till slut. Det är svårt för en blivande nioåring att välja bort och välja till. Särskilt när det handlar om kompisar. Det förstår jag. Och det är hjärtskärande. Men alla kan inte komma, så är det bara.

Vi har i alla fall varit o handlat ikväll till Sing-star kal... förlåt -festen, som nu blir av på fredag. Varje unges påse är fylld med godiset som Wilma och bästisen omsorgsfullt valt på affären. Wilma är proppfull av förväntan och har svårt att koncentrera sig på läxor och andra trista måsten. Förståeligt. Hon har lite av sin mammas kontrollbehov i sig och mellan mattetalen frågar hon om jag kommit ihåg den o dens namn och om det verkligen är lika många colanappar i varje påse...
(Hon har lite av sin mors simultankapacitet också)!

Nu ska vi gå och sova. Pronto.

Idag är Teo på dagis igen. Hade ingen feber i morse. Det märks så väl att han är sina föräldrars son. Morgontrött och seg. Precis som sin far. Och mor.
Han försökte till och med fejka lite sjukdom i morse. 'Joo jag kanske inte har feber, men jag käääänner mig dåååålig'. Wilma fnös åt sin klagande bror och sa att han bara låtsades, varpå han blev hopplöst sur-på det sätt han bara blir när någon kommit på honom...

Visst man ska ta barns känslor på allvar, men jag kan intyga att han bara var sugen på en mysmorgon framför Doctor Doc och Barnkanalen.

Han har under veckan mätt sitt sjukdomstillstånd med sina egna händer. I måndags var det ungefär tretti centimeter emellan och i går eftermiddag ungefär fem centimeter. Ju mindre mellanrum desto friskare.

Han har kommit på principen själv och det påminner ju en del om sjukhusens smärt-graderingssticka, som jag aldrig riktigt förstått men presenterats för under förlossningarna... Ja men jag fattar inte riktigt - när VET man att man nått det maximala 10? Hur mycket smärta klarar jag? Och vill jag veta det?

Som sagt jag vet inte, men jag tycker Teos metod är rätt ok faktiskt.
Och han blev plötsligt superduperpigg när han fick veta att alla 03:or på hans avdelning ska få åka till brandstationen imorgon... Inget kan stoppa honom då. Inga mätstickor i världen.

Nu har jag gått emot alla mina tidigare principer. Konstigt vad det blir annorlunda när det gäller en själv... Man är sig själv närmast, så är det bara.
Jag har nämligen alltid tyckt att föräldrar som släpar iväg sina sjuka barn på fotografering borde undersökas. (Har viss erfarenhet av detta i mitt jobb och ibland har det varit helt absurt).
Har då hävdat stenhårt och tyst bakom de 'dåraktiga föräldrarnas' ryggar att herreguud det är ju bara ett KORT!!! Stackars BARN!

Men vad händer när det är årets fotografering på dagis och MIN son är sjuk?!?!?!?!

Ja men gissa.
Och jag är säker på att tre gissningar är två för mycket...

Självklart drog jag iväg honom på det...

Ja men!

Han har ju aldrig varit med förr! Ungen är snart fem år och vi har inte ett enda foto på honom! (Oerhört överdrivet, vi har flera hundra, men inget sånt där fint fotograf-kort direkt-som vi har på Wilma)...

Men han är i försvarstalets namn inte så väldigt dålig. Faktiskt. Ja, han har feber och ja han hostar som det astma-barn han är men som de flesta förkylda ungar är han ändå ganska pigg. Så jag tröstar mitt dåliga samvete med det. (Känner att detta börjar likna nån form av bikt)...

Nu är det gjort i alla fall och vi är hemma igen.
Så nu har vi desinficerat våra händer-man blir rätt nojig när man ser alla varningsskyltar på förskolan om magsjuka...

För ungefär en månad sen pratade jag och grannen om att vi hade varit så friska hela hösten.
Ett par dagar senare blev hennes son sjuk och så blev jag det också.

I torsdags pratade jag med dagispersonalen om att Teo hållit sig mer eller mindre frisk hela hösten. Och att det ju var mer eller mindre ett under.
Idag är han sjuk. Superförkyld med hemsk hosta. Och som bonus är Wilma hängig också och har ont i halsen.

Kom att tänka på en arbetskompis också som en gång berättade om hennes mamma som vid ett overkligt svagt ögonblick önskade sig lite magsjuka eller nåt - för att gå ner i vikt. (Låter som sagt helt makalöst galet). Och vad händer?! Jo några dagar senare får hon fulla munnen med fruktansvärda blåsor som gör att hon inte kan äta alls på flera dagar.

Hmmm.

Fem timmar på stan idag. Resultat: Massor med kassar, ca tretusen spänn fattigare och dödströtta barn. Men nu börjar jag känna mig rätt nöjd. Många klappar klara och ljusstakar, stjärnor och diverse tomtar på plats. Även stjärnan som gör att Wilmas rum påminner om Red light district är uppe...
Har kutat som en galning på eftermiddan inomhus och pyntat där jag kommit åt och Mathias har satt upp ljus utomhus. (I fejkat granris för ingen av oss orkar gå ut i skogen och plocka 'riktiga' kvistar) Så. Jag har nu unnat mig att dra den djupa sucken och slappnat av en stund framför TV:n med lördagsvinet så nu kan det gärna bli första advent. Jag är i fas!