Köksfunderingar

När jag la mig igår-ungefär en timme för sent om man jämför med vilken tid jag borde lagt mig för att få min sköhetssömn- så kändes det som att jag sprungit en mil.
Eller så här: jag tror att det är så det känns, jag har aldrig provat springa så långt.
(läs: länge…)

Men det var som om jag tränat ett ganska hårt pass i alla fall.

Men nä. Jag hade inte gjort vare sig det ena eller det andra.
Jag hade ju "bara stått i köket"!

Jag stod och stekte upp typ en halv gris igår och gjorde efterrätt till… ganska många människor i alla fall (visserligen med hjälp här, men i alla fall. Tack J) och det var tydligen riktigt jobbigt! Inget jag tänkte på när jag var upp i det så att säga, men som sagt-när jag lagt mig. Benen skrek på min uppmärksamhet.

Jag undrar nu om det beror på ett i övrigt ganska stillasittande liv eller om det är åldern eller en kombination av dem båda.

Eller.

Är det möjligen så att köksarbete faktiskt förutom kreativitet, simultankapacitet och tålamod också kräver starka ben?