Hörde rykten om att ingen i UFC:s juniorlag ”orkade läsa” sig igenom mina ”alldeles för långa inlägg”, så… då fortsätter vi väl då,

Av , , 2 kommentarer 22

Hej. Ledsen för igår. Borde förstås ha skrivit något. 

 

Men. 

 

Det har varit några intensiva dagar för egen del. Min närmaste fotbollsframtid har diskuterats – närmast dragits i långbänk – med tränare, rådgivare och annat löst fotbollsfolk. 

 

Det har varit många spekulationer, många frågeställningar. "Vad är egentligen bäst för Erik Löfgren", ni vet, och klarhet bringades inte förrän nu på eftermiddagskvisten då jag mottog ett samtal. 

 

– Du, Erik, vi har valt att satsa på Olof, Jonas, Micke och "Granken", sa Markus Allbäck med sin allra mest pedagogiska Players Manager-stämma. 

 

Jag får nu fokusera helhjärtat på att försöka slå mig in i ett Umeå FC som efter tre raka förluster, åtta insläppta på de två senaste och med en avstannad publiktillströmning får sägas gå som ett kräftskrälle just för stunden. 

 

Östers IF har ingen fantastisk spelartrupp. Visst; räven Denis Velic är en speluppbyggare av god Superetta-klass, Månz Karlsson-Mario Vasilj ett av seriens bättre mittbackspar – men nog log man med några skålpund mjugg i gipan när man i våras hörde om att laget siktade på att ta steget upp i Allsvenskan redan i år. "Den där bonna’föreningen?", tänkte åtminstone jag och log lite som man log åt de där avskärmade indianerna som sköt med pil och båge mot flygplanen. 

 

Men. Superettan är en serie för kollektiv. Lag. Enheter. En serie Ljungskile SK kan bli uppflyttade från. 

 

Och, ja, hur mycket jag än tror på att, säg, Danny är en bättre fotbollsspelare än Freddy Söderberg så fanns det väl inte en enda av de nittonhundranånting på läktarna som ville få det till att Umeå FC var ett bättre lag än Östers IF igår. 

 

Visst; det är hyggligt jämnt i första halvlek, de får ett lättvindigt ledningsmål, vi vinner (precis som nere i Trelleborg) skotten – men över nittio minuter är det ju inget snack om saken. 

 

Idag vände vi blad genom ett långt möte som upptog halva träningstiden.

 

(Om någon fackmannamässig VVS-arbetare skulle vilja ta sig an omklädningsrummets ventilationssystem så vore det synnerligen tacknämligt. Det är uppskattningsvis VM-klass på bastukänslan och man skulle behöva en japansk teveshopskniv för att skära genom den förtätade luften)

 

Därefter gick gårdagsstartelvan ut och nötte, lugnt och metodiskt, försvarsspel genom något form av skuggspel i miniatyrformat. 

 

Vi andra spelade under vår återstående halvtimme. Fem mot fem med mjölksyretempo och tuffa närkamper; så där man som åsidosatt vill ha en dagen-efter-match-träning. Jag själv fick brottas med Simon Mårtensson i några grekisk-romerska dueller och jag tycker, på ett helt heterosexuellt plan, mycket om att brottas med Simon. Han ligger alltid mycket nära kokningsgränsen och är samtidigt, av anledningar jag inte kan sätta fingret på, lagets överlägset roligaste kokare. 

 

… nu är jag en medicinsk och naprapatisk lekman; men Simon har, and I say this with an unblemished record of staunch heterosexuality, sett väldigt fit ut ett bra tag och borde banka på dörren till en startplats. 

 

En annan som tagit o-t-r-o-l-i-g-a steg på träning är Albert Kargbo, ni vet (?); den afrikanske forwarden. När han kom såg han rejält lytt ut i löpsteget och i spelövningarna var han, faktiskt, så pass trasslig både fysiskt med boll och i det psykiska beslutsfattandet att det var som att spela med en man mindre. 

 

Men nu. Jag skulle vilja säga att Albert är den av afrikanerna som verkar mest seriöst inställd till träning – och vilken oerhörd, närmast obeskrivlig utveckling han har fått som tack för det lynnet. Han är urstark i kroppen, snabb (jag såg han sprinta förbi Hampe Wallgren på en löpövning härom veckan!) och numera riktigt läcker i mottagningar, vrickningar och utmaningar – från att vid ankomst varit en ren munsbit för alla försvarare på en-mot-en-övningarna. 

 

Han är ju född -94, så det är ju ingen otrolig Benjamin Button-historia det här egentligen; det är ju fullt naturligt att han tar steg. Men det har gått väldigt snabbt. Det optimala för Albert i dagsläget vore väl att, likt sina sierraleonska anfallsvänner Bangura, Bangura och "Crespo", ha fått spela ordinarie i Division I detta det första året. För som han ser ut på träningarna i dagsläget tror jag han gått in och bidragit på två femmor i många lag i ettan. 

 

Men kanske kan han, kom sommaren, slita sig hela vägen in i vår Superettaelva. 

 

Skador?

Hampe Wallgren hade låtit Lasse Bergman kika på hans knä med en ultraljudskamera. Lasse hade inte funnit något litet foster, men väl en inflammerad slemsäck och, ja, mer gick tydligen inte att se då det fortfarande var för svullet. 

Kalle Morten fick inte träna med boll under vår halvtimme. 

Ali Jasim gick till… nån, för att bringa klarhet kring sin vad. Nu är dock Ali hur som helst avstängd på onsdag. 

 

Kanske leder dessa skadebekymmer till att jag får göra bortaresepremiär. Då är det bara att visa framfötterna; både på den eventuella fotbollsplanen och i bloggform. 

 

Nu ska jag avrunda detta med att sammanfläta två av det svenska språkets allra fulaste termer: 

 

Vän av ordning undrar om det inte är dags att vika in klövarna. 

Du satt i klassrummet och sa, är det här allt det blir så dör jag,

Av , , 4 kommentarer 19

Jens Sjöström var så pass besviken över att jag inte nämnde vårt lilla samprojekt från i tisdags i den krönika som vevades ut i VK idag* att jag kände mig tvungen att kasta ut det här tidigare bortprioriterade utkastet från i veckan: 

 

*= Läste ni den, förresten? Det måste ni gjort? Ni har ju tidningen hemma, ni äldre fotbollsintresserade män som läser denna blogg. Division I:s bloggkonung Bryan Massa har överskriften "Din tjejs favoritbloggare" på sin portal; kanske borde min överskrift lyda "Din tjejs pappas favoritbloggare". Nåväl. VK har inte råd att lägga upp dylikt kioskvältande alster på nätet – men om någon vill tycka till om papperskrönikan via Twitter, Facebook, mejl, smartphone eller kvick lavett på öppen gata. 

 

Det var i tisdags eftermiddag som Henke Sennström ringde upp. 

 

Han frågade ifall jag kunde tänka mig att ställa upp och tillsammans med Jens Sjöström "prata om Fair Play inför elvaåringar på Hagaskolan" under onsdagsmorgonen. Han sa något om att han hade blivit tvungen att jobba även onsdagsmorgonen då bortaresan till Trelleborg dragit över hela jobbtisdagen. 

 

Jag förstod inte så mycket – jag är inte van vid att varken jobba eller åka på bortaresor – men jag tackade på cyklande fot omgående ja till projektet; som den samhällets välgörare och allmänna barnaförebild jag vill se mig som. 

 

Så jag och Jens, hela Västerbottens "Mr. Fair Play", började så smått spåna på hur vi skulle fylla ut de fyrtio minuterna framför klassen. Jens krystade i omklädningsrummet efter tisdagsträningen fram den banbrytande idén "man kanske skulle kunna göra fyra-hörns-övningen" och jag, lyrisk över att slippa hålla en fyrtiominuterslåda till monolog, sken upp i ett "den gamla klassikern!". 

 

Så gick vi hem till varsin kammare för att skriva ihop någonting matnyttigt att ha med sig in till föreläsningen. Jens skulle fila ihop någon lång plädering – jag sattes mestadels på att "ta fram några fyrhörnare". 

 

Men, ja, ni vet hur det blir. Det bjuds på Stockholmsderbyn på teven. Stockholmsderbyn följs upp av Liverpool-Chelsea. När Jens ringde på kvällskvisten för att se hur jag låg till förklarade jag problematiken. "Ser du inte matchen?", frågade jag Jens. 

"Hockeyn?", frågade Jens tillbaka. 

"Hockey? Spelar Sverige idag?"

"Nej. Det är Ryssland mot Tyskland", svarade Jens och förklarade att "behövde något lättsmält", att han "inte ville bli störd" och att han "skrivit flera sidor" och att han känt hur han brusat upp och smattrat ner tangenterna i engagemang för värdegrundsämnet. 

 

Och där satt jag, när kvällen gick mot natt, med en ensam liten framkrystad fyralternativsfråga om en hypotetisk straffsump.

 

Jag vaknade upp i onsdagsottan och formligen slängde mig över datorn för att i cyberrymndens (ordet ”sajber” är, tillsammans med ”vän av ordning” och ett par till, ett ord jag slänger mig med för sällan) alla hörn söka efter en fungerande, pedagogiskt korrekt fyrhörnsövning som tagits fram av någon vars hjärtefråga inom begreppet ”Fair Play” inte är att ”undvika att spara innan stora FM-matcher”. Jag började sedan även skriva ner något om det jag skulle prata om när Jens, efter sin långa plädering, planerat att ”bolla över till dig så kan du väl säga nåt om säsongen ifjol”.  

 

Jag skrev tre rader; ”prata lite om det” och ”säg nåt om att det var ditt bästa fotbollsminne” och väl på Hagaskolan mötte jag Jens som kom med sina utskrivna ark och – hör och häpna – tre Umeå FC-toppluvor som han hade svängt förbi kansliet och köpt. En blå, som han själv tänjde ut med sin imponerande skallbas, och två brandgula till styckepriset hundra kronor.

”Vad tror du om att klippa av tofsen?”, frågade Jens och i det ögonblicket var jag, som vet hur mycket han älskar Umeå FC, helt på det klara med att han köpt tre mössor åt sig själv.

 

Men som den vana föreläsare han är (Jens, Lundström och Vlado höll tillsammans med några UIK-damer i ett värdegrundsprojekt tillsammans med kyrkan ifjol) så var de båda brandgula mössorna köpta för att lottas ut till barnen.

 

Och där stod jag – helt plötsligt inte bara utan någonting att säga; dessutom utan så mycket som en pappersdraperad smörkola att bjuda lintottarna på.

 

Men. Vet ni. Det gick faktiskt bra.

 

Jag höll, när Jens bollade över till mig, en improviserad låda till monolog på, säg, tio minuter. Jag gick igenom fjolårssäsongen (slutsats; ”håll er borta från portvinet, ungdomar”) och drog även en lång, tårdrypande redogörelse för hela min fotbollskarriär där jag lyfte fram hur väldigt mycket jag varit åsidosatt och petad (frånsett när jag var tio-elva-tolv år och snurrfintade folk till yrselattacker) och att mitt nog starkaste fotbollsminne är från en match där jag satt på sidan genom nittio minuter, förlängning och straffavgörande (slutsats i en mening; ”jag är en fantastisk människa, ungdomar”. I två; ”Kanske den bästa”).

 

Jag slängde mig i den improviserade lådahållningen med alla de begrepp och meningsuppbyggnader ni lärt er att älska kanske lärt er att sluta hata; det var ”trassligt” här, det var ett gammalt bortglömt ord där; jag försökte verkligen underhålla lyssnarskaran med alla till buds stående verbala medel – och när krutröken lagt sig hade jag inkasserat ett enda unisont skratt från gruppen.

 

1. Ett. Ett jävla enda. I introduktionsfasen. Medan Jens Sjöström presenterade sig själv noterade jag spridda fniss i publiken samt spridda pekningar åt mitt håll.

Jag tittar reflexmässigt ner på min utstyrsel; den blåa UFC-resepikén sitter som den ska, koftan utanpå hänger precis så att den kommer kunna täcka allsköns olika nervositetssvettningar armgipsledes (”Beakta ordformen armgipsledes. I vanlig text kan den kännas ålderdomlig eller främmande”).

Men i samma stund som Jens bollar över och jag ska till att introducera mig själv, så, ja…

 

”Hej. Erik Löfgren heter jag och jag stängde nyss gylfen”.

 

Efter spektaklet, när jag parkerade cykeln utanför Norrlandsoperan (!) för att svänga förbi och köpa mig mitt sedvanliga säte till helgens operett (eller en biljett till Alkbergs lördagsvevning) slog en känsla mig; det måste vara den där känslan som Karl-Bertil pratar om på juledagskvällen – den ”som goda gärningar skänker gärningsmannen”. Här tog jag en paus i min upptagna vardag (Giffarna tar sig inte till UEFA-cupfinal av sig själva FM-ledes) för att på frivillig volontärbasis föreläsa för städade svenska medelklassungdomar på Fair Play-glid (den farligaste gliden som ännu inte är besjungen av den amerikanska hiphop-sfären). Mina ömma föräldrar får nog något närmast religiöst i blicken när de läser detta; ”Vår son är en god människa”, hummar de unisont framför skärmen.

 

Det ska dock erkännas att jag, som någon sorts betalning, åt den största tallriken med kokt sej, potäter och dillsås det nordeuropeiska grundskolväsendet sett sedan Karelins yngre tonår. Jag minns hur tillbaka på hur man åt torra, rödblommiga knäckebröd; jag minns aldrig något smör, men jag minns att man kunde få sig ett rapp med linjalen ifall man strösslade för frikostligt med aromatkryddan över mackan. Här var det milslånga salladsbarer, på den helt vanliga onsdagen vi besökte hade de dukat upp en liten sidobuffé med ägghalvor och sill – och de bjöd på mjukbröd utan övervakning.

 

Hade jag bjudits på den skolmat som eleverna på Hagaskolan slevar i sig 2012 hade jag varit Christoffer Samba vid det här laget…

 

… eller, ja, åtminstone Luis Morrisson-Derbyshire. 

VF-Coachen-uppdatering,

Av , , Bli först att kommentera 13

Jag tog mig till Gammlia i afton. Det vankades toppmöte i Norrtvåan; och, ja, någon kanske hummar något om att "det var kallt" eller att "det var ju Sverige-Ryssland på teve"* – men lika sant som att bedriva lokalfotbollsrelaterad blogg har sina fördelar** så har det också sina förpliktelser. 

 

*= Jag tycker att det borde vara inpräntat i varje svenskt idrottslynne att aldrig hänge sig åt idrottsevenemang där Staffan Kronwall är delaktig. 

 

**= Allt hänger lite ihop. Fördelen (singular) är nämligen, märkte jag idag efter ett och ett halvt års troget UFC-bloggande, att du kommer in på just toppmöten i Norrtvåan utan att behöva betala entrépeng***. 

 

Mariehem tog emot Skellefteå och jag har ju mött de grönvita ett otal gånger under min tid i UFC-tröjan. Och, tänk; jag har aldrig blivit minsta imponerad av den där Kim Lundmark på topp. Mot oss har han, varje gång jag spelat i alla fall, bara spelat felvänd – fått boll som target och, utan minsta intention att hitta på något, bara rullat den tillbaka. 

 

Kanske är det för att vi har varit för bra i träningsmatcherna; att han blivit för isolerad. Kanske är han UFC-supporter och vill dess mittbackar väl. 

 

Jag har hur som helst tänkt att "bara stå felvänd och passa bollar tillbaka? Den där snubben kan väl inte göra särskilt mycket mål i tvåan" och fnyst åt de som pyntat upp 2 200 000 fiktiva Folkbladet-slantar för honom. 

 

Inte längre. 

 

Han måste – speciellt som min handplockade Crouch-typ placerades på bänken (när tar ’Arry Redknapp över Drängsmark/Ostvik?) i premiären – in i min elva. 

 

Två nya mål idag. Ett enkelt från nära håll då Danne Larsson sick-sackade sig igenom längsmed förlängd mållinje och spelade snett-inåt. Ett andra, 3-1-spiken i kistan, då han serverades en smäcker lyra i djupled av Niklas Wiberg och kliniskt stänkte dit bollen intill stolpen. 

 

Speciellt på hemmaplan kan jag tänka mig att det kommer fortsätta rassla in baljor. En gång sköt han, sugen på ett hattrick, i ett läge där han kunnat spela en lagkamrat till i stort sett öppet mål. Men vem kan klandra honom? För det första har han säkert sig själv i VF-Coachen (ett utbrett problem i Västerbotten bland för skjutglada spelare, antar jag) och för det andra… ja, Mariehem gjorde tre spelarbyten i matchen; men det långt viktigaste skedde i speakerbåset i halvtid. 

 

Vem vill inte göra mål när man får en speakermässig salut i form av en houseslinga som efterföljs av ett "Kiiim SIMSALLABIIIIIM Lundmark"-vrål som måste ekat över hela Gammliahöjden? 

 

Danny satt och mumlade något om att "snart är det jag och Lundmark på topp i FC". Simon Mårtensson satt bakom och nickade instämmande. 

 

Annars? Timothy McNeil är totalt iskall i VF-Coachen-sammanhang så länge Skellefteå fortsätter att missbruka hans bestegenskaper som högerytter. Flyttades inte ens upp på topp under den forcering som borde ha påbörjats efter 2-1-reduceringen. 

 

Min pytsvaktare, Skellefteås Fredrik Enberg, tappar nog förstaspaden efter kvällens tveksamma ingripande då han tappade sin (och min) nolla när han var ute och vevade synnerligen otajmat utanför straffområdet, krockade med min forne lagkamrat Anton Olofsson varpå Fredrik Winka enkelt kunde lyfta in 1-0 i öppen bur. 

 

Trots att matchen var avgjord i slutminuterna satt hela den tvåhundrahövdade läktarskaran kvar på sina platser. Det ska de ha en eloge för. Jag trodde det var en Sundsvallsföreteelse att "gå och varmköra bilen" med flera minuter kvar att spela – men jag har nu sett det mot Hammarby (2-1-underläge och massflykt från läktarna med fem kvar) och jag såg det i UIK:s genomklappning mot Tyresö (var vi kanske sexhundra människor, av dryga tre tusen, kvar till slutsignalen?). 

 

Just Tyresö-matchen, som jag aldrig hittade tid motivation att skriva om tidigare, var märklig. Det måste ha varit ett av Gammlias högsta jubel i modern tideräkning som hördes när Marta namn ropades upp under line-upen. Det dubbla tusental som inte var där mot, säg, Vittsjö skrek i högan sky över återkomsten och de konster de nu skulle få återse för en kväll. 

 

Men när hon, och resten av stjärnspäckade Tyresö förresten, efter en likblek och slö första halvlek började spela ut i andra halvlek och visa upp något som kunde liknas vid damfotbollsgodis; ja – då gick gemene man på läktaren hem. 

 

(En annan fråga var, från min sida, varför man jublade. Okej; jag trodde väl inte att konstgräsmattan skulle vara full i grishuvuden för att hon vid hemkomsten till Sverige valde överlägset penningstinna Tyresö. Nej, grishuvuden är väl lite för sydeuropeiskt. Men någon lokal handlare hade gott och väl kunnat gå in och sponsrat med, vadvetjag, några säckar potäter. Inget hade väl sagt "varför valde du inte Umeå IK?" som att tvingas plocka bort en drös norrländskt egenodlade potäter från hörnflaggan).

 

Det journalistiska arbetet som ligger bakom att Facebook-profilbilda sig fram till nån obskyr ”Louis från Stevenage”,

Av , , 5 kommentarer 18

Vi tar vid där vi lämnade er senast; hängandes över den klippavsats som är "Sanningen Danny Perssons byxnervevning". 

 

Det ska, enligt vår halvhjärtade semiblottare, tydligen ligga en "solklar frilägesutvisning" begraven i historien – fördold av en medial skånsk konspiration. Danny ska, enligt utsago, ha chippat bollen förbi en försvarare – jag citerar – "Adebayor-style" och medelst älgning sedan ha varit på väg att springa sig till ett friläge när en Trelleborgsförsvarare helt sonika slängde ut en väl avvägd näve och stoppade hela spektaklet. 

 

"Jag försökte påvisa bildligt hur domaren drog ner brallorna på oss när det röda kortet uteblev", lyder förklaringen. 

 

Igår spelade icke-startelvan internmatch på Gammlia. Tio-mot-tio på straffområde-straffområdes-yta över tre gånger tjugo minuter. Vi fick till ett hyggligt tempo ändå – även om det med jämna mellanrum blev något sorts inofficiellt distriktsmästerskap i Hawaii-fotboll. Det kändes som att det gav mer, åtminstone, än att komfortabelt rulla ut, säg, ett två-dagar-efter-match-tröttkört Mariehem uppe på Campus. 

 

Stuart stod dock i ena pyttsen – i den pytts där jag tror tolv av fjorton mål tillkom i 7-7-drabbningen; och det… hade väl… hurskajaguttryckamigdiplomatiskt, kanske varit bättre att snöra en festlig frackfluga kring målets överliggare. Eller att vi kanske, vadvetjag, hade kunnat kalla in någon juniormålvakt. Vi kallade ju nämligen in fem-sex utespelare från Tipselitprojektet för att fylla ut tiorna och, förstås, "miljöträna" ungdomarna till framtida a-lagsspelare. Alla ynglingar gick väl in och bidrog på ett föredömligt sätt för att vara sexton år gamla (när jag var sexton satt jag och lovordades för min seriositet när jag inte drack öl på lagfesterna i Division IV); bland annat vevade Axel Fällman in några fina assistgivande inlägg från sin högerflank. 

 

Men vad vi tyvärr mest av allt tar med oss från gårdagens internmatch är att Hampus Wallgren fastnade i konstgräset och att något vreds till i knät. "Det knakade som till tre gånger", förklarade Hampe idag och, ja, man behöver inte vara ortopediskt lagd för att dra öronen åt sig; ty även en enklare lekman förstår att trippelknaken sällan är bra. 

 

Vi får hålla samtliga tummar, knacka i alla närbelägna träbord; men Naprapat Andreas kunde inte utröna mycket idag när knät var så väldigt svullet, men han sa att Hampes ytterst begränsade rörlighet gjorde att han inte kunde utesluta trassel med exempelvis menisken. 

 

Det har annars varit två mycket spännande UFC-träningar. Igår på internmatchen hade vi två av de engelska importerna som bor ute i Holmsund – jag betalar oddset 1,00 på att Berndt Boström har minst ett finger, om inte halvannan näve, i den syltburken – med i mixen. Duktige målvakten Chris Elliot och Sheffield Wednesday-bördige vänsterbacken Nicky Haywood. Men det kanske mest intressanta skedde kring planens utkanter, på läktarna och i tränarbåsen; där en handfull män av utländskt påbrå iförda solglasögon, skinnjackor bidrog till en känsla att varje lyckad krossboll kunde ta en till Al-Ilhal. 

 

Och idag; idag hade vi Luis Morrison-Derbyshire, från Stevenages reservlag, på provspel. Inte nog med att jag en snabb scanning av UFC-truppen visar att jag är en av tre (!) spelare i vår tjugofemmannatrupp som hittills inte fått följa med på någon bortaresa; Luis var – applicera trumvirvel – förstås mittback. 

 

Luis ser ut så här…

… har varit med på Sky Sports…

… och hade, typ, Christoffer Sambas kroppsform;

… och påstår sig – sitter ni ner? – vara född 1994. Nittonhundrajävlanittiofyra. 

 

Han såg – och ni får lita på mig, jag är en av norra Europas bästa lika-som-bär-finnare när det gäller fotboll – ganska precis ut som FC Köpenhamns förre jätte och jättetalang Kenneth Zohore som numera har sin hemvist i Fiorentina; även han född 1994. 

Luis gled dessutom ut från träningen i en sån där helgrå mjukisoverall där tyget ser ut att vara fyra centimeter tjock härlig plysch och ett par Dr Dre-lurar över örongiporna; ni vet – så där som riktiga fotbollsproffs ser ut. 

 

Jag spelade tillsammans med honom under dubbla försvarsövningar; först fyra-mot-fyra mot uppställd backlinje och sen sex-mot-fyra under samma premisser – och vi släppte inte in ett enda mål på säkert tjugotalet anfall. 

 

Och då är ni ändå väl förtrogna med min trasslighet. Applicera den i ovanstående ekvation, så, med andra ord; det har varit en fröjd att få ha varit eder fjärdemittback under vårkanten. 

 

Det var bestämt att jag, Kalle och Simon skulle sluta upp hos Danny för en Game of Thrones-afton efter dagens träning. Eller… bestämt och bestämt. Jag har ju varit med tidigare kvällar, men just denna dag hade jag inte fått den brukliga kallelsen SMS-ledes. Istället verkade de övriga ha styrt upp planerna under den enda tid då man kan vara helt säker att ingen Erik Löfgren överhör; på Superettan-relaterade resor i Skåne. Men när inför träningen jag såg de stå och mumla tillsammans i ett hörn och när jag snappade upp ett enda fristående "ejm" så högg jag direkt på Ove Sundbergskt manér. Danny kunde inte slingra sig ur mitt "ÄRE GEJM IKVÄLL ELLER GRABBAR?"-grepp. Inte när frågan var ackompanjerat av det där lyckliga varggrinet man enkom finner i gipan hos unga män som efter otaliga kvällar i den komprimerade ensamhet som bara kan uppstå i grävlingsgryt ser ljuset i den sociala tunneln. 

 


Danny Persson i sitt rätta habitat; ICA Umedalens smågotthörna. 

 

Hur som helst; i slutet av träningen, när vi avrundade med ett trelagsspel efter vinnarn-står-kvar-princip, verkade Danny dock redan gått upp i hela riddar- och tornerspelsvärlden då han tacklade stackars Johan Larsson med den sortens vredesstinna satsning som man bara får läsa om i fantasysagor där hjälten ensam slåss mot horder av ockulta vättar. 

 

Larsson å sin sida lyckades på den vårldslösa tacklingen svara med 2012 års högsta primalskrik – en teatralisk överspelning som gått in och bidragit på två femmor i "Tre Solar". 

 

Larsson, förresten, innan vi slutar. Ni minns kanske ifjol hur jag drogs med en svårartad gikt – vad man i folkmun benämner som portvinstå. På internmatchen igår lyckades jag, med snart tjugotvå års tramprutin, trampa så pass trassligt att någon fettkudde i hälpartiet fick sig en rejäl törn. Det gör nu väldigt ont när jag går. Än ondare när jag försöker springa. När Johan Larsson passerade läkarrummet, där jag rådfrågade Andreas om mina problem, var han inte sen med att ställa en diagnos: 

 

– Du har väl fått en whiskeyhäl. 

Johan Larsson efter matchen,

Av , , 1 kommentar 17

Två meningar om matchen fick vi på VK.se. 

Jag tog mig därför friheten att ringa upp Johan Larsson, målskytt i afton och erkänd man av folket*, som efter bitter 4-2-förlust ställer upp för den fotbollsintresserade pöbeln.

(*= Det finns en styrka i att bibehålla en status som man av folket trots att det framkommit att man lyft dryga trehundratusen årligen för att med jämna mellanrum runda Division I-försvarare)

Jahapp. 

– Vi öppnar bra, det har vi väl gjort alla matcher utom mot Ljungskile. Vi får 1-0 och allt känns bra… Sen är det som att…. vi är inte tillräckligt kompakta, på deras… ja, det är lite svårt att bedöma precis hur målen gick till, men det känns som att vi är lite okompakta, de fick slå upp på target, tillbaka ner till nån klurig åtta (Kristian Haynes, reds anm.), och sen hände det grejer. 

– Sen på båda målen i första kändes det som att man hamnade lite fel i backlinjen. 

– Första tjugo är bra, sedan tappar vi. Sen gick vi ut och är faktiskt bra i hela andra halvlek. 

Vi är bra i andra?

– Ja, dom faller tillbaka lite och Freddan och Erik vågar hålla i boll på mitten, och hela laget spelar boll då. Men vi skulle vart kompaktare, vi skulle behövt… näe, vissa mål får vi bara inte släppa till. 

Två forwards igen efter 4-4-1-1-trasslet mot Ljungskile, hur gick det för Danny och Walle?

– Dom gör det bra som targets, men vi skulle kommit till lite fler inlägg. Vi spelade ganska bra och hade boll, framåt tycker jag spelet är helt okej, men vi skulle ha använt och nått Danny och Walle lite mer i sistaskedet på nåt sätt. Vi skulle ha varit lite vassare när det väl gäller, kommit till fler inläggslägen och så. 

Trelleborg hade Fredrik Jensen tillbaka, en anfallare jag brukar kalla Världens Bästa Superettanspelare. Hur bra var han?

– Dom hade två riktigt riviga forwards som gjorde jävligt bra löpningar. Vilken av dom var han?

Han med boxarnäsa. 

– Ja, jo, han. Han kändes verkligen som en sån man ska ha om man ska vinna Superettan. 

Det regnade väl åtminstone inte? Glöm Messi; Fredde Jensen är ju typ världens bästa anfallare på en riktigt regnsjuk gräsplan. "Oh, this baby loves the slop, loves it, eats it up. Eats the slop. Born in the slop. His father was a mudder. His mother was a mudder", typ. 

– Nej, det var molnigt, sånt där riktigt bra fotbollsväder med typ tio grader. 

Hur gick det för egen del? Ett mål och ett assist, väl?

– Det gick väl helt okej. Jag skulle väl ha kommit till lite fler och lite bättre inlägg. I första halvlek började jag bra, men sen tycker jag att jag – som resten av laget – inte riktigt håller ihop. Jag hamnar lite fel, sen vad det beror på får nån annan utvärdera. Men, du vet, man hinner inte riktigt upp och pressa ytterbacken, men hinner heller inte ner på andrabollen. Den stunden i första är väl den jag inte är nöjd med, sen är andra halvlek bättre.

Du fick göra 3-2 och blåsa liv i slutminuterna. Hur gick det till? 

– Vi kommer loss på mittfältet, nån av Erik och Freddan, jag tror kanske Bohman också kan ha varit inblandad. Bollen ut till Adam som skär in och får till ett inspel som Simon skarvar med en patenterad yttersida…

Medvetet?

(Tystnad)

– Det kan väl… ifrågasättas… Men den gick fram och det såg jävligt snyggt ut. Så jag blev typ helt fri vid bortre så jag dunkade till en bredsida bredvid målvakten. 

Och sen; full vevning efter kvittering?

– Det blev aldrig nåt sånt där supermegatryck… Vi hade mycket boll, men det var inte som att vi lastade in och att vi kom igen och igen och igen. Vi spelade oss upp, kom till nåt avslut, men sen fick deras målvakt stå och studsa bollen och börja om igen. Dom skötte det ganska snyggt faktiskt, det blev aldrig den där pressen att de bara får ut den ur straffområdet och att vi bara lyfter in igen och igen. 

Känslan efter matchen?

– Det är väl… fan, det är surt. Jag tror vi vann skotten med tjugo-nio. Skott på mål vann vi med nio-sju. Vi hade ändå många halvlägen och säkert två-tre riktigt kvalificerade chanser utöver målen. Sen en hel drös som kunde ha blivit nånting.

Sett till hur matchen såg ut – är Trelleborg två mål bättre?

– Ja. 

– I Superettan är det så. För även om vi har fler skott – dom hade kunnat göra två-tre mål till. Om dom har, säg, nio skott så är sex av dom kvalificerade chanser. I Norrettan hade vi kanske kunnat sagt att "vi var bättre och förtjänade och vinna", men man märker att det inte räcker i Superettan. 

Vi blir straffade?

– Alla deras mål är ju omställningsmål, det är bolltapp av oss på ett eller annat sätt. 

Tung resdag med Umeå-Stockholm och Stockholm-Malmö flygledes och sen buss till Trelleborg. Det snackades om att vi var tvungna att äta fem timmar (!) innan matchstart. Störde det något?

– Näe, det tycker jag inte. Vi visste om det där. Alla tog med sig sallader. Jag tog med mig en matlåda; spaghetti och köttfärssås, macka i folie och en banan.

Jag antecknar. 

– Sen tog jag en promenad på Bromma också efter käket. 

Okej. Bäst i UFC?

– Strossa blev ju utsedd till matchens lirare… jag har lite svårt att bedöma dom andra, men Chennouffi var het; han måste haft fem-sex skott. Med lite mer flyt hade han kunnat göra två-tre baljor, han hade nåt skott som gick just utanför. Han var riktigt rivig och het. 

– Du… är det nå mer? Dom håller på att käka nånting här nu. Jag vill inte åka på nå böter. Men… om det blir nåt, då delar vi på den, va?

Jag lovar att jag knackar på hos grannen, frågar "skulle jag kunna få låna ugnen?", skruvar på dryga tvåhundra grader och vevar in hela nyllet i den om jag får böter i en match där jag inte är uttagen i matchtruppen.

Tack. 

 

Fotnot: UFC-bloggen befann sig under aftonen på Gammlia där Umeå IK tog emot Marta med sällskap. UFC-bloggen återkommer kanske om det spektaklet. UFC-bloggen mottar också nu, strax efter midnatt, uppgifter om att Danny Persson i en bisarr missnöjesyttring ska ha rivit av sig sina kortbyxor under matchen. UFC-bloggen återkommer garanterat om det spektaklet. 

Helgen,

Av , , 1 kommentar 19

Jag minns att jag tänkte skriva någonting i fredags. 

 

Vi hade ett extrainsatt spelarmöte möte i torsdags. Inte av någon krisorsak, nej – utan för att videorackaren inte fungerade, matchanalysen fick flyttas fram och vi satt där med en fyrtiofem minuter lång håltimme innan träningen skulle dra igång. Det blev ett möte där vi vädrade synpunkter om säsongen hittills, saker vi tyckte kunde förbättras, ett litet Airing of Greviences i miniatyr – trots att det inte är juletid. 

 

Mötesprotokollet, som Jens förde ner på en provisorisk bit kartong, togs sedan upp med tränarna inför fredagsträningen – och, banne mig, gick vi sedan inte ut och genomförde årets både bästa och roligaste träning. 

 

Hela den lediga lördagen ägnade jag sedan åt att drastiskt omstrukturera möblemanget i mitt grävlingsgryt. Ett heldagsflängande mellan soptippar, lägenheter, släpvagnsuthyrare och, ja, jag hade ju planerat att hela projektet skulle ta, säg, "två-tre timmar" men jag lånade Wennebros bil (det är inte varje dag man får köra omkring ståndsmässigt som en ordinarie Superettanmittfältare) vid tolvsnåret och återlämnade den väl inte förrän halvvägs in i FA-cupfinalen. 

 

Hur pass upptagen jag var? Jag. Lämnade. Inte. In. Stryktipset. 

 

Den graden. 

 

Inte förrän strax innan sju kunde jag slå mig ner på "Stiggas" fotpall för att tillsammans med en hel soffgrupp full av UFC-spelare (Jens, Lundström, Bohman, Simon, Danny, Henke och "Stigga") se Mårtenssons Chelsea besegra – en från topp till tå Liverpool-munderad (det var bara den där Andy Caroll-hårsvansen han sportade i vintras som saknades) Jonas Nilssons trassligt underpresterande favoritlag. 

 

Efter FA-cupfinalen ville gemene lagkamrat hellre följa Stanley Cup-drabbningen Washington-New York Rangers än det svenska VM-mötet med Tjeckien. Och nog för att VM i ishockey är en trött historia – inramningen mot Norge påminde inte så lite om de reservlagsmatcher vi brukar spelar uppe på Campus – men jag antar att NHL-valet framför allt var en effekt av ett gediget lobbyarbete av prylnasaren Danny Persson som såg sin chans att inför en penningstark soffa idrottsentusiaster försöka kränga ett koppel NHL-tröjor till tonerna av 995 riksdaler. 

 

… i soffan fanns ju bland annat återfallsförköparen Jens "Crosby för en dag" Sjöström. 

 

Speciellt sugen på slantar lär Danny ha varit efter att han tidigare under eftermiddagen tryckt in en polletthög på Mariehemsseger borta mot Anundsjö. Så övertygad var han om oddset 2,55:s storhet att han sms-ledes bad mig trycka in polletterna åt honom, då han själv satt trassligt till (fysiskt, inte ekonomiskt då han påstår sig ockra iväg "No 1 Fan"-statyetter som aldrig förr). 

 

Nu slutade drabbningen mållös och Danny fick moloket trycka en sedel i min handgipa. Och även om jag gick plusminusnoll på alla slantförflyttningar så känns det ju så coolt och läckert farligt att som rågblond svensk få en hasardsedel i näven att jag funderar på att starta upp en högst illegal och monopolstörtande oddsbörs. 

 

Söndagmorgonens söndagsträning flöt på i det nästan två timmars långsamma gemak vi vant oss vid. Lite uppspelsövningar, lite uppställt elva-mot-elva-spel, någon skottövning, lite fasta situationer – och så till slut rabblingen av startelvan och sextonmannatrupp till morgondagens Skåneresa. 

 

Noterbart är att Joel och Seif, båda startmän mot Ljungskile, tappar sina platser i truppen och att "Stigga" tar sin första trupptröja för säsongen. 

 

Jag, ja, jag kommer i sedvanlig ordning sitta här och försöka leverera hem någonting matnyttigt (kom för all del med idéer och förslag) från den front där jag, eh, för tillfället inte direkt är någon infanterisoldat utan mer av en radiokommunikatör. 

Allmänt trassel som har väldigt lite med UFC att göra (Alternativ rubrik: Ett helt vanligt inlägg på UFC-bloggen),

Av , , 2 kommentarer 22

Hej. Det var länge sedan vi pratade om något UFC-relaterat på den här bloggen. 

 

Visst; den tribaltatuerade pöbeln som förväntansfullt klickar upp den här sidan blir ju gång på gång besvikna över att inte få sitt dagliga behov av hopprundsparkar och kvävmanövrar tillgodosett. 

 

Men ni; ni som nöter ut era F5-tangenter för att uppdateras om huruvida Micke Ek bekräftat några somriga vänskapsmatcher – ni ska ju inte behöva bli så pass svikna som ni blivit den här veckan. 

 

Men till mitt försvar ska sägas att jag varit sjuk. För, säg, tredje-fjärde gången den här månaden kände jag i helgen av ett väldigt halstrassel. Jag försökte trotsa hela det kroppsliga varningssystemet på måndagsträningen – till samtliga parters stora olycka. 

 

Jag klev, het och illamående som ett strandsatt späckhuggarkid, av efter ett fem-mot-fem-spel och fick där och då ett av årets hittills mest tydliga administrativa tecken på att vi befinner oss i Superettan. Jag ringde lagläkaren Christer Wilhelmsson, far till utlånade Johan, för att kanske, om några dagar eller halvannan vecka eller så, kunna få svar på ifall något medicinskt skulle kunna göras åt mitt ständigt återkommande halstrassel. 

 

Döm av min förvåning när Wilhelmsson i luren säger att han kan "svänga förbi Gammlia på tio-femton minuter" under självaste jävla sista-april-eftermiddagens heliga inför-grill-bestyr. 

 

Han kom, han vevade tillbaka min tunga medelst omklädningsrumskökskniv – och skrev på närmast flygande fot ut penicillin mot den rödblommiga hals som han tyckte hade "nå halsfluss-symptom". 

 

Och, ja, sedan dess har jag varit satt ur spel och inte haft något att rapportera hem om från UFC-fronten. Tills idag då jag, på den – vablire – tredje penicillindagen var åter i träning på dagens lugna, ack så lugna, skutt- och spring-träning med Malin. 

 

Innan träningen skulle vi egentligen ha haft en… får man skriva "videoanalys" när man menar att man, lex Clockwork Orange nästan, ska utsätta sig för UFC-Ljungskile? Men för andra veckan i rad trasslade tekniken. Tränarstaben jobbar mycket utbrända skivor och gamla DVD-spelare och trötta scartkablar. Som Zlatan skulle sagt; "Dom har använt för lite VLC, det är vad dom har gjort". Hela spektaklet sköts upp till fredagseftermiddagens träning. 

 

Vad jag missade under min dag i sjuksäng? Simon Mårtensson ska tydligen ha gjort säsongens mål på Gammlia i elva-mot-elva-spelet. Någon nämnde målet i en diskussion om Papiss Cissé och, ja, bara det borde vara kvittens nog. Simon ska ha vänt bort Karl-Morten på förstatillslaget, fått den lite för långt ifrån sig för att skjuta och istället stött bollen på ena sidan om Henke och sprungit på den andra (EN MAROCKO-FINT!) innan han i tafflig vinkel ska ha chippat in bollen vid den bortre stolpen. 

 

Wallerstedt levererade idag den första beställningar kaffekapslar till omklädningsrummets alla koffeinpundare (och till mig, som mest dricker för att verka vuxen). Det som skiljer kaffelangaren från den gatuorienterade drogditon verkar vara att den förstnämnde inte alls bjuder på den första ladden. Istället var han omgående framme och vevade om att jag skulle vara "svartlistad från maskinen" för att jag inte hade några lösa slantar på mig. 

 

Dessutom vevar Walle, som lagets representant till Spelarföreningen, om att det kan bli strejk på måndag. Jag får nog anledning att återkomma om det. 

 

… jag vet inte hur pass strejkbenägen UFC:s spelartrupp är; men jag skulle tro att Johan Larsson – som enligt VK lyfter dryga trehundratusen om året i sin yttermittfältsroll  – sitter nöjd i båten medan Henke Sennström däremot – 26 100 kronor – lär stå längst framme vid fronten för att förbättra sina villkor. 

 

På tal om stackars Henke och Emma Klöfvers Guldspadevinnande ekonomiska reportage; jag har sett hur vår slitvargs fotbollsskor har börjat släppa framme vid sulan.

Stanna upp och köp en Majblomma. 

 

Efter träningen begav jag mig med Simon och Karl-Morten till Dannys paradvåning för att se den Karl-Morten-rekommenderade norska rullen "Trolljägaren".

Filmen är, ser jag nu, sorterad under "Horror" och "Fantasy" på IMDB. Jag hade av oklara anledningar fått för mig att det skulle vara en enkom komisk skrattfest och satt i en och en halv timme och bara väntade på en spårad vändning som aldrig kom. 

 

Kalle hade med hela sin person gått i god för filmen och han kommer undan med hedern i behåll. Går man in med en lämplig mental inställning så är nog "Trolljägaren" tre starka solar. Även om man som mediansvensk inte förstår alla trollreferenser – i Norge läser man inte annat än om troll som barn, förklarade Kalle. Och det låter ju, hör jag nu, som en hemskt mörk uppväxt – men jag undrar om norrmännen ens tvingats höra talas om "Skrot-Nisse". Jag vaknar fortfarande nattetid till Ture Björkmans iskalla skratt. 

 

Under middagen ville Kalle byta bort sina tomater. Han gillade nämligen inte tomater. Jag menade, som vilken sansad ung man som helst, att "tomaten skulle gå in och bidra i alla kedjor", rättade mig, och menade att "tomaten är tvåvägscentern som håller ihop alla grönsakskedjor". Varpå en grönsaksdiskussion förstås blossade upp. 

 

Till slut hade Danny Persson formerat en fulltalig kedja: 

 

Isbergssallad i kassen. 

Paprika och Avokado bildar backpar. 

Rödlök, Gullök ("typ som Sedinbröderna") och Majs i kedjan. 

 

Hade jag någonsin behövt något sorts ytterligare bevis för att Dannys kosthållning enkom kretsar kring Bravo-kex och glassdrinkar så hade jag konstaterat att den här femman tydligt visat på att han aldrig befunnit sig i närheten av en grönsaksdisk. 

 

Paprika och Avokado som backpar? Vem av dessa offensiva primadonnor går in och gör grovjobbet en måndagsdrabbning i Almtuna? Det vore att starta med Erik Karlsson och David Rundblad mot ryssarnas förstalina. Hela laget är dessutom sprängfyllt med kryddstarka personligheter utan någon tydlig ledare som kan få alla att dra åt samma håll – som, säg, den laglojale och funktionella centertomaten. 

 

Om man kanske skulle göra sig en egen grönsaksked… Nej. Jag ska sluta nu. Känner jag. 

VF-Coachen 2012,

Av , , 3 kommentarer 21

Tänkte bara kort presentera den elva som jag tänkt ska skänka mig inte bara mobiltelefoner och resor – utan framför allt evig vördnad och respekt, och kanske en och annan bjud-kokt med bröd, längsmed de lokala gärdsgårdsseriernas sidlinjer:

 

Målvakt: Skellefteås Fredrik Enberg släpper inte många kassar förbi sig i årets norrtvåa. Han släppte ett i åttiosjunde senast mot Umedalen (4-1) när jag satt med polletter utviktade på resultaten 0-3, 0-4 och 0-5 vilka alla hade gångrat den totalt satsade polletthögen med fem. Jag räknar med att han – revanschsugen efter att ha lotsat ett fattighjon ytterligare ett steg närmre den ekonomiska ruinbranten – spikar igen ett par omgångar framöver. 

 

Backlinje:

En Chennouffi i backlinjen, frågor på det?

Wales-födda Carys Hawkins har en egen Wikipedia-sida! Och kommer senast från anrika Perth Glory! Och – sitter ni ner? – hon kör med…

Glory trio seek overseas adventure

… ansiktsmålning! Påminner på vissa google-bilder om en kvinnlig Francis Jeffers, vilket borde medföra en näsa för var målet är beläget. Kommer att bli en attraktion i Norrettan och är ett jättefynd till tonerna av 800 000 fiktiva.

Pontus Olofsson är ordinarie i ett Skellefteå som kommer göra en hel del mål. Kliver förhoppningsvis upp på hörnor och kan väl med jämna mellanrum bli skjuten på. 

Marcus Hedlund är en mycket billig herre (i VF-Coachen, jag vet ingenting om hur pass lätt han är att släpa hem från jackköer på lördagsnätter) som dessutom verkar få spela i ett Sunnanå som väl, vadfanvetjag, kommer gå hyfsat? Jag hittade en "Marcus Hedlund" från Skellefteå-området på Facebook. Han såg ut att vara en tolv år gammal elevrådsordförande och stod på sin profilbild uppradad i prydlig lammullskofta framför julegran. Jag hoppas att min Marcus Hedlund är raka motsatsen ifall han ska kunna raka in en och annan färdballad till hörnspark. 

Mittfält:

Jag bad om VF-Coachen-tips twitterledes och en enda medmänniska ställde upp för att bidra. Människan i fråga hade "hört att Tobias Wikberg i Malå kommer ösa in mål". Det är först nu – i detta jävla nu som jag skriver detta – som jag ser att det var Tobias Wikberg själv som tipsade om sin egen fotbollsmässiga förträfflighet. ASÖDKLAÖSKDÖLAKÖLKAÖSKLDÖASLKDAÖSLDK. 

Lina Hurtig är väl anfallare och, som jag förstått det, det bästa råämne man funnit i Norrland sedan järnmalmen. 

"Stross" tipsade mig om Peder Åström; en gänglig mittfältsmotor som nu återvänt till Spöland-Vännäs efter att, enligt Lundström, ha varit "bäst i Mariehem ifjol". Ska ha hängt tjugofem baljor på hundra matcher i grönvitt och det habila målskyttet lär ju ska kunna eskalera i trean. 

Det jag minns av förra årets upplaga av VF-Coachen (de två-tre veckor jag orkade vara engagerad innan jag blev ifrånsprungen i lagets interna liga) är att Perpetua Nkwocha var den enda som verkligen levererade vecka ut och vecka in. Jag såg först nu att hon fyllt 36 år (dessutom trettiosex nigerianska år, lex Oba-Oba Martins) och kanske kan vara på dekis. Men… jag läste det på hennes Wikipedia-sida. Och alla Norrettan-spelare med egen Wikipedia-sida har en tröja i mitt lag.

Anfallare: 

När Sunnanås nigerianska inte gör mål själv så gillar hon att assistera till baljor. Den som springer in alla dessa smördrypande framspelningar heter förhoppningsvis Erika Nilsson-Waara. Hon är, enligt VF-Coachen, Sunnanås enda anfallare och med ett mittfält bestående av fyra miljonspelare bakom sig lär man inte kunna undgå att bli serverad mål i parti och minut. 

Ett dyrt mittfält gjorde mig tvungen att medelst ljus, lykta och rutinen från de oräkneliga timtal jag spenderat framför FM:s "Spelarsök" leta igenom hela det västerbottniska seriesystemet för att hitta en prismässigt underskattad skyttekung. 

Och så fort jag mina ögon flöt över klubbnamnet Drängsmark/Ostvik så visste jag att jag var hemma. Stanna för all del upp en stund och smaka på det namnet. Det är en namnkombination så fulländad att jag reflexmässigt vill skriva "(OSTVIK!)" efter lagnamnet men direkt hindrar mig för att andra hjärnhalvan lika reflexmässigt vill poängtera "(DRÄNGSMARK!)". Det är två ortsnamn som var för sig kan stå rakryggade i vilket sammanhang som helst – men som ändå valt att förena sig till en bonnabygdernas mutant. Om Klas Ingesson växte upp till en dylik världskämpe i Ödeshög – tänk då bara på vilka mentalt överlägsna vinnarskallar som formas i – inte Drängsmark, inte Ostvik; utan Drängsmark/Ostvik. 

Jag blev inte mindre kär i klubben när jag under schemarubriken "GREJER!" fann att man hade anordnat en "fettisdagskväll" med "spontan hockey, Tipsrunda, Ponnyridning och försäljning av Semlor, korv mm". 

Det första namn jag fastnade för i den, enligt hemsidan, fyrtiotre man starka truppen var Patrick Obinna; en kompakt centertank med "Styrka: Fast". Men han fanns inte tillgänglig i VF-Coachen-uppställningen. Istället tog jag hemsidans gästbok till hjälp för att finna matchreferat, målskyttar eller annat hjälpbart. Och där fann jag omgående svaret på mina budgetböner. 

"Drängs 08.10 Marcus (bil) Erik A, Johan hämta Alex Lo i Frostkåge"

Först måste man hänsynslöst älska den slentriana förkortningen "Drängs". Sedan måste man stanna upp och fascineras över den "Alex Lo" som för att träna fotboll pendlar till Drängmark/Ostvik från – håll i er nu – Frostkåge. Det finns ett vanligt Kåge, en nog så liten tätort utanför Skellefteå. Småorten Frostkåge är bara mycket mindre och, får vi väl anta, lite kallare. 

Jag tittade förstås genast in på Alexander Lonnakkos spelarprofil. Han visar sig – som i den vackraste av sagor – vara en 19-årig anfallare. Och framför allt; Lonnakko mäter 1,90 i strumplästen, väger sjuttiotre kilo och beskriver sig själv – i kolumnen "Övrigt:" – som "Drängsmark/Ostviks Peter Crouch". 

Och i styrkekolumnen har Lonnakko skrivit – vad fan tror ni? – "Mentaliteten". 

Jag kan inte ens tänka mig hur bra en ung, utvecklingsbar anfallare med Peter Crouch-gener har kunnat bli över en vinter. Ett helt vinterhalvår där han i Frostkåges totala brist på stimuli (någon gång per dag kanske han stannar upp och lyssnar ifall det inte är byns telefon som ringer) och med sin förstklassiga mentalitet har kunnat fokusera på att nicka bollar mot garageport dagarna i ända, innan han på kvällskvisten åker in mot Drängsmark eller Ostvik för ett träningspass alterntativt en tipsrunda och lite ponnyridning. Ojvoj. 

Får han bara speltid (garantin för det fann jag förhoppningsvis i att man skulle "höra av sig till Alex Lo" ifall man inte kunde delta; vilket antyder att han tillskansat sig en roll som ledargestalt i truppen) och några inte alltför trassligt riktade lyror att jobba på i straffområdet så tror jag att Alexander Lonnakko är den som bär mitt lag mot mobiltelefoner och glamman denna den första månaden då han initialt är totalt bortglömd av de stora massorna. 

 

Fotnot: Som ni säkert noterat har jag missuppfattat hela syftet med VF-Coachen. Jag har nämligen inte plockat ut några uppenbara klassdamer i elvan bara för att röd och mosig under någon semesterkväll i sommar kunna ragla fram till vederbörande med den optimala isbrytaren "Ööuhduu, jaa’har’ej i ve-eff-kååutschen ja".