Hopp

Att hoppa innebär att för en liten stund släppa taget om det man känner till, lyfta sig själv från ett välkänt underlag och våga tänka att det kommer att ordna sig när jag landar. Därför att man vill att det ska bli så.

När jag som barn hoppade hage så handlade det om att stå i en ruta, vilja komma till nästa ruta, kasta mig upp från den trygga marken, upp i luften och ha en dröm och vision om att jag skulle landa i rutan framför och inte på linjen. För om jag landade fel blev jag tvungen att backa ett steg. Att hoppa krävde alltså mod.

Att hoppas på något är att våga tänka längre än det vi vet. Att våga släppa iväg sina tankar och drömmar lite längre än kunskapens gräns, att släppa taget lite och sedan ha förtröstan på att det kommer att bli som vi önskat eller tänkt. Men vi vet ju inte. Inte riktigt säkert i alla fall. För resultatet av det vi hoppas på är något vi inte har kontroll över. Det vi hoppas på ligger i framtiden, eller åtminstone är det något vi inte vet något om ännu.

Jag tror att vissa av oss är så rädda att bli besvikna så vi har slutat hoppas. Vi vågar inte längre drömma och ha förväntningar för vi är rädda att resultatet inte blir som vi tänkt oss.

Men Gud har sagt att hoppet är lika viktigt som tro och kärlek för oss. Vi ska därför inte sluta upp med att hoppas. Vi ska fortsätta att frimodigt uttrycka vårt hopp i form av bön och i samtal med andra. Hoppet är uttryck för mod och ett sätt att visa Gud och våra medmänniskor att vi litar på honom, att vi lägger resultatet av våra drömmar och önskningar i hans hand. Vi visar tillit till honom att han förvaltar våra drömmar, vårt hopp, på bästa sätt och att vi tror att han är klok nog att hantera det på bästa tänkbara sätt.

Sofia Stenbom